FB- påminner mig om ett minne som jag delat, 6 okt, det var då din resa mot Väst Indien började för 16 år sedan. Den där resan som påverkat resten av mitt liv.Den 6 okt-2000 landar jag i Malaga, Kenneth Pettersson hämtar mig på flygplatsen och vi kör mot Marbella där hans båt, el Cordero ligger. Kenneth har under sommaren frågat mig om jag vill vara med honom och segla över hans båt till Väst Indien? Varför just jag? Han känner mig inte. Varför hoppar jag på detta? Jag känner honom inte, inte merän att jag vet vem han är från hamnen i Skanör och från Scouterna för det är där han håller till, när han inte seglar runt ute i världen.
Jag har seglat mycket med scouterna hemma, lärt mig, tagit alla certifikat, men att segla över Atlanten, det har jag ingen aning om hur det fungerar.
Vi kommer lyckligt fram till St Lucia och där väntar nästa överraskning i mitt liv. Där träffar jag singelkillen Thomas som annars är bosatt i Köpenhamn, när han då inte seglar över Atlanten.
Allt detta sitter jag nu och tänker på, när FB har påmint mig om dagens datum, under tiden som Anna Lisa guppar fram på Atlanten, mot GrandKanaria.
Jag och mamma satt uppe i sittbrunnen och mös.
-Vad är det för ljus där ute sa mamma? Vi hoppade över till sidan och tittade över kanten.
-Jag tror det är någon av dom där små fiskebåtarna som är på väg in till hamnen i Casablanka, sa jag. Ljuset kom närmare och närmare.
-Jag skulle ALDRIG våga segla i en sån där liten jolle mitt ute i Atlanten stora vågor och det är becksvart, höll vi båda med om. Dom började lysa mot oss och kallade, vi gick ner och hämtade pappa.
-Dom är jo över allt, och va vill dom, sa pappa. Resten av natten fick vi sitta och speja så att vi inte seglade på dom små båtarna.
Dag 2
Jag vaknade upp och gick ut och tittade, jag hade haft krampanfall i magen några gånger på
natten så jag la mig där uppe för att få frisk luft. Vi gjorde det vi ALLTID gör, lyssna på ljudbok.
-AJ AJ AJ AAAAAAAAA, det var jag som började skrika. Det var det sjukaste jag har var med om jag har aldrig i hela mitt liv haft så ont, jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Så den dagen låg jag bara och lyssnade på ljudbok och åt chips!
Vi lyssnar på ljudbok
Dag 3 Jag hade ännu inte vant mig vid att det alltid gungade, så den dagen lyssnade vi mest, fast vi började äta mer ordentlig mat, och jag solade även också lite!
Dag 4
Idag började jag vänja mig, det är helt fantastiskt när man kan börja röra sig som vanligt och kan vara nere i båten och inte börja må dåligt.
-Titta där, skynda ta kameran till mig, sa pappa.
-Wow sa jag
-Var var, sa Troels
Det var en fin morgon solen hade inte helt gått upp, och delfinerna hoppade och visade hela ryggen för oss, dom var verkligen leksugna.
-Gå fram till pappa, det hoppar flera hundratals, sa mamma
-Folk säger, va coolt att se delfiner, när det sett dem på Skansen! Är det coolare att se dom i naturen?
Svar JAAAA, det är det är så fantastiskt, och man blir så glad ( det finns en video på Facebook på dom, titta in den)
Fria delfiner som leker med Anna LisaSolnedgång på Atlanten
Dag 5
Jag ser Kanarieöarna! Jag ser öarna, skrek jag. Jag kan säga så att det är mycket coolare att komma seglande till Kanarieöarna än att flyga dit, vet någon hur coola dom ser ut? Stenöar mitt ute i Atlanten, ja jag freakade ut.
De andra seglare i hamnen i Rabat vinkar adjö till oss. Lotsbåten går framför oss ut ur floden. När vågorna blir för stora vänder den röda ribbåten tillbaka till hamnen, men vi fortsätter, ut på djupt vatten där sjön är snäll mot oss. Vi sätter segel och Anna Lisa börjar långsamt att sätta tänderna i de 475 sm vi ska segla.
Ljus i natten
”Thomas, vill du komma ut och hjälpa mig?” Klockan 22 drar Margareta mig ur mina drömmar och ut i mörkret i sittbrunnen. Mathilda och Margareta har vakten och jag förstår deras förvirring. På det svarta havet finns nästan lika många ljus som stjärnor på himlen ovanför oss. Det är som en julgran, för korrekta lanternor är inget fiskarna i Marocko vet något om. Vita, röda, gröna, blinkande, fasta och projektörer. En fiskebåt ligger ganska nära oss och de skriker på arabiska. Vi ändrar kurs 90 grader och det verkar lugna fiskaren.
Jag är irriterad på mig själv. Vi är 12 sjömil från kusten. Jag trodde att det var tillräckligt för att undvika fiskebåtarna och deras nät. Resten av natten är det som en slalom mellan blinkande röda, vita och gröna ljus. När vi passerar Mohamedia tillkommer även två tankfartyg och en bogserbåt och förvirringenär total.
Jag hör hur bogserbåten flera gånger med desperation i rösten anropar fiskarna. ”Du är mycket nära mig. Jag drar en flytdocka med en 600 meter lång kabel i vattnet. Jag har svårt att manövrera.”
Jag ser bogserbåten på AIS och håller ett par sjömils avstånd. Hoppas att fiskarna också gör det.
Kuling
Vi visste att det skulle komma, så vi var beredda. I ett dygn surfar vi på stora vågor med endast ett litet försegel. Jag hade trott att jag skulle vara lite rädd för de stora vågorna och 15-16 m/s vind, men Anna Lisa är en säker båt. Det känns aldrig obehagligt.
Troels tittar på GPSen: ”38 timmar till vi är framme? Det är inte så mycket. Jag går ner och sover, så är det endast 28 timmar kvar när jag vaknar. ”
Sådan var stämningen ombord. Även om vinden hela tiden försökta att slita min keps ifrån mig, så var det bara ett lugnt porlande av vatten när vi låg i kojen.
Vindstilla
Vinden dör och lämnar en irriterande dyning efter sig. Vi måste gå för motor. Det gör ingenting, för då kan vi verkligen se delfinerna som bjuder upp Anna Lisa till dans. Hela dagen, endast avbruten av små pauser, har vi delfiner som simmar runt fören.
La Graciosa
Vi läser böcker, lyssnar på podcasts, pratar, sjungar, spelar, tittar på film och äter och sover. Tiden försvinner och vi är framme. De första dagarna var tuffa och kännetecknades av trötthet, men sedan vande kroppen sig till den skakiga tillvaron och att bara sova ett par timmar åt gången. Det blev trevligt och jag kunde lätt fortsätta några flera dagar.
Ankarkättingen skramlar ur klyssen. Vi backar med motorn så att ankaret grävs ner i sandbotten. Sedan tystnad. Vi är framme.
För de flesta är Kanarieöarna bara några timmar i flygplan. När man har seglat hit inser man att det inte bara är runt hörnan.
En stolt känsla bubblor i Margareta och mig. Barnen ser också ganska nöjda ut. En viktig milstolpe på vår resa har uppnåtts. Efter 2940 sjömil har vi kommit till Kanarieöarna.
