Kap Verde

För 16 år sedan seglade vi över Atlanten i vars en båt. Nu ligger vi i Mindelo och imorgon är vi på väg över Atlanten, igen.
Båten är nu inspekterad, städad, polerad, stuvad. Vatten finns på plats, mat finns på plats. Ny fiskeutrustning är köpt. Julsaker finns på plats, matteprov är gjorda. Snacket på bryggan är klart.

Imorgon klarerar vi ut och kl 12 seglar vi vidare mot nya öar, i Karibien. Vi drömmer om Tobago och nu är vi äntligen på väg dit. Ombord har vi en vadslagning om hur lång tid överseglingen kommer ta.

Margareta      14 dagar
Thomas         16 dagar
Per                 17 dagar
Mathilda       14 dagar, kommer fram på kvällen
Troels            18 dagar

Om vi inte hörs innan jul så önskar vi er alla redan nu en riktig God Jul!

En ensam hornfisk-stjärtfena hänger under vår solpanel. Den har hängt där i många år. Vi har fiskat i många år, utan att hornfisken fått sällskap.
I Marocko köpte vi ett nytt drag, en så kallad bläckfisk. Bläckfisken sitter på vårt fiskespö och nu när vinden inte blåser så kraftigt så har Margareta varit snabb med att släppa ut fisk linan på morgonen.

Det är eftermiddag och vi seglar från Sal mot ön São Vicente, på Cape Verde. Alla ombord håller på med sitt. Barnen har fått igång ett filmmaraton, Thomas vilar, Per läser och jag sitter och lyssnar på musik. Det är hög musik i öronen och jag har vandrat iväg längs den långa vägen av seglarminnen. Jag sitter och ler, sjunger med, minns och förundras över att jag hela tiden valt seglingen och stannat kvar i den. Det är här jag mår som allra bäst.

Jag glömmer inte bort min fiskestång, med jämna mellanrum tittar jag upp mot den men där är inget som rycker och drar i den. Det får väl bli soppa till middag, vi åt en super god pasta-sallad till lunch så soppa blir lagom till middag.

Solen bryter igenom molntäcket och vi slörar fram i 4-5 knop, jag tittar igen, och nu rycker det ordentligt i linan!!!! Av med musiken och annonsera för alla ombord att det finns fisk på kroken. Det tar inte lång tid förrän alla är på däck. Flytvästar på, Troels hämtar skärbräda, Mathilda filmar, Thomas och Per har till uppgift att få fisken ombord. Fisken är inte alls glad för att den har fastnat på vår krok, den stretar emot som bara den.

Sakta men säkert får Thomas den närmre Anna Lisa, det är en Guldmakrill, när den hoppar ser vi den gul-guldiga färgen. Den får bara inte hoppa av…

Tillslut ligger den på däck, 1-0 till familjen.

Bye, bye soppan – välkommen Guldmakrill stekt i smör med citron saft och salt.

Båtar kommer och går på ankarplatsen i Palmeira, de flesta stannar två till tre dagar sen är de på väg igen. Vi har legat här i 10 dagar nu och först nu är vi redo för en heldagsutflykt på ön.

Vi har sprungit på Umberto några gånger på den lilla stranden där vi drar upp vår jolle. Umberto är alltid lika glad och hjälper gärna till att lyfta jollen, snacka med barnen och fråga om vi inte vill åka på utflykt. Till slut vill vi det, 10.30 blir vi hämtade och åker iväg i en pick up. Familjen Veber väljer att sitta ute på flaket. Den ljumma vinden fläktar skönt i våra ansikten och håret flyger bakåt när vi skumpar fram på jordvägarna. När Umberto vill berätta något för oss sticker han ut huvudet genom sidofönstret, hans glada ansikte tittar upp mot oss och på mycket bra engelska berättar han om ön.

Ett av de första stoppen blir vid ett ställe som kallas The Blue eye. När solen står högt på himlen och lyser ner i en grotta med vatten blir det en alldeles speciell blå färg i vattnet. Vi sitter längst fram vid kanten och långt där nere hör och ser vi vattnet. Det finns en tunnel ute från havet som går in till grottan, vill man ta sig in det hållet krävs det dykarutrustning. Vi sitter en lång stund och ser hur solen framkallar det blåa ljuset. Ljuset gör att vi kan se undervattensklipporna, det blir magiskt.

Vid detta stoppet finns även möjlighet för att bada. På väg ner mot badet så ser vi en stor flock delfiner utanför i havet. Vi kommer aldrig att se oss trötta på dem.

I kristallklart vatten kan man gå i, eller hoppa ifrån klipporna. Såklart vill delar av familjen hoppa från 5 meters klippan. Kan man dyka ner till 5 meters djup för att hämta verktyg så kan man väl hoppa från 5 meters höjd, eller hur Mathilda?

Vi njuter till fullo av det svalkande vattnet och av modet som båda barnen visar. De kliver upp på klipporna, Umberto räknar till tre och så hoppar de! Umberto som har hoppat och dykt här hela sitt liv stilar med sina dyk och applåderna låter inte vänta på  sig.

Dagen bara fortsätter och fortsätter, upplevelserna slutar faktiskt inte förrän sent på kvällen när vi återvänder till Anna Lisa. Mathilda har ju blivit kompis med Mummy som bjudit hem oss på mat. Men mer om det kommer en annan dag.

För 16 år sedan var vi också på Kap Verde, men bara på en ö. Vi seglade därifrån med ett intryck som inte var så bra. Därför var det viktigt för oss att denna gången besöka fler öar – för att få ett mer rättvist intryck av landet.

Efter knappt en vecka är vi verkligen förtjusta! Så förtjusta att vi har fullt upp med att uppleva och inte hinner skriva om det. Men fota har vi gjort mycket!

Här hämtar alla vatten – också de som bor här.

Bakom dörren finns en skobutik.

Inte en strand vi badar ifrån, men den är utmärkt till att dra upp jollen på.

Cabo Verde – no stress!

Inga problem att träffa folk.

Ett lejon ryter i solnedgången. Ett par zebror dricker från ett vattenhål och en giraff sträcker benen och försvinner guppande bakom ett par av savannens träd. Afrika är bara 200 sm åt babord när vi i 5 knop seglar söderut mot öriket Kap Verde.

Nouadhibou, Mgueirinat, Nouakchott och Dakar. I mina öron låter det mer som ord i en magisk formel än städer på sjökortet. Mauretanien, Senegal och Gambia … Hur har de det i länderna vi passerar? Sitter där ett par på stranden som har kyssts för första gången? Drömmer de sig ut mot horisonten som vi själva gör?

I början av vår sju dagars segling från Puerto Mogan på Gran Canaria till Palmeira på ön Sal i Kap Verde, fanns det dock ingen ork för filosofiska tankar.

En fråga om överlevnad

”Börja med autopiloten”, säger Margareta. Jag kan knappt se henne i mörkret i sittbrunnen. Vinden får vågorna att ryta, och jag kan inte höra vad hon säger. Vi har seglat i två dagar från Gran Canaria och ett block på vindrodret har ramlat av. Arbetsställningen för att reparera det är upp och ner, ut över aktern på båten, och den fick min sjösjuka att bryta ut. Hela min middag har precis skickats i en tjock stråle ner i det mörka vattnet. Varför har vi gett oss ut på denna resa?

Vindrodret kan styra båten på en fast kurs med vindens kraft. Om vi själva ska styra båten hela vägen, i så många dagar, skulle vår ork snabbt försvinna. Även om jag är fastspänd med livlinan till båten, känns det alltför farligt att ha hälften av kroppen utanför aktern för att reparera den. När vindrodret gav upp satte jag på autopiloten i stället. Det är en elektrisk apparat som också kan styra, men av någon anledning fungerar den inte nu när vi så desperat behöver den.

”Börja med autopiloten”, säger Margareta igen och tar rodret. Hon måste använda mycket kraft, eftersom vågorna är stora. En liten stormfock drar oss framåt i över 10 knop när vi i mörkret surfar ner för vågbergen i den starka vinden. Anna Lisa klarar både vågor och vind bra, det är vi andra som lider av sjösjuka. Och nu även av oro: Är vi tvungna att styra själva de kommande 5-6 dagarna?

Jag hämtar verktygslådan och tar med autopiloten ner i salongen. Hur ska jag kunna reparera ett så komplext elektroniskt och mekaniskt instrument? I en mörk värld som gungar och är full av oväsen. Jag är rädd att skruvarna jag lossnar försvinner när jag lägger dem i en låda på det skakiga bordet i salongen. Autopiloten är helt ny och det finns fortfarande garanti på den. Men vad hjälper garantin när man seglar i den afrikanska natten i 18 m/s från nordost?

Efter en halvtimme har jag samlat autopiloten igen. Jag pressar ihop läpparna när jag går ut till Margareta, kopplar in sladden och provar om det fungerar. Elmotorns tickande ljud när den driver rorkulten från sida till sida för att parera vågorna, är så vackert som den första kopp kaffe på morgonen. Anna Lisa styr sig själv igen.

Njutning

Vinden mojnar långsamt efter några dagar. Vi sätter fler segel, och temperaturen stiger. Sjöbenen kommer, sjösjukan blåser bort och livet är inte längre bara en fråga om att äta, sova, hålla sig fast och hålla sjösjukan borta. Havet är milt. Margareta bakar bullar och Per gör äppelpaj. Mathilda tar morgonvakterna i sittbrunnen med Margareta medan Troels tar frivakten i kojen med mig.

En morgon när vi under sprayhoodens svalkande skugga dricker kaffe, visar en val sin rygg för oss. Omedelbart efter det kommer det två till. Till skillnad från delfiner som hoppar och dansar, kommer valarna långsamt upp ovanför vattnet. Ryggfenorna som ser alltför små ut på de gigantiska ryggarna, stiger graciöst upp och är synliga i något som känns som timmar, men i själva verket förmodligen bara är i några sekunder.

Vid middagstid fångar vi en liten dorado. Vi steker den i smör och äter den till lunch. På eftermiddagen tar vi fram gitarren och spelar låtar från vår ungdom.

De sista dagarna till sjöss vill vi ska fortsätta i en evighet. Det tre kilometer djupa havet är så blått som det är djupt. På kvällen färgar solnedgången molnen röda och vågorna rosa. Vinden är nästan helt borta, och i tre-fyra knop ritar vi en linje på vattnet som får stanna kvar i det nästan stilla hav. Med tre vuxna ombord turas vi hålla vakt och vi får en ordentlig natts sömn. Eftersom det nu också är tyst i båten, vaknar vi på morgonen utvilade och fulla av mod. Men det finns inte mycket att hålla utkik efter på vakterna. Vi möter inga andra båtar.

För att inte komma fram i mörker, tar vi ytterligare en natt till sjöss. Vinden är borta och vi går långsamt för motor de sista 75 sm. Några kacklande ljud i mörkret berättar för oss att vi inte är ensamma. Men om det är fåglar eller havsdjur kommer vi aldrig få veta.

Vi vet mycket väl att det är både tröttsamt och fruktansvärt att segla. Men bara de tre första dagarna. Sen får vi sjöben och seglingen vänder från överlevnad till njutning.