Margareta Veber

Luleå, Haparanda och älven

Tips och rekommendationer trillar in om den fantastiska ön Piteå Rönnskär.
Vi seglar långt utan att se andra båtar ute på havet. När vi kommer fram möts vi av det vackra. Välhållna hus, mycket natur och ett lugn – men ingen mataffär 😉

På Piteå Rönnskär står en dam uppe på kajen där Anna Lisa ligger förtöjd långsides. Vi sitter och äter frukost i sittbrunnen när hon frågar:
”Vill ni köpa rökt sik idag?”
”I så fall går jag hem och röker några sikar till er nu.”

Om vi vill!
Vi köper tre stycken, då har vi både middag och till lunch. Med kokt potatis och smält smör blir det en riktigt lyxig middag ombord.

När vi seglat 999,9 sjömil har vi precis lagt till i Luleå.
Vi har blivit medbjudna att delta i Luleå Segelsällskaps solförmörkelse-segling.
SVT var med och filmade, tryck på länken om ni vill följa med i 2 minuter.
Seglingen är en ”hygge-segling”, men ändå så nära man kan komma en kappsegling.

Efter seglingen sitter vi tillsammans med några andra deltagare och pratar om Luleås skärgård och, mest spännande av allt, tycker vi som kommer från södra Sverige, hur här ser ut på vintern.

”Stora regnmängder väntas i Norrland.”
Hur vi än navigerar oss runt bland väderapparna är prognosen densamma.
Men innan orangea varningar för regnmängderna börjar gälla får vi en heldag med uppehållsväder, sol och vindstilla.
Vi tar chansen och ger oss av i gummibåten, upp längs Luleälven. Det går att köra hela vägen upp till Boden.

Naturen är storslagen!
Vi är så lyckliga och trötta när vi kommer tillbaka till Anna Lisa den kvällen.

Bojen i Töre

Vi gjorde det!
Vi tar oss på ett spegelblankt hav så långt norrut i Bottenviken som det bara går med segelbåt.
Hela förmiddagen sitter vi nästan mållösa över det vackra. Allt som är på land speglar sig i havet.
Till slut blir det svårt att se vad som är vad.

Det är en ”grej” att runda den nordligaste bojen utanför Töre i Östersjön.

1150 sjömil från söder till norr på nio veckor har vi seglat när vi lägger till på varvet utanför Kalix.
Vi kommer från den sydligaste delen av Sverige. Vi har varit vid den nordligaste bojen vid Töre men också rundat Sveriges östligaste ö, Kataja.

Möten som tar plats
Det vi tycker allra mest om med våra resor är alla fantastiskt trevliga och hjälpsamma människor vi möter.

I Haparandas skärgård möter vi bland andra Stefan, som erbjuder sig att köra oss till affären, vi kan också se oss om i Tornedalen berättar han en sen kväll. Men att det skulle bli en 13 timmars guidad tur var det nog ingen av oss som trodde.

”Jag skjutsar er så att ni kan handla lite.”
Vi förstår att det inte är precis runt hörnet som affären ligger.
Från Haparanda går turen upp genom Tornedalen och senare längs Kalixälven.

Och Stefan är som vi.
Man måste hålla sig nära vattnet.
Alltid.

Torneälven och Kalixälven är enorma. Större än många av de floder vi har seglat på nere i Europa.
De känns som platser där varje krök döljer ett nytt äventyr och en berättelse vi helt enkelt måste höra.
Norrbotten har seglat in på listan över de vackraste platserna vi någonsin varit på.
Tack, Stefan, för en fantastisk resa norr om polcirkeln.

Ledordet för vår kommande vecka blir ”tålamod”.
Vi har en utmaning kvar som vi skjutit framför oss. Anna Lisa ska förberedas för att stå på land och listan över saker som ska göras är lång.

Efter fem dagar har vi checkat av allt!

Masten är fixad.
Vattensystemet är säkrat inför vintern.
Motorolja och filter är bytta.
Solcellerna är stuvade.
Targabågen är fastsurrad.
Seglen är vikta.
Kylen är tömd.
Packningen är packad.
Och båten är städad.

Var det läcker in vatten?
Det fortsätter vi leta efter nästa år.

För det är väl så en långsegling fungerar.
Man blir aldrig riktigt färdig.

Det finns alltid en ny plats, en ny farled, ett nytt väderfönster, nya möten eller en ny berättelse som väntar.

Men för den här gången säger vi stort tack för alla upplevelser som vår fina kust har bjudit på.
Kanske, kanske fortsätter södra Sverige att bjuda på lite sommarvärme när vi kommer hem.

Höga kusten, små öar och stora äventyr

”Rönnskär”, säger Thomas. ”Det är platsen för lotsstationen och det finns en hamn där.”
”Mmm”, svarar jag samtidigt som jag gör frukostens pannkakor färdiga.
Några timmar senare närmar vi oss en smal insegling.
Runt oss ligger stenarna. Synliga som små, små öar eller på långa rader. En del är osynliga och jag upptäcker dem bara för att de finns på sjökortet och för att vattenytan precis delar på sig när vattnet rullar över stenen.

Sakta, sakta kör vi in mot hamnen.
När ekolodet visar 1,40 eller 0,90 slår mitt hjärta ett antal extra slag.
Mathilda står på fördäck och meddelar lugnt att det är sjögräset som svajar under ytan.
Det finns en gästbrygga med två platser.
Och de är upptagna.

Jag tittar mig oroligt omkring och funderar på om vi ens kan vända här inne.
Jag funderar också på vad Thomas egentligen berättade om ön och dess ”gästhamn” i morse.

Rönnskärs Margareta pekar och säger:
”Ni kan lägga er på Huldas, taxibåtens plats.”
Vi glider fram till platsen och förtöjer.

Lite senare frågar Mathilda:
”Mamma, hur ska vi komma ut härifrån igen?”
Det är sådana här små äventyr som vi gärna samlar på oss.

”Saknar ni pizzerian eller en kebab?”
frågar Rönnskärs Margareta när vi möter henne vid kajkanten.

”Nej, vi har varit vid korvkiosken istället”, svarar vi.
”Jag såg allt att ni grillade”, svarar Margareta.

Precis så är det. Vi saknar inget.
Däremot värdesätter vi de små möten som sker ute bland ytterskärgårdens öar.

Borde vi ha kommit längre? Eller är vi precis där vi ska vara?
Vi har seglat 700 sjömil från Skanör och framför oss ligger Höga kusten.
Röda hus, välbevarade båthus, berg…
Nästan för vackert för att finnas i verkligheten.

”Ni måste åka till Trysunda”,
säger paret som vi står och pratar med på bryggan.
Och vilken ö vi kommer till.
Klippor, sandstrand, klapperstenar, och en lite otippad ångmaskin.
Och inte minst säsongens första kantareller.
Vi är helt eniga.
Trysunda är verkligen något alldeles extra.

Samtidigt börjar vi förstå en annan sak med seglingen i norra Sverige.
Det är över 50 sjömil, i motvind, till nästa mataffär.
Eller 20 kilometer tur och retur på land.
Ingen buss.
Inga cyklar.
Två gånger 50 sjömil i jollen är lite för mycket, även för oss.

Så nu får vi bli mer självförsörjande med mat.
Egentligen är det inte så illa.
För det finns blåbär, hallon, lingon, hjortron, några kantareller och smultron överallt.
Thomas börjar till och med fundera på om han kan hitta en älg eller ett vildsvin också.

Eller så gräver vi lite djupare i kylen och lådorna.
Sedan fortsätter vi norrut.

63 sjömil. Inte en båt i sikte.
Varken i dimma eller i fri sikt.

Och när vi inte vill kryssa på havet, ja, då kryssar vi oss fram mellan olika väderprognoser i stället.
Det är så vi tar oss vidare.

Så kommer vi iväg!
Anna Lisa, tillsammans med Thomas, Margareta och Troels ombord,
lämnar Skanör med Haparanda som slutmål.

Vi har avsatt 10 veckor för vårt projekt. 950 sjömil, eller lite fler, väntar framför oss och planen är egentligen ganska enkel: 15 sjömil om dagen borde räcka.
Men vi börjar med att segla 235 sjömil på tre dagar så man kan väl säga att vi får en ganska bra start.
Plötsligt har vi seglat 16 dagar på tre dagar.

Så nu har vi gott om tid att dricka kaffe på solvarma klippor, prova fiskelyckan och bada.
Skärgården bjuder på rika möjligheter till ankring, som vi tycker så mycket om. Grindö, Harstena, Arholma och Sladderön blir några av de där stoppen som vi kommer att komma ihåg länge och gärna återkommer till.
En stor kontrast,
till det stillsamma ankarlivet ute vid de mindre öarna seglar vi in till Stockholm.
Det visar sig att Anna Lisa kan ligga ankrad mitt i Stockholm. Så länge vi håller oss ute på båten är det lika stillsamt som vanligt.
Stockholms vattenvägar är många och otroligt vackra.
Vi tar gummibåten och åker på jolleutflykt.

Vi stannar till på kaféer, åker förbi Stadshuset och kör sakta genom Pålsundskanalen där alla de gamla fina träbåtarna ligger förtöjda. Vi fortsätter ut till Drottningholm för ett slottsbesök, vilket givetvis avslutas med en prinsessbakelse.
När vi räknar efter har det blivit 21 sjömil i vår lilla gummibåt.

Men vädret gör sitt bästa för att utmana oss. Vinden har uppenbarligen förälskat sig i norr – precis den riktning som vi själva har förälskat oss i. Något av en konflikt alltså.

Trots det har 450 sjömil hamnat i loggboken.
Över 800 sjömil kvar till Haparanda, men vi håller fast vid vårt motto:

Det ska alltid vara trevligt att segla.

Så jakten på små farleder, trevliga passager och rätt väderfönster är igång.
Vi får Högmarsö rekommenderat och blir inte besvikna. En skyddad ankarvik där det bara är vi på besök just denna dag. Efter en lite strapatsfylld promenad kommer vi fram till öns hamn, som har ett spännande skeppsvarv, en mysig bar och restaurang.
Vi gillar det!

Vi får finbesök ombord på Anna Lisa.
Mathilda mönstrar på i Gävle och ska, som hon själv uttrycker det, ”vara med på en liten tur i Bottenhavet”.

Det finns så mycket bär på öarna. Vi plockar blåbär och smultron varje dag.
På morgonen trollar Margareta och Mathilda om dem till en söt och fräsch sylt som vi äter till frukost tillsammans med pannkakor.

Vi hoppar i det varma vattnet från targabågen, seglar gummibåt, spelar kort, pratar om framtidsdrömmar och dricker vitt vin.
Vi springer på skogsstigar och läser massor av böcker.

Vi har nu 570 sjömil bakom oss.
Och vi är inte ens halvvägs upp längs Sveriges östkust.
Hur långt är det egentligen till Haparanda?

Men vi älskar det.
Alltihopa.