Skanör-Haparanda, del 3

Luleå, Haparanda och älven

Tips och rekommendationer trillar in om den fantastiska ön Piteå Rönnskär.
Vi seglar långt utan att se andra båtar ute på havet. När vi kommer fram möts vi av det vackra. Välhållna hus, mycket natur och ett lugn – men ingen mataffär 😉

På Piteå Rönnskär står en dam uppe på kajen där Anna Lisa ligger förtöjd långsides. Vi sitter och äter frukost i sittbrunnen när hon frågar:
”Vill ni köpa rökt sik idag?”
”I så fall går jag hem och röker några sikar till er nu.”

Om vi vill!
Vi köper tre stycken, då har vi både middag och till lunch. Med kokt potatis och smält smör blir det en riktigt lyxig middag ombord.

När vi seglat 999,9 sjömil har vi precis lagt till i Luleå.
Vi har blivit medbjudna att delta i Luleå Segelsällskaps solförmörkelse-segling.
SVT var med och filmade, tryck på länken om ni vill följa med i 2 minuter.
Seglingen är en ”hygge-segling”, men ändå så nära man kan komma en kappsegling.

Efter seglingen sitter vi tillsammans med några andra deltagare och pratar om Luleås skärgård och, mest spännande av allt, tycker vi som kommer från södra Sverige, hur här ser ut på vintern.

”Stora regnmängder väntas i Norrland.”
Hur vi än navigerar oss runt bland väderapparna är prognosen densamma.
Men innan orangea varningar för regnmängderna börjar gälla får vi en heldag med uppehållsväder, sol och vindstilla.
Vi tar chansen och ger oss av i gummibåten, upp längs Luleälven. Det går att köra hela vägen upp till Boden.

Naturen är storslagen!
Vi är så lyckliga och trötta när vi kommer tillbaka till Anna Lisa den kvällen.

Bojen i Töre

Vi gjorde det!
Vi tar oss på ett spegelblankt hav så långt norrut i Bottenviken som det bara går med segelbåt.
Hela förmiddagen sitter vi nästan mållösa över det vackra. Allt som är på land speglar sig i havet.
Till slut blir det svårt att se vad som är vad.

Det är en ”grej” att runda den nordligaste bojen utanför Töre i Östersjön.

1150 sjömil från söder till norr på nio veckor har vi seglat när vi lägger till på varvet utanför Kalix.
Vi kommer från den sydligaste delen av Sverige. Vi har varit vid den nordligaste bojen vid Töre men också rundat Sveriges östligaste ö, Kataja.

Möten som tar plats
Det vi tycker allra mest om med våra resor är alla fantastiskt trevliga och hjälpsamma människor vi möter.

I Haparandas skärgård möter vi bland andra Stefan, som erbjuder sig att köra oss till affären, vi kan också se oss om i Tornedalen berättar han en sen kväll. Men att det skulle bli en 13 timmars guidad tur var det nog ingen av oss som trodde.

”Jag skjutsar er så att ni kan handla lite.”
Vi förstår att det inte är precis runt hörnet som affären ligger.
Från Haparanda går turen upp genom Tornedalen och senare längs Kalixälven.

Och Stefan är som vi.
Man måste hålla sig nära vattnet.
Alltid.

Torneälven och Kalixälven är enorma. Större än många av de floder vi har seglat på nere i Europa.
De känns som platser där varje krök döljer ett nytt äventyr och en berättelse vi helt enkelt måste höra.
Norrbotten har seglat in på listan över de vackraste platserna vi någonsin varit på.
Tack, Stefan, för en fantastisk resa norr om polcirkeln.

Ledordet för vår kommande vecka blir ”tålamod”.
Vi har en utmaning kvar som vi skjutit framför oss. Anna Lisa ska förberedas för att stå på land och listan över saker som ska göras är lång.

Efter fem dagar har vi checkat av allt!

Masten är fixad.
Vattensystemet är säkrat inför vintern.
Motorolja och filter är bytta.
Solcellerna är stuvade.
Targabågen är fastsurrad.
Seglen är vikta.
Kylen är tömd.
Packningen är packad.
Och båten är städad.

Var det läcker in vatten?
Det fortsätter vi leta efter nästa år.

För det är väl så en långsegling fungerar.
Man blir aldrig riktigt färdig.

Det finns alltid en ny plats, en ny farled, ett nytt väderfönster, nya möten eller en ny berättelse som väntar.

Men för den här gången säger vi stort tack för alla upplevelser som vår fina kust har bjudit på.
Kanske, kanske fortsätter södra Sverige att bjuda på lite sommarvärme när vi kommer hem.