Från överlevnad till njutning

Ett lejon ryter i solnedgången. Ett par zebror dricker från ett vattenhål och en giraff sträcker benen och försvinner guppande bakom ett par av savannens träd. Afrika är bara 200 sm åt babord när vi i 5 knop seglar söderut mot öriket Kap Verde.

Nouadhibou, Mgueirinat, Nouakchott och Dakar. I mina öron låter det mer som ord i en magisk formel än städer på sjökortet. Mauretanien, Senegal och Gambia … Hur har de det i länderna vi passerar? Sitter där ett par på stranden som har kyssts för första gången? Drömmer de sig ut mot horisonten som vi själva gör?

I början av vår sju dagars segling från Puerto Mogan på Gran Canaria till Palmeira på ön Sal i Kap Verde, fanns det dock ingen ork för filosofiska tankar.

En fråga om överlevnad

”Börja med autopiloten”, säger Margareta. Jag kan knappt se henne i mörkret i sittbrunnen. Vinden får vågorna att ryta, och jag kan inte höra vad hon säger. Vi har seglat i två dagar från Gran Canaria och ett block på vindrodret har ramlat av. Arbetsställningen för att reparera det är upp och ner, ut över aktern på båten, och den fick min sjösjuka att bryta ut. Hela min middag har precis skickats i en tjock stråle ner i det mörka vattnet. Varför har vi gett oss ut på denna resa?

Vindrodret kan styra båten på en fast kurs med vindens kraft. Om vi själva ska styra båten hela vägen, i så många dagar, skulle vår ork snabbt försvinna. Även om jag är fastspänd med livlinan till båten, känns det alltför farligt att ha hälften av kroppen utanför aktern för att reparera den. När vindrodret gav upp satte jag på autopiloten i stället. Det är en elektrisk apparat som också kan styra, men av någon anledning fungerar den inte nu när vi så desperat behöver den.

”Börja med autopiloten”, säger Margareta igen och tar rodret. Hon måste använda mycket kraft, eftersom vågorna är stora. En liten stormfock drar oss framåt i över 10 knop när vi i mörkret surfar ner för vågbergen i den starka vinden. Anna Lisa klarar både vågor och vind bra, det är vi andra som lider av sjösjuka. Och nu även av oro: Är vi tvungna att styra själva de kommande 5-6 dagarna?

Jag hämtar verktygslådan och tar med autopiloten ner i salongen. Hur ska jag kunna reparera ett så komplext elektroniskt och mekaniskt instrument? I en mörk värld som gungar och är full av oväsen. Jag är rädd att skruvarna jag lossnar försvinner när jag lägger dem i en låda på det skakiga bordet i salongen. Autopiloten är helt ny och det finns fortfarande garanti på den. Men vad hjälper garantin när man seglar i den afrikanska natten i 18 m/s från nordost?

Efter en halvtimme har jag samlat autopiloten igen. Jag pressar ihop läpparna när jag går ut till Margareta, kopplar in sladden och provar om det fungerar. Elmotorns tickande ljud när den driver rorkulten från sida till sida för att parera vågorna, är så vackert som den första kopp kaffe på morgonen. Anna Lisa styr sig själv igen.

Njutning

Vinden mojnar långsamt efter några dagar. Vi sätter fler segel, och temperaturen stiger. Sjöbenen kommer, sjösjukan blåser bort och livet är inte längre bara en fråga om att äta, sova, hålla sig fast och hålla sjösjukan borta. Havet är milt. Margareta bakar bullar och Per gör äppelpaj. Mathilda tar morgonvakterna i sittbrunnen med Margareta medan Troels tar frivakten i kojen med mig.

En morgon när vi under sprayhoodens svalkande skugga dricker kaffe, visar en val sin rygg för oss. Omedelbart efter det kommer det två till. Till skillnad från delfiner som hoppar och dansar, kommer valarna långsamt upp ovanför vattnet. Ryggfenorna som ser alltför små ut på de gigantiska ryggarna, stiger graciöst upp och är synliga i något som känns som timmar, men i själva verket förmodligen bara är i några sekunder.

Vid middagstid fångar vi en liten dorado. Vi steker den i smör och äter den till lunch. På eftermiddagen tar vi fram gitarren och spelar låtar från vår ungdom.

De sista dagarna till sjöss vill vi ska fortsätta i en evighet. Det tre kilometer djupa havet är så blått som det är djupt. På kvällen färgar solnedgången molnen röda och vågorna rosa. Vinden är nästan helt borta, och i tre-fyra knop ritar vi en linje på vattnet som får stanna kvar i det nästan stilla hav. Med tre vuxna ombord turas vi hålla vakt och vi får en ordentlig natts sömn. Eftersom det nu också är tyst i båten, vaknar vi på morgonen utvilade och fulla av mod. Men det finns inte mycket att hålla utkik efter på vakterna. Vi möter inga andra båtar.

För att inte komma fram i mörker, tar vi ytterligare en natt till sjöss. Vinden är borta och vi går långsamt för motor de sista 75 sm. Några kacklande ljud i mörkret berättar för oss att vi inte är ensamma. Men om det är fåglar eller havsdjur kommer vi aldrig få veta.

Vi vet mycket väl att det är både tröttsamt och fruktansvärt att segla. Men bara de tre första dagarna. Sen får vi sjöben och seglingen vänder från överlevnad till njutning.