Att komma till Horta är fantastiskt

”När kommer vi kunna se Azorerna, mamma?” undrar Troels.
”Imorgon när du vaknar, för bergen är så höga så vi kommer kunna se dem på långt håll”

Jag går på mitt morgonpass kl 07.00, jag börjar med att titta på AIS.en och en helt annan bild än vad jag är van vid visar sig. Det finns land i närheten och vi är omgivna av sju andra båtar här ute på havet.

Jag går upp till Johan som ser glad och nöjd ut, jag tittar framåt, inga öar och jag tittar runt horisonten för att se fler båtar. Jag ser inga. Efter ihärdigt spanade får jag syn på ett par vita segel i horisonten. Spännande, här finns öar och båtar runt oss men jag kan inte se någon av dem.

Hoppas Troels sover länge för han lär bli besviken.

Solen strålar och vi gör med hjälp av segel och stöttande motor bra fart, jag sätter mig ner och bara njuter av tillvaron och vetskapen om att vi snart är framme. Men var är öarna? Jag förstår verkligen att de första upptäcksresande inte hittade alla öarna utan bara de mest västliga sten öarna som inte gick att bo på, tänk vilken besvikelse och tänk så nära de ändå var.

Vi har 8 sjömil kvar när vi äntligen kan urskilja siluetterna av land. Då har redan våra mobiltelefoner skvallrat om att vi inte har långt kvar för uppdateringar från fb börjar trilla in och de första samtalen hem kan ringas.

Vi har sällskap av valar och delfiner. Vi ser valar på håll som sprutar vatten långt upp i luften och vi ser deras graciösa ryggar klyva vattnet. Vid ett av tillfällena kommer en stjärtfena flygande rakt upp i luften och stämningen är i topp ombord.

Vi rundar piren till Hortas hamn, alla är på däck och det känns magiskt och stressigt. Vi är inte direkt ensamma här, båtar ligger ankrade, håller på att förtöja eller har precis blivit färdiga. Det är fullt vid den så kallade mottagningskajen men vi har pratat med våra danska vänner på Barolo och de har berättat att vi kan ligga utanpå en av de andra båtarna.

Bara det, ligga utanpå en av de andra båtarna? Det var längesedan vi upplevde att vi själva får segla in i en hamn och förtöja var vi vill, utan att personalen står och drar i våra förtöjningar.

Thomas säger strax innan vi seglar in ”hade jag varit dig hade jag testat att bogpropellern fungerar”
Han säger det med kärlek i rösten, ingen av oss vill att det ska bli fel nu.

När vi närmar oss ser vi besättningar från de båtar som vi tidigare seglat med, de båtar som vi sporadiskt haft kontakt med över Atlanten. Vi förtöjer, utan problem, på sidan av en katamaran och sen kan vi kramas med varandra och alla dem som önskar oss välkomna.

Vilken stämning, massor av nordiska båtar, massor av folk som vi känner, kall champagne som ligger i kylen, varm färskvattens dusch inom räckhåll. När besättningen från Indigo och Resolut frågar om vi vill med upp och äta är det givna svaret JA. Lågtrycket som är på väg in över oss kan blåsa bäst det vill för vi är framme på Azorerna.