Mathilda's blogg
Som en del av skolarbetet bloggar Mathilda här om sin upplevelser.

Margareta lämnade mig
Förra helgen firade Margareta och jag, att det var 20 år sedan vi träffades på St. Lucia i Karibien. Vi hade seglat dit i vars en båt, och även om vi träffades under palmerna redan första kvällen vi var där, så var det ändå inte så lätt att bli ett par.
Margareta var tvungen att fortsätta med sin båt, och när jag insåg vad som höll på hända, började jag att jaga henne. Margareta var i båt, jag i bil, och det slutade med en biljakt in genom St. Lucias regnskog.
Jo, det var faktiskt så.
Har vi berättat den historien för dig?
På morgonen satt jag och svettades i en buss. En gammal, bucklig Toyota HiAce med så slitna däck, att de skulle varit bytta för flera år sedan. Det fanns ingen luftkonditionering som kunde hålla den värsta tropiska värmen ute. Fönstren var öppna och reggaen som pumpade ut ur högtalarna blandade sig med doften av blommor och vinden som försökte kyla ner våra ansikten. Men den söta lukten kunde inte lugna mina nerver. Luften från fönstren kunde inte ta bort värmen. När chauffören tryckte på den mjuka bromsen för att styra bilen genom ytterligare en hårnålskurva märkte jag hur svetten samlade sig under armarna och rann ner mot magen med ett klistrat spår efter sig.
När vi kom bort från bergen på den sydliga delen av Saint Lucia, planade landskapet ut. Bananplantagens gröna blad sträckte sig manshögt upp mot den blåa himlen. Det var inte mycket trafik på de dammiga vägarna, men när en safarijeep kom emot oss, knep jag ihop ögonen i misstro. På flaket satt en grupp människor. Margareta var en av dem.
Synen gav mig till en början en bubblande känsla i hela kroppen. Sedan sprängdes alla bubblorna. Vad gjorde Margareta på flaket på en jeep körande i motsatt riktningen mot vad jag gjorde? Det tog bara två sekunder innan jeepen hade passerat, men jag hann tänka lika många tankar, som de tusentals sjömil vi redan hade seglat. Hur kunde jag åka norrut, när Margareta samtidigt åkte söderut? Varför var hon inte på båten? Vart var hon på väg? Vilka var alla de andra hon var tillsammans med? Det här förstörde alla mina planer på kidnappning. Nu skulle jag ändå inte ha någon att hålla i handen i månskenet. Mitt hjärta hoppade över ett slag. Så började det hamra iväg, efter jeepen, in genom bananplantagen. Det övertog kontrollen av min hjärna och skickade signaler ut till min mun om att agera.
“Stoppa bussen!” skrek jag, utan att tänka över konsekvenserna. De andra i bussen, alla från lokalbefolkningen, med sina vanliga vardagliga orsaker att åka buss, stirrade på mig. Min granne skakade på huvudet, och chaufförens panna lade sig i djupa veck. “Dumma turist, vad ska han härute i bananplantagen och göra?” sa hans ansiktsuttryck.
Jag tittade ut genom bakrutan på minibussen och såg hur jeepen fortsatte in genom allt det gröna. Jag tvekade. Kanske var det min enda chans för att få tag på Margareta. Jag var bara tvungen att komma ut. Jag skulle efter jeepen innan den försvann. Aldrig hade något i hela mitt liv varit så viktigt, som att hinna efter den. Varje muskel i min kropp var spänd. Jag var redo att hoppa ut genom sidofönstret i farten om det skulle vara så.
“Stoppa bussen”, skrek jag igen med en darrande röst som var ett par toner högre än mitt normala röstläge. Chauffören, som nu förstod att jag verkligen menade det, ställde sig på bromsen. De som satt i framsätet fick sina näsor pressade in i vindrutan.
Någon öppnade skjutdörren i sidan. Andra flyttade på sig. En man gav mig en hjälpande hand. En kvinna räckte ut min ryggsäck till mig på vägen. Sedan försvann den grå Toyota HiAce i ett moln av reggaemusik. Lika snabbt, som jag också försvann ut ur mina medpassagerares tankar, var den sista förbindelsen till civilisationen borta.
När jag först kom ner på vägen tvekade jag inte. Jag slängde upp ryggsäcken på axeln och sprang åt motsatta hållet mot var jag hade varit på väg. Efter jeepen som det nu inte fanns ett spår av, än ett moln av damm i fjärran.
“Jäklar”, tänkte jag. “Hon borde inte vara här. Vart är hon på väg?” Jag saktade ner på farten. Insåg att jag aldrig skulle hinna i kapp jeepen till fots. Jag började tvivla på projektet. Det här var ändå kanske inte det smartaste jag hade gjort i mitt liv. Jag såg mig omkring. Det fanns inget annat än bananplantor så långt ögat kunde se. Och vägen jag gick på: en av öns huvudvägar, men just nu utan trafik. Typiskt att det inte kom några bilar, när jag hade behov av det.
Jag hade inte gått långt innan det kom en bil bakom mig. En brun personbil med tonade rutor. Jag jublade tyst medan jag ställde mig ute på vägen och vinkade. Den skulle få köra över mig för att komma förbi.
“Min flickvän …”, började jag, när sidorutan öppnades och avslöjade en man med nystruken vit skjorta. En pust av luftkonditionerad luft träffade mitt ansikte tillsammans med ett par strofer av reggae. Här i en mer lagom volym än i bussen. “Min flickvän …” Jag tvekade. Var hon det? “… Hon åkte det hållet, och jag ska efter henne.”
“Jag är ledsen”, svarade mannen och sänkte huvudet lite. “Det här är en regeringsbil, och jag kan dessvärre inte ta med någon.”
Jag kände mig vek i kroppen, när jag gick in till sidan så att han kunde passera. Den bruna bilen försvann in bland bananpalmerna, där Margareta också hade försvunnit. Hur stor var chansen att jag någonsin skulle hitta henne?
Som småspik brände solen i min hårbotten. Ute vid kusten såg vinden alltid till att temperaturen var behaglig. Här var det lä. Värmen fick asfalten att darra. Jag tänkte för ett kort ögonblick, på om det flög ett par avvaktande gamar över mig. Jag lät solen få bränna bort den tanken. Jag skulle bara vidare. Vidare.
När nästa bil kom ställde jag mig mitt ute på vägen. Den här gången skulle den inte få komma förbi utan att ta med mig.
“Yeah, maaan”, hälsade chauffören. Med ett långt och utdraget “maaan”.
“Min flickvän …”, sa jag på engelska, och bet mig i läppen över att igen använda ordet, utan att veta om jag egentligen hade lov att använda mig av det. “Jag ska efter henne.” Jag pekade framåt.
“Okej, maaan. Det här är faktiskt en taxi, men jag är bokad. På väg till flygplatsen, maaan.” Han beklagade, och det såg verkligen ut som att han menade det.
Resten av historien om hur jag jagade Margareta in genom St. Lucias regnskog är bara en av många som vi berättar om i boken Ett år utan skor – boken om vår senaste segling till Västindien. En segling som du kanske även såg på SVT:s Familjer på äventyr under våren 2017?
I boken berättar vi också om när vi möttes av en storm på Medelhavet, var utan självstyrning mitt ute på Atlanten, spelade in TV i Marocko och seglade över Atlanten två gånger med vår 30-fots segelbåt – tillsammans med våra barn.
“Ett år utan skor” sträckläste jag, skrev Rolf Wallander till mig för bara några dagar sedan. “Denna bok rekommenderar jag starkt”, skrev Emil Estebanez i Långseglar-drömmer du på Facebook.
Tidningen På Kryss skrev “En fantastiskt fin bok” och Search Magazine skrev “Högsta betyg!”
Därför vågar jag faktiskt att garantera: DU kommer också att tycka om den!
För att vi firar att det är 20 år sedan Margareta och jag seglade över Atlanten första gången och där träffade varandra, kan du med rabattkoden LOVE på Ocean Dream nu köpa Ett år utan skor för endast 97:- kr.
Köp den till dig själv, eller köp den till någon i julklapp.
Som Martin skrev till mig efter att ha läst den: “Jag garvade högt om din story om hur du raggade upp Margareta med bananklasen på St Lucia”.
Använd rabattkoden LOVE i kassan på Ocean Dream innan söndag 13/12 2020, så får du också hänga med ombord på Anna Lisa på 12 000 roliga, spännande och ibland lite farliga sjömil för endast 97:-

Digital Kanalafton
Funderar du på att ta genvägen till värmen och Medelhavet? Utforska pittoreska franska byar? Glida fram på tysta kanaler?
Europa är full av floder och kanaler. Men vilken väg ska du ta? Vilka certifikat behövs? Och vad med slussarna? Under seminariet går vi igenom allt du behöver veta för att ta dig in i Europa, eller hela vägen till Medelhavet.
Att ta sig fram på Europas kanaler, är inte som att åka på kanaler i Sverige. Slussarna är inte bemannade med hjälpsam personal som tex på Göta kanal och det är en del krav och certifikat som man måste ha med sig.
På Kanalafton den 12 november får du en mängd inspirerande historier om färd på kanaler, och du lär dig även:
- Vilken båt du kan använda
- Hantering av automatiska slussar
- Att undvika skador
- Förtöjningsmöjligheter
- Vägval
- Vilka certifikat du måste ha med till dig själv och din båt
- Masten på en segelbåt
- Motström på floder
- Singlehanded
- Gasol, diesel, bensin, vatten …
- Sjökort
- Inspiration, anekdoter och erfarenheter
Vill du veta om kanaler är något för dig? Då ska du vara med på denna kvällen. Har du redan kanalintyg, men undrar hur du ska lösa allt det praktiska? Då ska du vara med på kanalafton.
Boka din plats till den 12 november kl 19.00
Läs mer om det digitala kvällsseminarium ang färd på Europas kanaler här …

Kurs om långsegling
Drömmer du också om att segla utanför Sveriges gränser?
Vet du vad som krävs av kunskaper, dokument och av båten? Är det överhuvudtaget något för dig eller din man/fru?
Vill du segla till Frankrike, Spanien eller Medelhavet? På kanaler eller på havet? Kanske vill du till Västindien? Eller Jorden runt?
Vi vill hjälpa dig att komma iväg!
En gång per år har vi vår kurs “Långseglardrömmer du?” och detta året är det i 17 oktober i Falsterbo i Skåne. Här lär vi ut, under en inspirerande och lärorik dag tillsammans med andra långseglare, allt du behöver veta för att kunna planera och genomföra din egna långsegling:
- Hur ska du göra med ditt jobb/karriär
- Båt och utrustning
- Dokument, certifikat och försäkring
- Mat
- Väder och kommunikation
- Kanaler
- Tidvatten
- Ankring och hamnar
- Ekonomi – få pengarna att räcka längre
- Långa överseglingar
- Och mycket, mycket mera …
Läs mer om “Långseglardrömmer du” här …

Bavaria är skit?
Vi är i Marstrand, för att följa Mathilda till bussen. Hon ska in till Göteborg och hämta en kompis som ska segla med oss i ett par dagar.
“Vad har ni för båt?” frågar busschauffören, som jag (såklart) börjar prata med, innan han igen ska köra. Jag står utanför dörren, medans chauffören står precis innanför.
“En Bavaria 36.a,” svarar jag.
“Vad var det för båt?” ropar en av passagerarna, som sitter på ett av de främsta sätena. “Var det en Dehler?”
Busschauffören vänder sig om mot passageraren, och svarar att det är en Bavaria.
“Det finns vissa båtar man aldrig ska köpa”, säger passageraren högljutt. “Bavaria är en av dem.” Han fortsätter att prata, men eftersom jag står utanför bussen hör jag inte allt.
Busschauffören ser något besvärad ut av samtalet, och när pratandet inifrån bussen för ett ögonblick avtar, vänder han sig ursäktande mot mig.
“Kan jag bara få komma in?” frågar jag, och chauffören går åt sidan, så att jag på ett behörigt Corona-avstånd kan sticka in huvudet i bussen.
“Jag har precis seglat 2400 sjömil med vår Bavaria”, säger jag och ser på passageraren. “Vi har seglat upp längs Portugals kust, över Biscaya, genom Den Engelska Kanalen, och upp genom Nordsjön. Båten var fantastisk att segla med hela vägen – även i hårt väder.”
“Det måste ha varit en förfärlig segling”, säger passageraren, och fortsätter med att berätta om, hur dålig en Bavaria är. Men det hör jag inte, för jag har tagit steget ut i solen igen.
Busschauffören ser på mig och ler lite. “Min kusin har en Bavaria 42. Jag har seglat en del med den. Härlig båt.”
Det är som om att vi hela tiden ska försvara, att vi sålde vår svenskbyggda, långkölade koster, och istället köpte en serieproducerad tysk Bavaria. Egentligen hade jag inte behövt att säga något, men jag kände ändå att jag hade ett behov. Jag märker även efteråt, att jag blev ledsen av passagerarens kommentarer. Vi är superglada för vår nya båt – den har redan bevisat sitt värde för oss, och vi ångrar inte för en sekund att vi har bytt båt.
Som tur är har vi alla våra olika åsikter om båtar – det ser man ju på alla olika farkoster som ligger i hamnarna. Men man behöver ju inte skrika det rakt upp i ens ansikte, att man tycker att just vår båt är något skit? Det sårar faktiskt!

Corona-segling
“Var kommer Ni ifrån?” frågar damen på hamnkontoret. Även om vår nya “Anna Lisa” klarar sig riktigt fint, är vi ändå lite trötta på att kryssa i 12-15 m/s. När vi ser att vi har hamnen Vilamoura på Portugals Algarvekust precis om styrbord, var det värt att chansa om vi var välkomna.
“Vi kommer från Cartagena”, svarar jag. Det är 500 sjömil in på den spanska kusten i Medelhavet.
“Ni skulle inte ha kommit”, säger damen på hamnkontoret. “Även om våra länder är som bröder, är gränsen mot Spanien ändå stängd.”
Jag ser överraskat på receptionisten, och prövar att mildra hennes stränga uttryck bakom munskyddet. Kanske går det inte för att hon inte kan se mitt leende bakom mitt eget munskydd?
“Du ska ringa till Immigrations och Marine Polisen”, fortsätter hon.
Det är såklart ingen som svarar varken på det ena eller det andra stället, så till sist skickar hon mig tillbaka ner till Anna Lisa igen. “Ingen av er får lämna båten.”
“Får vi ligga kvar tills imorgon, så jag kan byta olja på motorn och få tankat vatten och diesel?”
Hon nickar motvilligt. “Bara ni inte lämnar båten.”
När jag kommer tillbaka till “Anna Lisa” delger jag nyheten om att vi inte är välkomna.
“Vi är satt i karantän på båten, och det var det bästa som kunde hända”, säger jag och försöker att låta glad.
“Vad?” säger Karin.
“Ja, det händer inte ett skit här i staden”, fortsätter jag.
“Hur vet du det?” frågar Niels.
“Och fiskrestaurangen…” Vi har i några dagar pratat om att hitta en liten mysig fiskrestaurang när vi kom i land. Det blir ett hårt slag. “De som sist åt där uppe hade så ont i magen i flera dagar efteråt.”
De andra börjar förstå vad jag håller på med.
“Och damerna har mustasch allihopa”, fortsätter jag. Det är inte det att vi ska ut och se på damer, vi är ju lyckligt gifta allihopa. Men bara för att liksom slå fast, att här finns det inget att komma efter.
Och egentligen betyder det ju inget, att vi inte får komma i land. Vi äter en god middag och firar Portugals nationaldag. Vi hittar en flaska portvin i kölsvinet, och vi har ju mat ombord till tre veckor till. Det går ingen nöd på oss, när vi dagen efter fortsätter ut i Atlanten och svänger norrut.

2200 sjömil är en lång väg
Seglen är botten revade, och seglarkläder är på. Medelhavet är inte alls så lockande blått, som det var för bara några timmar sedan. Kulingen får ibland en våg till att slå in över fördäcket. När vattnet runnit av, sitter det ett tjockt lager salt kvar.
Vi är trötta, och det är faktiskt inte så kul. Niels och Kim har kopplat från autopiloten och sitter med sina livlinor kopplade och styr. De kan, trots motvinden, de stora vågorna och de små seglen, att hålla en fart på 7-8 knop.
Jag är imponerad över hur bra vår “nya” Bavaria 36 klarar havet, vinden och oss. Det är inget som knakar, det kommer inte in vatten i båten och vi kan sova på natten, även om det ibland kommer ett högt brak, när fören slår i en våg.
När kulingen till slut dör ut och vi blir tvungna att starta motorn blir havet åter så fantastiskt blått igen, som det bara kan vara i Medelhavet. Vi har helt glömt, att vi natten innan var våta och trötta.
Vi dricker kaffe, lyssnar på musik, berättar rövarhistorier och njuter av livet! Under tiden ser Anna Lisa till att vi avverkar sjömil efter sjömil för att komma lite närmare hem.
Normalt sett planerar vi inte efter att segla i motvind, men det är långt väg mellan Mallorca till Skanör. 2200 sjömil seglas inte på en eftermiddag, och det ska tas hänsyn till mycket. Vi tar en dag med dåligt väder, för att senare hinna med ett väderfönster som kommer hjälpa oss från ännu sämre väder.

PASSA PÅ! Vi behöver göra plats till nya böcker.
Missa inte erbjudandet att köpa “Ett år utan skor” för endast 79 kr 🙂
Det är en perfekt sommarpresent eller en bra bok att ställa i skeppsbiblioteket.
Erbjudandet gäller under hela tiden som Thomas seglar nya Anna Lisa till Skanör
https://oceandream.se/shop/ett-ar-utan-skor/

Kuling på Nordsjön
I 2019 var vi på väg mot Shetlandsöarna och Norge, men det blir inte alltid som man tänkt sig.
Lågtrycken ligger och lurar, den ena kulingen efter den andra jagar Anna Lisa. Väderfönsterna är korta. Vi försöker att komma till Shetlandsöarna, men upptäcker på vägen hur vackra de norska fjordarna är.
Se filmen här under eller på YouTube. Upplev flera lågtryck och se hur det ändå blev bra!
Så här får du fantastiska seglingsupplevelser i Norge
(på ett vanligt sommarlov)
Få vår gratis e-bok och läs om:
- Underbara fjordar och stora upplevelser som du kan hinna på en vanlig sommartur
- De bästa rutterna från Sverige
- För både familjeseglare och erfarna sjöbjörnar

Som att segla
“Nu känns det nästan som när vi är ute och seglar” säger Troels som sitter på baksätet i bilen. Solen skiner utanför, rapsfälten blommar, träden har slagit ut. Vi kör den vackra sträckan längs Sveriges sydkust.
Det är söndag och vi har fått med hela familjen på utflykt. I bagaget står lunch och eftermiddagsfika, alla har fått vars en dricka och i en liten låda ligger godis som ingen vet att jag packat med.
Det är bara vi fyra och allt vi behöver för dagen finns i bilen, lite, lite som när vi seglar. Vi behöver de här stunderna. Vi småpratar om allt det fina vi passerar, vi är tysta tillsammans, vi samlar energi tillsammans. Vi trivs tillsammans.
Vi gör ett första stopp vid Smygehamns fyr. Fyren är tyvärr stängd så vi fortsätter ner mot stranden. Thomas och barnen börjar kasta “smörgås”, eller “macka”, jag sitter och bara njuter av att se dem engagera sig, i det de gör, men också i varandra. Precis som när vi är ute och seglar skulle vi kunna stanna här, men ska vi se något mer så får vi flytta på oss.
Kustvägen bjuder på en fantastisk utsikt ut över Östersjön som glittrar i solen. Där ute har vi seglat många gånger på vår väg ut på äventyr, eller hemåt efter en lång sommar.
I Kåseberga får vi den sista parkeringsplatsen nere vid hamnen. En liten bit upp för sluttningen hittar vi ett ledigt bord och det är äntligen tid för lunch. Nu hittas godisburken och barnen utbrister, TACK! Jag älskar när det inte ska mer till för att ens barn ska bli glada och inte bara ta saker för givet. En av det värsta sakerna jag kan höra är när någon säger “får man bara en”.
Vi har varit vid Ale Stenar flera gånger, både när vi har seglat till Kåseberga men också på utflykter med bil. Så egentligen är det inte stenarna i sig vi vill se, vi vill bara göra något tillsammans.
Idag är det massor av Hanggliders som svävar över Kåseberga och det är dem, och inte stenarna, som vi sitter och tittar på en lång stund. Det ser helt livsfarligt ut när de svävar ner för kanten mot havet. Men efter att ha iakttagit dem en stund så tolkar vi det som att de har full kontroll på vad de gör. Hade vi vågat? En del av familjen hade säkert 😉
“Vi ska väl inte köra hem nu” säger Mathilda. För vår del kan vi gärna köra längre, få behålla hela familjen för oss själva. Barnen sätter på varsin ljudbok och vi kör mot Kivik. Vägen kantas av äppelodlingar. En del träd har slagit ut medans en del håller på sina knoppar. Vi svänger av vid Rörum för att leta oss ut i naturen, till ett ställe där vi blir helt själva, ett ställe där vi kan njuta av en eftermiddagsfika.
Jag håller med Troels, det här är nästan som när vi seglar.

Hamnplats
Hur ska vi göra med hamnplats om vi köper ny båt? Det har vi diskuterat mycket här hemma. För vår nya Anna Lisa får inte plats på mitten bryggan där vi alltid legat. Vi vill såklart ha kvar båten i Skanörs hamn, något annat är inte aktuellt. Men blir det några lediga platser i år, det vet vi ju inte.
Att vänta på ett svar och inte veta, är besvärligt, platserna fördelas inte förrän i början av april.
Våra roller här hemma har varit ombytta. Thomas har oroat sig, varit nojig. Jag har varit lugn och konstaterat att det löser sig.
Och visst löser sig allt till slut.
Vi har fått en ny båtplats till Anna Lisa på norra sten-piren i Skanörs hamn som jag skrev kontrakt på lagom till påsk. Rätt nöjda båda två, allt det praktiska här hemma faller på plats. Men någon ny Anna Lisa syns inte till, än så länge….

Frustration
Vi köper en båt i Medelhavet! Hela familjen kan plocka fram känslan av att ligga för ankar i en vik på Mallorca. Vattnet är kristallklart och det simmar stora stim av färgglada fiskar under båten. Det händer att en rocka glider fram över sandbotten och svärdfiskarna hoppar ute till havs. På morgnarna går vi direkt ut i sittbrunnen och hoppar i, vattnet är 28 grader varmt.


I januari kändes detta helt realistiskt. Vårens resor bokades in. Thomas skulle åka ner en helg i mars för att arbeta på båten. Barnen skulle få se båten för första gången under påsklovet. De skulle få ta med sig kompisar. Det var innan Corona.
Nu är alla inplanerade resor avbokade, vi vet inte när vi kan få resa ner till båten igen. Anna Lisa ligger tryggt i Alcudias hamn, det kan hon göra fram tills den 1 juli. Båten kan säkert ligga kvar i hamnen efter det datumet också, men då är det högsäsong och hamnavgiften som ska betalas betala vill jag inte ens tänka på. Det handlar om 10.000 tals kronor i månaden.
Corona stressar en hel värld och jag vill bara betona att det inte går någon nöd på oss. Men det stressar oss ändå, att inte veta. Och vi inser att för oss betyder en båt, och möjligheten att få komma ut på havet otroligt mycket.
Så när helgen bjöd på det finaste vårvädret tog vi med oss gummibåten ner till hamnen och körde ut en runda. Helt stressfritt och helt coronafritt.
