På jakt efter kärlek

Den 5 december 2000 kom jag till St Lucia i Karibien efter att ha seglat över Atlanten för första gången. Redan dagen efter träffades Margareta och jag, men som alltid vid långfärdssegling är det så många avsked. Efter bara några dagar var jag tvungen att segla söderut, och Margareta segla norrut.

Två dagar efter satt min vän Folmer och jag med en sundowner i Topas sittbrunn. Den tropiska natten kom snabbt och en efter en tände eldflugorna sina små lyktor inne bland palmerna. ”Detta är en sådan kväll där vi borda sitta med varsin tjej. Inte med varandra”, suckade Folmer.

Han hade rätt. Jag borde hitta Margareta och kidnappa henne. Ta med henne tillbaka till Topas.

Anna Lisa vid Pitons, mars 2017.

Anna Lisa vid Pitons, mars 2017.

Morgonen efter satt jag och svettades i en bucklig Toyota Hiace. En gammal minibuss med däck så slitna att de borde ha bytts för ett år sedan. Den var avsedd för 12 passagerare, men föraren hade med lätthet pressat in 16 personer. Han fick trots allt betalt per person.

Jag skulle ha haft en bukett blommor med mig, men jag kunde inte hitta några. I stället hade jag med mig en klase bananer. Jag hoppades att det skulle fungera.

Det var inte mycket trafik på de dammiga vägarna, men när en safari-jeep kom åt andra hållet, var jag tvungen att kisa i misstro. På flaket satt en grupp människor och Margareta var en av dem. Synen gav mig först en bubblande känsla i hela kroppen. Så brast alla bubblor och fick mina nerver att darra. Vad gjorde Margareta på flaket av en jeep? Körande i motsatt riktning av mig? Det tog bara två sekunder förrän jeppen hade passerat, men jag tror lika många tankar som de tusentals sjömil vi hade seglat gick genom mitt huvud. Jag kunde inte åka norrut om Margareta samtidigt åkte söderut.

”Stoppa bussen!” skrek jag utan att tänka på konsekvenserna. De andra i bussen tittade på mig. Jag kunde se hur de tänkte ”Dumma turist, vad ska du här ute i bananplantagen?”

Föraren räckte handen tillbaka mot mig och jag la några east caribbean dollars i den. Någon öppnade skjutdörren i sidan och en annan gav mig min ryggsäck. Så fortsatte den grå Toyota HiAce i ett moln av reggaemusik och förbindelsen till civilisationen var borta.

bananplantage

Öde bananplantage. Mars 2017.

Jag såg mig omkring. Jeepen var nu inte mer än ett dammoln i fjärran och det fanns ingenting annat än bananträd här. En känsla av ensamhet svepte över mig.

Jag hade inte gått långt innan det kom en bil bakom mig. En brun bil med tonade rutor. Jag jublade tyst medan jag gick ut på vägen och vinkade.

”Min flickvän …” började jag när sidorutan öppnades och avslöjade en man med vit skjorta. En touch av luftkonditionerat luft slog mig i ansiktet tillsammans med ett par strofer reggaemusik. Dock på mer moderat nivå än i bussen. ”Min flickvän har åkt den vägen, och jag måste hitta henne.” Jag var inte säker på om jag ens kunde kalla Margareta för min flickvän, eller om hon överhuvudtaget ville vara det.

”Jag är ledsen”, svarade mannen och sänkte huvudet en aning. ”Detta är en regeringsbil, och tyvärr kan jag inte ta någon med.”

Det kändes som ett slag mot kroppen när den bruna bilen försvann in bland bananpalmerna där Margareta också hade försvunnit. Vad var chansen att jag någonsin skulle hitta henne till fots? ”Lycka till”, hade mannen sagt och det behövde jag.

När nästa bil kom, gick jag ut på vägen igen. Den skulle inte få chansen att komma förbi utan att ta med mig.

”Yeah, maaan”, hälsade chauffören som de flesta gör i Karibien.

”Min flickvän …” Jag bet mig i läppen över att åter använda ordet utan att veta om jag verkligen hade rätt att använda det. ”Jag ska efter henne.” Jag pekade framåt.

”Ok, maaan. Detta är faktiskt en taxi, men jag är bokad. På väg till flygplatsen, maaan.” Han beklagade, och det såg verkligen ut som han menade det.

Jag berättade för honom om bortförandet, bussen, och Margareta som nu hade försvunnit i en jeep. ”Du måste hjälpa mig!”

Han rynkade pannan. Sedan slog han ut med armarna och gav mig ett leende som hotade med att dela hans ansikte i två. ”Kärleken kommer alltid först”, sa han och öppnade passagerardörren. ”De på flygplatsen får vänta.”

Jag märkte hur ett begynnande hopp fick blodet att pumpa helt ut i öronen när jag klev in i den rullande ghettoblastern.

Vi kom ur bananplantagen och genom en by. Vägen delade sig flera gånger, och mitt hopp började försvinna igen.

”Jag tror att jag vet var de här jeeparna vanligtvis kör”, sade taxichauffören. Men han stannade ändå för att fråga en gammal dam på ett hörn om hon hade sett några jeepar. Jag förstod inte det melodiska kreol-engelska de talade, men jag förstod de avvisande armarna och hennes beklagande ansiktsuttryck.

”Jag tror att de kör upp till bergen”, sa taxichauffören när vi fortsatte. Hans humör var inte påverkat av damens negativa svar. Jag hoppades att han hade rätt.

Vägen blev en grusväg, och hålen större och större. Bilen hoppade och chauffören saktade farten. Han stängde av radion och fick en djup rynka i pannan. Hans min smittade, och jag märkte hur oron åter kröp i mig.

”Jag kan snart inte köra längre”, sade han. Jag var inte förvånad, men hans ord gjorde mig rädd. En jeep var rätt fordon för denna vägen. Frågan var om jag skulle fortsätta till fots när den slutliga domen kom, eller om jag skulle åka med taxin tillbaka?

Safarijeep med Margareta ombord. December 2000.

Safarijeep med Margareta ombord. December 2000.

Vägen svängde och gick kraftigt uppåt i en smal remsa som skiljde djunglens gröna blad. ”Där är de!” Jag slet föraren i armen, så bilen svängde farligt mot ett träd.

På toppen av kullen klättrade jeepen långsamt över gropar och stenar. Taxichauffören skrattade och visade alla sina gula tänder. Han dunkade mig i ryggen och gav lite extra gas, så stötdämparna gick i botten när hjulen försvann i ett hål.

Jag stack ut hela överkroppen genom fönstret och vinkade och ropade efter jeepen. “Stanna! Stanna!”

Taxichauffören fick generöst med dricks och jag hoppade ur bilen. Två främlingar drog upp mig på flaket av jeepen. “Skulle du ha varit med här från början?” Så körde vi med knarrande stötdämpare vidare uppåt.

Jag skannade snabbt flocken av människor som med solblekta kepsar och skägg såg ut som seglare. Så klev jag framåt på flaket, medan hoppet över ytterligare en grop nästan fick mig att sätta mig på grund i knät på en engelsk gentleman. Så fångade mina ögon Margaretas och de stannade där. Hennes ögon var vidgade i misstro och hon höll en hand för munnen.

Så log hon. Jag smälte och rann ut genom hålen i mina sandaler. Så gav jag henne klasen med bananer.

buss

Hela familjen Veber på busstur. Mars 2017.

Nu är vi tillbaka på St Lucia. Mycket har förändrats, men mycket är också det samma. Hela familjen tog igår en buss för att hitta bananplantagen, och den är lika öde som för 16 år sedan. Bussarna är också lika trånga och solen skiner lika trevligt. Men den här gången ska vi båda segla norrut. Tillsammans.

 

Kärlek i mars 2017.

Kärlek i 2017.

Kärlek i december 2000.

Kärlek i december 2000.


Mot Karibien?

Följ med ombord på Anna Lisa på kanaler i Europa, i storm i Medelhavet, när utrustningen går sönder vid Afrika och även när seglingen är så underbar att allt är glömt igen…

Få boken GRATIS