Corona-segling

”Var kommer Ni ifrån?” frågar damen på hamnkontoret. Även om vår nya ”Anna Lisa” klarar sig riktigt fint, är vi ändå lite trötta på att kryssa i 12-15 m/s. När vi ser att vi har hamnen Vilamoura på Portugals Algarvekust precis om styrbord, var det värt att chansa om vi var välkomna.

”Vi kommer från Cartagena”, svarar jag. Det är 500 sjömil in på den spanska kusten i Medelhavet.

”Ni skulle inte ha kommit”, säger damen på hamnkontoret. ”Även om våra länder är som bröder, är gränsen mot Spanien ändå stängd.”

Jag ser överraskat på receptionisten, och prövar att mildra hennes stränga uttryck bakom munskyddet. Kanske går det inte för att hon inte kan se mitt leende bakom mitt eget munskydd?

”Du ska ringa till Immigrations och Marine Polisen”, fortsätter hon.

Det är såklart ingen som svarar varken på det ena eller det andra stället, så till sist skickar hon mig tillbaka ner till Anna Lisa igen. ”Ingen av er får lämna båten.”

”Får vi ligga kvar tills imorgon, så jag kan byta olja på motorn och få tankat vatten och diesel?”

Hon nickar motvilligt. ”Bara ni inte lämnar båten.”

När jag kommer tillbaka till ”Anna Lisa” delger jag nyheten om att vi inte är välkomna.

”Vi är satt i karantän på båten, och det var det bästa som kunde hända”, säger jag och försöker att låta glad.

”Vad?” säger Karin.

”Ja, det händer inte ett skit här i staden”, fortsätter jag.

”Hur vet du det?” frågar Niels.

”Och fiskrestaurangen…” Vi har i några dagar pratat om att hitta en liten mysig fiskrestaurang när vi kom i land. Det blir ett hårt slag. ”De som sist åt där uppe hade så ont i magen i flera dagar efteråt.”

De andra börjar förstå vad jag håller på med.

”Och damerna har mustasch allihopa”, fortsätter jag. Det är inte det att vi ska ut och se på damer, vi är ju lyckligt gifta allihopa. Men bara för att liksom slå fast, att här finns det inget att komma efter.

Och egentligen betyder det ju inget, att vi inte får komma i land. Vi äter en god middag och firar Portugals nationaldag. Vi hittar en flaska portvin i kölsvinet, och vi har ju mat ombord till tre veckor till. Det går ingen nöd på oss, när vi dagen efter fortsätter ut i Atlanten och svänger norrut.