Berg och dalbana

“Was wollen sie?” Den första slussen i Luxemburg är inte helt lika snabb på att svara som de tyska var.

Det är “meldepflicht” till slussarna. I en tidigare sluss i Tyskland fick vi grönt ljus och gick därför in. Det fick jag skäll för så länge och så högt, att jag kanske fortfarande har lite tinitus. Oavsett så ska slussen alltid anropas. Därför undrar det mig att slussvakten nu frågor vad vi vill. Det finns inte så många olika anledningar till att anropa honom. För han tror väl inte att jag vill erbjuda att klippa gräset eller tvätta bilen?

Slussvaktarna har nu alltid varit trevliga och hjälpsamma. Den första slussvakt i Nordtyskland hjälpte med att felsöka VHFen som vi hade lite problem med. Jag har flera gånger tänkt varmt på min tysklärare i grundskolan, som jag kan tacka för att jag kan prata med dem. Och alla andra trevliga tyskar också.

“Ni är våra gäster”, sa hamnkaptenen i en liten hamn vid Düsseldorf. “Ni ska så klart inte betala hamnavgift.”

“Jag kör dig till macken”, sa ägaren till en motorbåt i Hannover när han så alla mina tomma dieseldunkar. Och då hämtade vi 110 liter i hans svarta Mercedes. Sen bjöd han oss till öl och fotboll på en pub.

I en anden hamn blev vi bjudna på grill och lokalt öl. En kille som firade att han precis hade blivit pappa bjöd givmilt på snapps. En man ursäktade att det var 30 minuters gång från hamnen till affären och erbjöd att köra oss i bil.

Berg och dal

Tyskland är lika fint som tyskarna är trevliga. Rhen och Mosel skär sig genom trädbeväxta berg. Sen är det vin som pryder bergssidorna, och när vi smakar den på kvällen är det som fåglarna börjar sjunga igen.

Varför den luxemborgska slussvakten frågade varför jag anropade, fick jag aldrig svar på. Men det gjorde mig en aning orolig. Hur ska det gå i Frankrike där jag inte kan visa slussvaktarna den respekt, att jag har lärt mig deres språk?

Jag anropar den första franska sluss på engelska. Jag får anropa tre gånger innan jag får svar. Han pratar länga pä franska och jag förstår ingenting. Men snart öppnas portarna, vi får grönt ljus och kör in – utan skäll efteråt. Och så händer det vid varenda sluss. Vi ska inte vänta en endda gång. Vi får åt andra sidan inga roliga berättelser eller någon annan kommunikation, än det att jag anropar på engelska (vilket slusssvakten troligtvis inte förstår) och slussvakten svarar på franska (vilket jag absolut inte förstår).

Just nu ligger vi förtöjda vid en öde fransk flodbrink på Mosel. I morgon blir det troligtvis i en by. Då ska vi se om det är som Credence Clearwater Revival sjunger i Proud Mary: People on the river are happy to give, eller om det endast gäller i Tyskland.