Graciosa

Jag drar jollen långt upp på stranden, så att tidvattnet inte senare ska stjäla den, och börjar långsamt gå genom sanddynerna. Jag går barfota för hela Graciosa är som en stor strand. Vit korallsand fläckat med knähöga torra buskar och hålliga lavastenar utspridda som chokladströssel på en mjukglass. Tre svarta berg, rester från öns vulkaniska barndom, stiger upp ur sanden. Bortsett från de geologiska monument som gör Graciosa synlig på långt håll, är ön platt som hemma.

Tre kilometer bort kan jag se den lilla vita staden som pressas in i sanden. Det bor 600 personer på ön, men här är inte ett öga. Tystnaden är bullrig. Bränningen på stranden hörs inte längre. Inte heller några motorer, skrikande människor, musik eller skrammel. Endast vinden viskar i mitt öra och en liten fågel som gömmer sig i en taggig buske vågar störa med ett enkelt pip.

Jag börjar gå mot staden, fortfarande barfota för sanden är så fin att det känns mjukare än en handvävd marockansk matta. Det är som att komma in i en vilda-västern-stad, även om det inte är hästar som står utanför salongen, men dammiga Land Rovers. Gatorna mellan husen är fortfarande täckt med finkornig korallsand. Bara nere vid hamnen, där färjan förbinder ön med verkligheten, finns ett litet område med asfalt, där det känns trevligare att ha sandaler på fötterna.

Kontrasten är enorm från Marockos liv, buller, dofter, ljud och färger. Det var bra att vi i fyra dagar till havs fick sinnena ner till en normal nivå. De fyra dagar till sjöss innebär dock också att min kropp inte vill sova när vi går till sängs. Den är redo att ta ännu en nattvakt under stjärnorna.

Jag sitter i mörkret i sittbrunnen. Även här är intrycken nertonade. Var det inte en tysk båt för ankar bredvid oss? De har uppenbarligen inget ankarljus. Jag kan inte ens se dem som en kontur i mörkret, även om jag vet att de ligger mindre än 50 meter bort. Den andra handfull båtar som ligger här syns inte heller. Endast ankarlanternerna i masttopparna visar att vi inte är helt ensamna. Mörkret är lika orörd som tystnaden. Det ger fred i kroppen att vara här. Tänk att Kanarieöarna också kan vara så.

En vecka av tystnad, följt av 32 timmars hackig motorgång på ett lugnt Atlanterhav, då är vi i Arguineguin på Gran Canaria. Nu är sanden på stranden svart, i motsats till natten som är full av ljus. Fiskebåtar, danskar, svenskar och norrmän, souvenirbutiker, parasol, menyer med bilder och masser av erbjudanden om bussresor till alla hörn av ön. En annan och helt annorlunda Kanarieø. Men inte sämre av den anledningen.