Mathilda

“Nu känns det nästan som när vi är ute och seglar” säger Troels som sitter på baksätet i bilen. Solen skiner utanför, rapsfälten blommar, träden har slagit ut. Vi kör den vackra sträckan längs Sveriges sydkust.
Det är söndag och vi har fått med hela familjen på utflykt. I bagaget står lunch och eftermiddagsfika, alla har fått vars en dricka och i en liten låda ligger godis som ingen vet att jag packat med.

Det är bara vi fyra och allt vi behöver för dagen finns i bilen, lite, lite som när vi seglar. Vi behöver de här stunderna. Vi småpratar om allt det fina vi passerar, vi är tysta tillsammans, vi samlar energi tillsammans. Vi trivs tillsammans.

Vi gör ett första stopp vid Smygehamns fyr. Fyren är tyvärr stängd så vi fortsätter ner mot stranden. Thomas och barnen börjar kasta “smörgås”, eller “macka”, jag sitter och bara njuter av att se dem engagera sig, i det de gör, men också i varandra. Precis som när vi är ute och seglar skulle vi kunna stanna här, men ska vi se något mer så får vi flytta på oss.

Kustvägen bjuder på en fantastisk utsikt ut över Östersjön som glittrar i solen. Där ute har vi seglat många gånger på vår väg ut på äventyr, eller hemåt efter en lång sommar.

I Kåseberga får vi den sista parkeringsplatsen nere vid hamnen. En liten bit upp för sluttningen hittar vi ett ledigt bord och det är äntligen tid för lunch. Nu hittas godisburken och barnen utbrister, TACK! Jag älskar när det inte ska mer till för att ens barn ska bli glada och inte bara ta saker för givet. En av det värsta sakerna jag kan höra är när någon säger “får man bara en”.

Vi har varit vid Ale Stenar flera gånger, både när vi har seglat till Kåseberga men också på utflykter med bil. Så egentligen är det inte stenarna i sig vi vill se, vi vill bara göra något tillsammans.
Idag är det massor av Hanggliders som svävar över Kåseberga och det är dem, och inte stenarna, som vi sitter och tittar på en lång stund. Det ser helt livsfarligt ut när de svävar ner för kanten mot havet. Men efter att ha iakttagit dem en stund så tolkar vi det som att de har full kontroll på vad de gör. Hade vi vågat? En del av familjen hade säkert 😉

“Vi ska väl inte köra hem nu” säger Mathilda. För vår del kan vi gärna köra längre, få behålla hela familjen för oss själva. Barnen sätter på varsin ljudbok och vi kör mot Kivik. Vägen kantas av äppelodlingar. En del träd har slagit ut medans en del håller på sina knoppar. Vi svänger av vid Rörum för att leta oss ut i naturen, till ett ställe där vi blir helt själva, ett ställe där vi kan njuta av en eftermiddagsfika.

Jag håller med Troels, det här är nästan som när vi seglar.