Vi har seglat till Sveriges nordligaste boj!
Vi står på bojen med händerna höjda i en segergest över att vi nått äventyrets mål!
Och ja, vi får stå på bojen, det är inget sjömärke i den bemärkelsen utan en boj som Kalix kommun lagt ut.
Vi håller till kring bojen en lång stund, hoppar fram och tillbaka från Anna Lisa till bojen, till bojen till Anna Lisa. Vi tar bilder, skrattar, funderar och bara tittar för att verkligen förstå att det vi pratat om och drömt om i så många år plötsligt går i uppfyllelse.
Bojen i Töre
Dagen till ära, eller förmiddagen, är det helt vindstilla. Himlen speglar sig i havet och molnen gör att det knappt går att skilja himmel från hav.
När det inte blåser blir det helt tyst runt oss. Vi har glidit genom en magisk skärgård på vår väg mot bojen i Töre.
Tillslut lägger vi till i hamnen för att hämta vårt certifikat som delas ut till alla som tagit sig till bojen i Töre.
Lagom tills vi ska promenera tillbaka till båten, efter “seger-lunchen” börjar regnet falla. Regnet som det gått ut orangea varningar om, regnet som fortsätter i 2,5 dygn.
När vi seglar vidare är det första gången på detta äventyr som vi styr söderut. Seglingen blir nästan som en repris på när vi kom hit, vi glider sakta genom en vacker skärgård på spegelblankt hav.
Vi belönas med solsken.
På kvällen öppnar ytterligare en skärgårdsgrill.
Vad mer kan man önska sig?!
Än finns det mer skärgård att utforska längs Sveriges kust, som tur är har vi ytterligare några veckor kvar att segla. Vi kommer få ihop 1150 sjömil innan nästa stora projekt tar vid, Anna Lisa ska förberedas för att stå på land en hel vinter i norra Sverige.
Tips och rekommendationer trillar in om den fantastiska ön Piteå Rönnskär. Vi seglar långt utan att se andra båtar ute på havet. När vi kommer fram möts vi av det vackra. Välhållna hus, mycket natur och ett lugn – men ingen mataffär 😉
Piteå Rönnskär
På Piteå Rönnskär står en dam uppe på kajen där Anna Lisa ligger förtöjd långsides. Vi sitter och äter frukost i sittbrunnen när hon frågar:
”Vill ni köpa rökt sik idag?”
”I så fall går jag hem och röker några sikar till er nu.”
Om vi vill! Vi köper tre stycken, då har vi både middag och till lunch. Med kokt potatis och smält smör blir det en riktigt lyxig middag ombord.
När vi seglat 999,9 sjömil har vi precis lagt till i Luleå. Vi har blivit medbjudna att delta i Luleå Segelsällskaps solförmörkelse-segling.
SVT var med och filmade, tryck på länken om ni vill följa med i 2 minuter.
Seglingen är en ”hygge-segling”, men ändå så nära man kan komma en kappsegling.
Efter seglingen sitter vi tillsammans med några andra deltagare och pratar om Luleås skärgård och, mest spännande av allt, tycker vi som kommer från södra Sverige, hur här ser ut på vintern.
”Stora regnmängder väntas i Norrland.” Hur vi än navigerar oss runt bland väderapparna är prognosen densamma. Men innan orangea varningar för regnmängderna börjar gälla får vi en heldag med uppehållsväder, sol och vindstilla.
Vi tar chansen och ger oss av i gummibåten, upp längs Luleälven. Det går att köra hela vägen upp till Boden.
Naturen är storslagen! Vi är så lyckliga och trötta när vi kommer tillbaka till Anna Lisa den kvällen.
Bojen i Töre
Vi gjorde det!
Vi tar oss på ett spegelblankt hav så långt norrut i Bottenviken som det bara går med segelbåt.
Hela förmiddagen sitter vi nästan mållösa över det vackra. Allt som är på land speglar sig i havet.
Till slut blir det svårt att se vad som är vad.
Det är en ”grej” att runda den nordligaste bojen utanför Töre i Östersjön.
1150 sjömil från söder till norr på nio veckor har vi seglat när vi lägger till på varvet utanför Kalix. Vi kommer från den sydligaste delen av Sverige. Vi har varit vid den nordligaste bojen vid Töre men också rundat Sveriges östligaste ö, Kataja.
Möten som tar plats
Det vi tycker allra mest om med våra resor är alla fantastiskt trevliga och hjälpsamma människor vi möter.
I Haparandas skärgård möter vi bland andra Stefan, som erbjuder sig att köra oss till affären, vi kan också se oss om i Tornedalen berättar han en sen kväll. Men att det skulle bli en 13 timmars guidad tur var det nog ingen av oss som trodde.
”Jag skjutsar er så att ni kan handla lite.” Vi förstår att det inte är precis runt hörnet som affären ligger.
Från Haparanda går turen upp genom Tornedalen och senare längs Kalixälven.
Håvar sik i Torneälven
Och Stefan är som vi. Man måste hålla sig nära vattnet.
Alltid.
Kalixälven
Torneälven och Kalixälven är enorma. Större än många av de floder vi har seglat på nere i Europa. De känns som platser där varje krök döljer ett nytt äventyr och en berättelse vi helt enkelt måste höra.
Norrbotten har seglat in på listan över de vackraste platserna vi någonsin varit på.
Tack, Stefan, för en fantastisk resa norr om polcirkeln.
Ledordet för vår kommande vecka blir ”tålamod”. Vi har en utmaning kvar som vi skjutit framför oss. Anna Lisa ska förberedas för att stå på land och listan över saker som ska göras är lång.
Efter fem dagar har vi checkat av allt!
Masten är fixad. Vattensystemet är säkrat inför vintern.
Motorolja och filter är bytta.
Solcellerna är stuvade.
Targabågen är fastsurrad.
Seglen är vikta.
Kylen är tömd.
Packningen är packad.
Och båten är städad.
Var det läcker in vatten? Det fortsätter vi leta efter nästa år.
För det är väl så en långsegling fungerar.
Man blir aldrig riktigt färdig.
Det finns alltid en ny plats, en ny farled, ett nytt väderfönster, nya möten eller en ny berättelse som väntar.
Men för den här gången säger vi stort tack för alla upplevelser som vår fina kust har bjudit på.
Kanske, kanske fortsätter södra Sverige att bjuda på lite sommarvärme när vi kommer hem.
”Rönnskär”, säger Thomas. ”Det är platsen för lotsstationen och det finns en hamn där.”
”Mmm”, svarar jag samtidigt som jag gör frukostens pannkakor färdiga.
Några timmar senare närmar vi oss en smal insegling.
Runt oss ligger stenarna. Synliga som små, små öar eller på långa rader. En del är osynliga och jag upptäcker dem bara för att de finns på sjökortet och för att vattenytan precis delar på sig när vattnet rullar över stenen.
Sakta, sakta kör vi in mot hamnen.
När ekolodet visar 1,40 eller 0,90 slår mitt hjärta ett antal extra slag.
Mathilda står på fördäck och meddelar lugnt att det är sjögräset som svajar under ytan.
Det finns en gästbrygga med två platser.
Och de är upptagna.
Rönnskär
Jag tittar mig oroligt omkring och funderar på om vi ens kan vända här inne.
Jag funderar också på vad Thomas egentligen berättade om ön och dess ”gästhamn” i morse.
Rönnskärs Margareta pekar och säger:
”Ni kan lägga er på Huldas, taxibåtens plats.”
Vi glider fram till platsen och förtöjer.
Lite senare frågar Mathilda:
”Mamma, hur ska vi komma ut härifrån igen?”
Det är sådana här små äventyr som vi gärna samlar på oss.
”Saknar ni pizzerian eller en kebab?” frågar Rönnskärs Margareta när vi möter henne vid kajkanten.
”Nej, vi har varit vid korvkiosken istället”, svarar vi.
”Jag såg allt att ni grillade”, svarar Margareta.
Rönnskärs Margareta & Mathilda
Precis så är det. Vi saknar inget.
Däremot värdesätter vi de små möten som sker ute bland ytterskärgårdens öar.
Rönnskär
Borde vi ha kommit längre? Eller är vi precis där vi ska vara?
Vi har seglat 700 sjömil från Skanör och framför oss ligger Höga kusten.
Röda hus, välbevarade båthus, berg…
Nästan för vackert för att finnas i verkligheten.
Högakusten, Trysunda
”Ni måste åka till Trysunda”,
säger paret som vi står och pratar med på bryggan.
Och vilken ö vi kommer till.
Klippor, sandstrand, klapperstenar, och en lite otippad ångmaskin.
Och inte minst säsongens första kantareller. Vi är helt eniga.
Trysunda är verkligen något alldeles extra.
Samtidigt börjar vi förstå en annan sak med seglingen i norra Sverige.
Det är över 50 sjömil, i motvind, till nästa mataffär.
Eller 20 kilometer tur och retur på land.
Ingen buss.
Inga cyklar.
Två gånger 50 sjömil i jollen är lite för mycket, även för oss.
Så nu får vi bli mer självförsörjande med mat.
Egentligen är det inte så illa.
För det finns blåbär, hallon, lingon, hjortron, några kantareller och smultron överallt.
Thomas börjar till och med fundera på om han kan hitta en älg eller ett vildsvin också.
Eller så gräver vi lite djupare i kylen och lådorna.
Sedan fortsätter vi norrut.
63 sjömil. Inte en båt i sikte. Varken i dimma eller i fri sikt.
Och när vi inte vill kryssa på havet, ja, då kryssar vi oss fram mellan olika väderprognoser i stället.
Det är så vi tar oss vidare.
Så kommer vi iväg!
Anna Lisa, tillsammans med Thomas, Margareta och Troels ombord,
lämnar Skanör med Haparanda som slutmål.
Vi har avsatt 10 veckor för vårt projekt. 950 sjömil, eller lite fler, väntar framför oss och planen är egentligen ganska enkel: 15 sjömil om dagen borde räcka.
Men vi börjar med att segla 235 sjömil på tre dagar så man kan väl säga att vi får en ganska bra start.
Plötsligt har vi seglat 16 dagar på tre dagar.
Så nu har vi gott om tid att dricka kaffe på solvarma klippor, prova fiskelyckan och bada.
Skärgården bjuder på rika möjligheter till ankring, som vi tycker så mycket om. Grindö, Harstena, Arholma och Sladderön blir några av de där stoppen som vi kommer att komma ihåg länge och gärna återkommer till. En stor kontrast,
till det stillsamma ankarlivet ute vid de mindre öarna seglar vi in till Stockholm.
Det visar sig att Anna Lisa kan ligga ankrad mitt i Stockholm. Så länge vi håller oss ute på båten är det lika stillsamt som vanligt.
Stockholms vattenvägar är många och otroligt vackra.
Vi tar gummibåten och åker på jolleutflykt.
Utflykt i Stockholm
Vi stannar till på kaféer, åker förbi Stadshuset och kör sakta genom Pålsundskanalen där alla de gamla fina träbåtarna ligger förtöjda. Vi fortsätter ut till Drottningholm för ett slottsbesök, vilket givetvis avslutas med en prinsessbakelse.
När vi räknar efter har det blivit 21 sjömil i vår lilla gummibåt.
Men vädret gör sitt bästa för att utmana oss. Vinden har uppenbarligen förälskat sig i norr – precis den riktning som vi själva har förälskat oss i. Något av en konflikt alltså.
Trots det har 450 sjömil hamnat i loggboken.
Över 800 sjömil kvar till Haparanda, men vi håller fast vid vårt motto:
Det ska alltid vara trevligt att segla.
Så jakten på små farleder, trevliga passager och rätt väderfönster är igång.
Vi får Högmarsö rekommenderat och blir inte besvikna. En skyddad ankarvik där det bara är vi på besök just denna dag. Efter en lite strapatsfylld promenad kommer vi fram till öns hamn, som har ett spännande skeppsvarv, en mysig bar och restaurang.
Vi gillar det!
Vi får finbesök ombord på Anna Lisa. Mathilda mönstrar på i Gävle och ska, som hon själv uttrycker det, ”vara med på en liten tur i Bottenhavet”.
Så nöjd
Det finns så mycket bär på öarna. Vi plockar blåbär och smultron varje dag.
På morgonen trollar Margareta och Mathilda om dem till en söt och fräsch sylt som vi äter till frukost tillsammans med pannkakor.
Lyx-frukost
Vi hoppar i det varma vattnet från targabågen, seglar gummibåt, spelar kort, pratar om framtidsdrömmar och dricker vitt vin.
Vi springer på skogsstigar och läser massor av böcker.
Vi har nu 570 sjömil bakom oss.
Och vi är inte ens halvvägs upp längs Sveriges östkust.
Hur långt är det egentligen till Haparanda?
Vi är i Marstrand, för att följa Mathilda till bussen. Hon ska in till Göteborg och hämta en kompis som ska segla med oss i ett par dagar.
“Vad har ni för båt?” frågar busschauffören, som jag (såklart) börjar prata med, innan han igen ska köra. Jag står utanför dörren, medans chauffören står precis innanför.
“En Bavaria 36.a,” svarar jag.
“Vad var det för båt?” ropar en av passagerarna, som sitter på ett av de främsta sätena. “Var det en Dehler?”
Busschauffören vänder sig om mot passageraren, och svarar att det är en Bavaria.
“Det finns vissa båtar man aldrig ska köpa”, säger passageraren högljutt. “Bavaria är en av dem.” Han fortsätter att prata, men eftersom jag står utanför bussen hör jag inte allt.
Busschauffören ser något besvärad ut av samtalet, och när pratandet inifrån bussen för ett ögonblick avtar, vänder han sig ursäktande mot mig.
“Kan jag bara få komma in?” frågar jag, och chauffören går åt sidan, så att jag på ett behörigt Corona-avstånd kan sticka in huvudet i bussen.
“Jag har precis seglat 2400 sjömil med vår Bavaria”, säger jag och ser på passageraren. “Vi har seglat upp längs Portugals kust, över Biscaya, genom Den Engelska Kanalen, och upp genom Nordsjön. Båten var fantastisk att segla med hela vägen – även i hårt väder.”
“Det måste ha varit en förfärlig segling”, säger passageraren, och fortsätter med att berätta om, hur dålig en Bavaria är. Men det hör jag inte, för jag har tagit steget ut i solen igen.
Busschauffören ser på mig och ler lite. “Min kusin har en Bavaria 42. Jag har seglat en del med den. Härlig båt.”
Det är som om att vi hela tiden ska försvara, att vi sålde vår svenskbyggda, långkölade koster, och istället köpte en serieproducerad tysk Bavaria. Egentligen hade jag inte behövt att säga något, men jag kände ändå att jag hade ett behov. Jag märker även efteråt, att jag blev ledsen av passagerarens kommentarer. Vi är superglada för vår nya båt – den har redan bevisat sitt värde för oss, och vi ångrar inte för en sekund att vi har bytt båt.
Som tur är har vi alla våra olika åsikter om båtar – det ser man ju på alla olika farkoster som ligger i hamnarna. Men man behöver ju inte skrika det rakt upp i ens ansikte, att man tycker att just vår båt är något skit? Det sårar faktiskt!
“Nu känns det nästan som när vi är ute och seglar” säger Troels som sitter på baksätet i bilen. Solen skiner utanför, rapsfälten blommar, träden har slagit ut. Vi kör den vackra sträckan längs Sveriges sydkust.
Det är söndag och vi har fått med hela familjen på utflykt. I bagaget står lunch och eftermiddagsfika, alla har fått vars en dricka och i en liten låda ligger godis som ingen vet att jag packat med.
Det är bara vi fyra och allt vi behöver för dagen finns i bilen, lite, lite som när vi seglar. Vi behöver de här stunderna. Vi småpratar om allt det fina vi passerar, vi är tysta tillsammans, vi samlar energi tillsammans. Vi trivs tillsammans.
Vi gör ett första stopp vid Smygehamns fyr. Fyren är tyvärr stängd så vi fortsätter ner mot stranden. Thomas och barnen börjar kasta “smörgås”, eller “macka”, jag sitter och bara njuter av att se dem engagera sig, i det de gör, men också i varandra. Precis som när vi är ute och seglar skulle vi kunna stanna här, men ska vi se något mer så får vi flytta på oss.
Kustvägen bjuder på en fantastisk utsikt ut över Östersjön som glittrar i solen. Där ute har vi seglat många gånger på vår väg ut på äventyr, eller hemåt efter en lång sommar.
I Kåseberga får vi den sista parkeringsplatsen nere vid hamnen. En liten bit upp för sluttningen hittar vi ett ledigt bord och det är äntligen tid för lunch. Nu hittas godisburken och barnen utbrister, TACK! Jag älskar när det inte ska mer till för att ens barn ska bli glada och inte bara ta saker för givet. En av det värsta sakerna jag kan höra är när någon säger “får man bara en”.
Vi har varit vid Ale Stenar flera gånger, både när vi har seglat till Kåseberga men också på utflykter med bil. Så egentligen är det inte stenarna i sig vi vill se, vi vill bara göra något tillsammans.
Idag är det massor av Hanggliders som svävar över Kåseberga och det är dem, och inte stenarna, som vi sitter och tittar på en lång stund. Det ser helt livsfarligt ut när de svävar ner för kanten mot havet. Men efter att ha iakttagit dem en stund så tolkar vi det som att de har full kontroll på vad de gör. Hade vi vågat? En del av familjen hade säkert 😉
“Vi ska väl inte köra hem nu” säger Mathilda. För vår del kan vi gärna köra längre, få behålla hela familjen för oss själva. Barnen sätter på varsin ljudbok och vi kör mot Kivik. Vägen kantas av äppelodlingar. En del träd har slagit ut medans en del håller på sina knoppar. Vi svänger av vid Rörum för att leta oss ut i naturen, till ett ställe där vi blir helt själva, ett ställe där vi kan njuta av en eftermiddagsfika.
Jag håller med Troels, det här är nästan som när vi seglar.
Hur ska vi göra med hamnplats om vi köper ny båt? Det har vi diskuterat mycket här hemma. För vår nya Anna Lisa får inte plats på mitten bryggan där vi alltid legat. Vi vill såklart ha kvar båten i Skanörs hamn, något annat är inte aktuellt. Men blir det några lediga platser i år, det vet vi ju inte.
Att vänta på ett svar och inte veta, är besvärligt, platserna fördelas inte förrän i början av april.
Våra roller här hemma har varit ombytta. Thomas har oroat sig, varit nojig. Jag har varit lugn och konstaterat att det löser sig.
Och visst löser sig allt till slut.
Vi har fått en ny båtplats till Anna Lisa på norra sten-piren i Skanörs hamn som jag skrev kontrakt på lagom till påsk. Rätt nöjda båda två, allt det praktiska här hemma faller på plats. Men någon ny Anna Lisa syns inte till, än så länge….
Idag har vi kört långt, från Falsterbo till Fanö utanför Esbjerg på Jyllands sydvästkust. Vi tittade på en båt. En större båt.
Som vi våndas. Vår Anna Lisa är inte bara en båt, hon är som en i familjen, någon som tar väldigt bra hand om oss. Vi har uppdaterat henne så hon är i perfekt skick, t.o.m. en helt ny motor la vi i, i våras.
Härlig vintersegling med Anna Lisa
Jag vet att det låter lite tokigt, men det känns som om vi sviker henne.
Våra barn börjar bli stora och de vill gärna ta med sig kompisar när vi ska segla, vilket vi tycker om. På sommaren är båten alltid full av ungdomar när vi ligger i vår hemmahamn, Skanör. Vi själva vill gärna fortsättningsvis erbjuda vänner och familj att följa med ut på våra härliga äventyr. Vår familj tar större plats nu, än när barnen var små.
Man kan alltid tänka “tänk om”. Ja, tänk om ingen vill segla med oss om något år, då är vår fina Anna Lisa alldeles perfekt till Thomas och mig.
Men, tänk om, vi kan få våra barn, deras kompisar eller respektive att segla med oss, då är vår fina Anna Lisa för liten. Då ger vi inte ens vår familj förutsättningen att få segla tillsammans.
Så idag tillbringade vi hela dagen i bilen för att titta på en båt som på pappret lät perfekt för oss. Tyvärr är inte allt man läser på nätet sant. Det blir inget båtköp just nu. Kanske en annan dag, det är som sagt en chansning. Dyker rätt båt, vid rätt tillfälle upp, så tar vi chansen.
Hej, jag har blivit kontaktad av produktionsbolaget, Art 89. De söker nya familjer för ytterligare en säsong av Familjer på äventyr!
Kan det vara så att någon som läser här inne är på väg ut i världen med sin familj och båt 🙂
Vi var med i Familjer på äventyr, säsong 3, och vi tyckte det var super kul.
Flera gånger under vår segling mot Karibien hade vi ett tv-team med ombord på Anna Lisa. Ibland en producent, kameraman och ljudtekniker och ibland bara en producent och kameraman.
Det är ibland hårt att producera TV, och en hel dags filmande blir kanske bara till få minuter på skärmen. När film-teamet åkte hem, var vi helt slut. Men det var också väldigt roligt och lärorikt att få en insikt i en helt annan värld. Att få vara tillsammans i så många timmar med folk som brinner för det de gör: Att göra bra TV.
Vill ni söka till programmet så kontakta
Michaela Beck 0046-708 18 55 38
beckcasting@gmail.com
Sjösättning 12 april – Inställde pga av vindar på 16-18 m/sek
Sjösättning 18 april – Inställd p g a. förseningar
Sjösättning 19 april – YES
Blänkande fribord med klara röda linjer och med en skarp svart bottenmålning körs Anna Lisa från vår trädgård ner mot hamnen i Skanör. Efter två timmar är hon i vattnet och masten sitter på. Jag och Mathilda åker och hämtar pizza medan Thomas fortsätter fixa på båten och Troels installerar sig i förpiken.
Vi äter alltid pizza i båten när vi sjösätter. Det började när vi hade vår första träbåt som vi var tvungna att passa när hon kom i vattnet. Efter en vinter på land hade träet torkat ut och ”dragit ihop sig”. Vattnet forsade in och extra länspumpar körde, nästan, hela tiden. Då passade det bra att tillbringa mycket tid nära båten för att se så att pumparna inte la av.
Sally sjösätts 2004
Nu fortsätter vi vara i båten en stund för att det är mysigt. Nästan allt finns redan ombord och det känns som vi är redo för nya äventyr.
Mathilda har önskat att hon ska få vara i båten redan första helgen båten ligger i med sina kompisar. Pappa får också vara med för hon inser att de inte kommer få vara ombord helt själva. Fredag kväll intar tre glada tjejer förpiken.
Men vi är fler som vill njuta av det fina vårvädret. Troels och jag ansluter på lördag eftermiddag.
Om det är jag och Thomas som får fördelen att vara tillsammans med våra barn, eller det är barnen som får fördelen av att vara med oss, det kan vi låta vara osagt…men vilken lycka att få tillbringa en hel lördagkväll med 4 härliga barn. Vi grillar, vi leker en variant på dunkgömme ”dose skjul” och får skratta tillsammans.
Söndag morgon är det svaga vindar och tjejerna vill ut på havet igen. Jag vill gärna segla ner mot Falsterbo fyr för att se om vi kan se sälar. Vindarna är så svaga så vi kör hela vägen. Utanför Falsterbo fyr ankrar vi och sälarna finns runt omkring oss hela tiden. När motorn stängs av är det alldeles tyst, förutom ungdomarnas prat som vi njuter av att få vara en del av.
Vinden försvinner helt och havet är spegelblankt. På oss strålar solen och långt bort i horisonten kan vi se Mön i Danmark. Tittar vi norrut ser vi dimman som ligger kvar över delar av Öresundsbron och Turning Torso sträcker sig ur dimman.
Inte helt oväntat har vi personer ombord som vill bada. Thomas är först i, tätt följd av Emma och Mathilda. Troels doppar fötterna, jag och Ella nöjer oss med att titta på. Det är 10 grader i Öresund.
Tillbaka i hamnen är det sommarkänsla. Det är så mycket folk överallt. Det arbetas på båtarna som snart ska sjösättas, det promeneras och det fikas.
Man behöver inte göra det så svårt, man behöver bara göra något och njuta av det.
Tillslut lägger vi till i hamnen för att hämta vårt certifikat som delas ut till alla som tagit sig till bojen i Töre.
Ledordet för vår kommande vecka blir ”tålamod”.
Vi är helt eniga.
