Håll käften jävla svenskar

I eftermiddagssolen ser vi en ny båt komma mot ankarplatsen, vi spanar efter vilken flagga de har och ser snart att det är en norsk Bavaria 46.a. Den lägger sig rätt långt in i ankarviken och vi säger med en gång att det där kommer inte fungera. Båtarna längst in i viken ligger förtöjda med både ett akterankare och med ett ankare i fören. Detta medför att båtarna alltid ligger med fören åt ett och samma håll. Den norska Bavarian lägger sig med endast ett ankare i fören och kan snurra runt, beroende på var vinden kommer ifrån.
I morse när solen gick upp och havet låg spegelblankt är jag och Thomas på väg in med jollen. Båtarna ligger åt olika håll för det är helt vindstilla, Bavarian ligger med sin sida in i katamaranen, katamaranen som ligger med två ankare.

Vi kan se från land att Bavarian flyttar och lägger sig snett bakom oss.

Under eftermiddagen kommer vi tillbaka ut till Anna Lisa och pratar om att den där Bavarian ligger lite väl nära oss, men nu är vi ju ombord och det är norrmannen med så det skall nog lösa sig, vi kommer ju nästan från samma land.

-Margareta du måste komma upp nu! Jag som ligger och vilar och slumrar så skönt. Men med den rösten som Thomas kallar med så är jag uppe på 2 sekunder, jag lyckas få med mig mina glasögon.

Nu ligger Bavarian 30 centimeter från oss, Thomas håller på att knyta fast fendrar och jag ser hur Bavarians ankarkedja hoppar i fören. Norrmannen själv står i sina vita kalsonger och spänner sig och gör ingenting.

-Du får nog flytta på din båt, säger vi, det här går ju inte.

-Jag kan inte starta min motor, batteriet är slut. Det måste vara konstiga strömmar här som gör att jag har flyttat mig, samma som hände imorse.

-Nej, det är inte så troligt, det är ditt ankare som inte sitter.

-Hur mycket kätting har ni ute? Frågar han oss, samtidigt som hans båt svänger oroväckande nära vår.

Han står fortfarande bara och tittar medans vi är beredda att bära av. Han tänker inte flytta, Thomas erbjuder honom hjälp så att han kan få igång sin motor, dessutom kan han inte hjälpa att strömmen tar honom.
Någon av oss ombord säger att nu har vi legat här i 1 vecka och det har inte varit något problem alls men nu plötsligt är det vårt eget fel att han ankrat fel och allt för nära oss.

Norrmannen drar igång en diskussion om hur mycket ankarkätting man bör ha ute. Han hävdar att 7 – 10 meter mer än djupet, och vi hävdar att man skall ha 3x djupet, här är 8 meter djupt och vi har alltså 24 meter kätting ute.

Hans ögon ser märkliga ut, antingen är han full eller så är han drogad. Han avslutar med att säga:

-Håll käften, jävla svenskar.

Det är inte allt för ofta Thomas blir arg, men nu förbjuder jag honom att svara eller säga mer till norrmannen. Istället säger jag,
-Upp med ankaret, vi ankrar om, långt från honom.
Vi ankrar om och ligger nu längst ut i viken, på tryggt avstånd från galningen på Bavarian.

Eftermiddagen har bjudit på vindvridning av 180 grader. De andra båtarna som råkar ligga innanför Bavarians räckvidd har alla haft fullt upp med att bära av och få räddat sina båtar.
Vi är nöjer oss med att beskåda dramatiken på avstånd.