St. Martin

Vi har fortfarande många hundra sjömil kvar innan vi är på Azorerna, men jag har skrivit lite om förberedelserna hos Watski.

Läs ”Det är bara 25 m/s”

Om några timmar börjar vi vår cirka tre veckors segling, Karibien – Azorerna och Europa.

Vi känner långt ifrån att resan eller äventyret går mot sitt slut, trots att vi inom några veckor närmar oss vårt hemmavatten igen. Vi har en av de största upplevelserna framför oss när vi åter ska korsa en ocean. Det finns fortfarande oanvända gästflaggor som ska hissas och efter Azorerna har vi inte bestämt en fast rutt hem.

Vår besättning Johan har redan spridit glädje ombord under några dagar, båten är full av god mat, gitarren är stämd och väderprognosen ser underbar ut.

Äventyret börjar snart!

Vi kommer gående på jollebron, vi har varit på en liten utflykt under eftermiddagen och nu ska vi organisera oss så att alla kommer ut till sina båtar igen. Sofia och hennes två små barn har varit med oss idag och de ska få lift ut till sin båt Polonica. Det blir Thomas, Troels, Sofia och de två små barnen som åker ut först.

Jag och Mathilda sätter oss på den del av bryggan där det finns lite mer plats för Thomas att förtöja när han kommer tillbaka. Det är som Thomas sa tidigare under dagen ”att hitta en plats till att förtöja här är som att leta efter parkeringsplats i en storstad hemma.”
Här ligger en jolle, om man nu kan kalla dessa stora båtar för jolle. Tre personer arbetar hårt med att lasta ombord mat och dricka. Jag skrattar lite och går fram och frågar ”vilken middag som blir serverad ikväll?”

De skrattar också och säger ”här finns allt!” Och det tvivlar jag inte på.

De berättar att båtens gäster kommer på fredag och att de ligger ankrade utanför med båten som är 70 meter.

Jag sätter mig med Mathilda igen och vi pratar om hur det ser ut när vi handlar och hur vi får ut det till båten.

Så olika förtusättningar vi reser på, men märkligt nog är det de samma platser som vi vill till och som vi får sett.

Det är otroligt att en storm som utspelar sig långt bort från oss, ändå kan inkräkta så mycket på vårt annars rätt bekväma liv. Seglarna runt om oss pratar om svallen som skall rulla in, från norr, jag har svårt att föreställa mig hur det kommer se ut för när vi anländer till St. Martin finns det inte en krusning på havet, eller i ankarviken. De senaste veckorna har vi varit helt förskonade från obekväma ankarvikar och vi har börjat ta den lugna sköna nattsömnen för givet.

Visst gungar det lite extra på kvällen och jag går här och försöker hitta orsaken till allt som låter, vilken burk är det som ligger och rullar? Vilka koppar är det som går emot varandra? Är det verkligen våra fall som står och slår? Blir det inte värre än så här så klarar vi oss fint…

Natten blir minst sagt obekväm, inte bara för att det gungar men för att Troels bestämmer sig för att han också vill få plats i vår säng. Det är ju så mysigt, men det blir mer än mycket trångt.

Jag är uppe flera gånger och tittar runt oss, vi ligger där vi ska och än så länge ser alla andra också ut att göra det. Jag kan se att vågorna inne vid stranden bryter och dess vita skum kastas upp över sanden.

Tillslut är det ljust och vi sitter båda två ute i sittbrunnen och tittar på eländet, stora, stora vågor rullar in och lyfter båtarna utanför oss högt upp, sen försvinner de ner i vågdalen och vi kan bara se masten. Så blir det vår tur, upp och sen ner, lite beroende på om vi ligger med fören mot vågorna eller med sidan till så uppför sig Anna Lisa olika. Frågan är vad vi skall göra. Om vi ligger kvar här kan vi inte lämna Anna Lisa på hela dagen med rädsla för vad hon kan utsättas för och vilka konsekvenserna skulle bli om vi inte är ombord. Men är det bara någon timme till? Eller är det flera nätter till? Vi vet inte och vi velar. Här finns en lagun som man kan komma in i, jag spekulerar på hur vågorna beter sig i kanalen som man skall gå igenom.

Jag hinner inte spekulerar mer för 08.55 börjar flera båtar röra på sig och vi inser att bron till lagunen öppnar kl 09.00. Helt plötsligt finns det inget tvivel kvar, vi ska in till det lugna vattnet!

Snabbt som bara den får vi ner bordet, bort med soltältet och allt annat löst som ligger där det inte ska ligga och vi kör mot bron.

Vi är många som vill gå in i lagunen och vågorna finns runt oss hela tiden. Den danska båten Drum är snett bakom oss, de kommer farandes på en surf och det ser helt overkligt ut, vi håller fast och så är det Anna Lisas tur att surfa.

När tre båtar gått under bron stängs den och nu blir förvirringen total, jag kan se det lugna, platta vattnet, det var ju så nära, varför gör de nu så här?

Svaret kom strax, en ambulans skulle passera, bron öppnar igen och vi får komma in.

Lagunen är inte så charmig eller mysigt, vattnet ser inte så inbjudande ut att bada i och logistiken med att komma iland blir mer besvärlig, det tar nu 40 minuter med jollen. Men vi väljer att fokusera på att vi får sova lugnt och skönt och när stormens vågor lugnat ner sig flyttar vi ut till ankar bukten igen.