Det ensamma huset

“God morgon.” Jag vinkar till jollen som närmar sig Anna Lisa på ankarplatsen. “Vill ni ha baguette, vi ska in och handla”

“Ja, tack”
“Vi är strax tillbaka”
Jag sitter kvar i sittbrunnen och ser hur ankarplatsen vaknar till liv. En båt ska segla iväg och ankaret dras upp. På en annan producerar de ström, vi hör generatorn köra hela tiden. Vad använder de all ström till?

“Här är baguetten”
“Ohhh, tack, du ska få 1 eur”
“Vi hörs senare, vi har kanal 77 på”

Vi sitter ute och äter. Vi ser vad andra har för sig. När vi är redo sätter vi på kanal 77, på vhf-radion, där hålls alla konversationer mellan båtarna.

Nu bor vi i vårt hus. Vi njuter av alla bekvämligheter. Här finns frys, tvättmaskin och dusch.
“Det är rätt ensamt att vara på sitt rum” sa Mathilda förra veckan. “Det är skönt också men när man stänger dörren är man bara helt själv och det är tråkigt.”

Jag reflekterade också över fenomenet idag. Det är ensamt att bo i huset. Det är inte så att jag saknar besök, eller att folk ringer. Jag saknar bara de där korta samtalen vid relingen och de spontana mötena. Eller alla intryck vi fick när vi höjde våra blickar.

.