Skanör – Haparanda, del 2

Höga kusten, små öar och stora äventyr

”Rönnskär”, säger Thomas. ”Det är platsen för lotsstationen och det finns en hamn där.”
”Mmm”, svarar jag samtidigt som jag gör frukostens pannkakor färdiga.
Några timmar senare närmar vi oss en smal insegling.
Runt oss ligger stenarna. Synliga som små, små öar eller på långa rader. En del är osynliga och jag upptäcker dem bara för att de finns på sjökortet och för att vattenytan precis delar på sig när vattnet rullar över stenen.

Sakta, sakta kör vi in mot hamnen.
När ekolodet visar 1,40 eller 0,90 slår mitt hjärta ett antal extra slag.
Mathilda står på fördäck och meddelar lugnt att det är sjögräset som svajar under ytan.
Det finns en gästbrygga med två platser.
Och de är upptagna.

Jag tittar mig oroligt omkring och funderar på om vi ens kan vända här inne.
Jag funderar också på vad Thomas egentligen berättade om ön och dess ”gästhamn” i morse.

Rönnskärs Margareta pekar och säger:
”Ni kan lägga er på Huldas, taxibåtens plats.”
Vi glider fram till platsen och förtöjer.

Lite senare frågar Mathilda:
”Mamma, hur ska vi komma ut härifrån igen?”
Det är sådana här små äventyr som vi gärna samlar på oss.

”Saknar ni pizzerian eller en kebab?”
frågar Rönnskärs Margareta när vi möter henne vid kajkanten.

”Nej, vi har varit vid korvkiosken istället”, svarar vi.
”Jag såg allt att ni grillade”, svarar Margareta.

Precis så är det. Vi saknar inget.
Däremot värdesätter vi de små möten som sker ute bland ytterskärgårdens öar.

Borde vi ha kommit längre? Eller är vi precis där vi ska vara?
Vi har seglat 700 sjömil från Skanör och framför oss ligger Höga kusten.
Röda hus, välbevarade båthus, berg…
Nästan för vackert för att finnas i verkligheten.

”Ni måste åka till Trysunda”,
säger paret som vi står och pratar med på bryggan.
Och vilken ö vi kommer till.
Klippor, sandstrand, klapperstenar, och en lite otippad ångmaskin.
Och inte minst säsongens första kantareller.
Vi är helt eniga.
Trysunda är verkligen något alldeles extra.

Samtidigt börjar vi förstå en annan sak med seglingen i norra Sverige.
Det är över 50 sjömil, i motvind, till nästa mataffär.
Eller 20 kilometer tur och retur på land.
Ingen buss.
Inga cyklar.
Två gånger 50 sjömil i jollen är lite för mycket, även för oss.

Så nu får vi bli mer självförsörjande med mat.
Egentligen är det inte så illa.
För det finns blåbär, hallon, lingon, hjortron, några kantareller och smultron överallt.
Thomas börjar till och med fundera på om han kan hitta en älg eller ett vildsvin också.

Eller så gräver vi lite djupare i kylen och lådorna.
Sedan fortsätter vi norrut.

63 sjömil. Inte en båt i sikte.
Varken i dimma eller i fri sikt.

Och när vi inte vill kryssa på havet, ja, då kryssar vi oss fram mellan olika väderprognoser i stället.
Det är så vi tar oss vidare.