Helvete eller dröm

Vi vill inte segla fort

Vi vill inte segla fort

E T A  waypoint Tobago 22.30, skit också då har det redan varit mörkt i fem timmar, vi har inte en chans att hinna fram innan det är mörkt. Det har blåst upp och vågorna växer till sig. Vi minskar vår segelyta hela tiden men loggen vägrar visa under fem konp, istället visar den gärna sju, åtta, nio i surfarna.
Barnen har påbörjat ett filmmaraton och vi låter dem hållas. Vi är trötta, två autopiloter har gett upp och det känns frustrerande att vara så nära men ändå så långt borta. Jag har svårt att föreställa mig att det ens finns en ö här mitt ute på Atlanten, vi vill vara framme.

När mörkret faller har vi minimalt med segel ute, ändå seglar vi för fort. Jag sitter och tittar på stjärnorna, känner vågorna som pressar oss framåt och drömmer om att få sova en hel natt.

Thomas tar över och han fortsätter med att få båten till att ligga så still som möjligt, tillslut provar vi att ligga bi. Focken skotas i lovart och rodret surras i lä. Strömmen för oss fram i 1,5 knop och vi vill att båten skall ligga så fram tills kl 6, då kan vi falla av och segla de 10 sm som är kvar till den än så länge osynliga ön Tobago.
Trots omständigheterna blir det det mest bekväma, både för den som har vakt och för dem som försöker sova.

Äntligen väcker jag Thomas kl 6 och vi kan tillsammans påbörja inseglingen till Tobago. Under nattens blåst har skoten trasslat in sig i varandra och Thomas måste gå på däck, det är såklart fortfarande mörkt och allt jag kan urskilja är de stora vågorna som jag parerar där jag sitter och styr. Jag ropar fram till Thomas ”HÅLL I  DIG”.

I mitt inre svär jag över all vind, salt, vågor, oro och jag lovar mig själv att jag aldrig mer skall göra det här, segling är inget för mig.

Trots att allt är vått så faller det ett lugn över båten när segel och skot är ut trasslade. Jag och Thomas sitter för första gången ensamma i sittbrunnen och pratar med varandra medan båten seglar.

Tobago finns

Tobago finns

Vi kommer in i Man of war bay, havet planar ut och vi rullar in seglena och startar motorn. Regnskogen höjer sig över havet, på varenda liten plätt står det något grönt. Gröna papegojor flyger mellan träden och pelikanerna sitter på revet med utbredda vingar. Havet är turkost och stranden är vit.

Ankaret går 8.05 och vi jublar! De andra som ligger ankrade här kommer alla med glada tillrop och från att ha känt att jag aldrig mer skall segla så är jag och alla andra helt övertygade om att det här kan inte vara mer rätt!! Segling är helt rätt för oss 🙂

Ankrade

Ankrade

Underbara Charlotteville

Underbara Charlotteville