Det tar tid att segla här i Marocko, eftersom vi vid varje avgång måste gå till tullen, hamnkontoret och polisen. När vi kommer till den nya hamnen, måste vi återigen på flera formulär i den nya staden informera tullen, polisen och hamnmyndigheterna om Anna Lisa:s längd, bredd, färg, antal motorer, byggår, om skrovet är tätt, masthöjd och en hel del annan information som jag inte ens bryr mig om. De ska också veta våra födelsedatum, födelseort, vad vi arbetar med, adressen hemma, e-post, telefon hemma, i vilken stad vi har hämtat våra pass och en hel del annan information. I de marockanska städer som vi har varit i vet de mer om oss och Anna Lisa än kommunen hemma gör.

När vi kommer till Rabat, går vi uppför floden Bou Regreg och in i hamnen. Naturligtvis får vi också här hitta en penna och fylla i många formulär. I väntan på polisen och tullen fyller jag i papper till hamnkontoret. När det är klart går jag upp i sittbrunnen. I det samma öppnar Mathilda dörren från toaletten. Den skarpa kanten träffar mitt öra där det fäster mot huvudet. Dörren skär in mellan örat och huvudet när jag rusar förbi. Det gör ont, men jag fortsätter mina sysslor.

”Det blöder”, ropar Mathilda.

Troels ser förskräckt ut och försvinner in i förpiken. Han gillar inte att se blod och det kommer mycket av det. Margareta kommer och tar kommandot. ”Mathilda, hitta en sax. Thomas sitta ner.” Med självhäftande strips sätter hon mitt öra tillbaka på plats. Det är förmodligen inte så illa som det först verkade. Troligtvis kommer det att sitta kvar på sidan av huvudet, där jag mest av allt vill ha det.

”Mr. Veber”, ropas det från den flytbrygga vi väntar vid. Margareta är ännu inte klar med reparation av mitt öra, och det är tullen som nu är här. Jag håller på mitt öra, och tull-tjänstemannen kommer ombord. När han är borta med mitt klotter på sitt formulär kommer polisen. Vi sätter oss ner till bordet i salongen, polisen har inte bara ett formulär som tullen hade.

Medan vi håller på med pappersarbetet i Anna Lisa:s kajuta hör vi en duns och ett repande ljud. Jag går tillbaka upp i sittbrunnen, undviker dörren till toaletten, och träffas av nosen av en knarkhund. Den skakar och sätter alla klorna i teaken. Det är tydligt att den inte vill vara ombord på Anna Lisa. Tre nya polismän försöker att driva hunden framåt utan framgång. De ber om ursäkt och bär hunden i land igen.

Polisen i salongen stannar lite längre. Det är problem med våra pass. De är utfärdade av ”Polismyndigheten”, men ett av dem är utfärdat av ”Polismyndigheten i Skåne”. Naturligtvis har han sin yrkesstolthet och i Marocko är det mycket viktigt vart, inte av vem, våra pass är utfärdade. Vi förklarar att de alla är utfärdade i Skåne, och efter några samtal fram och tillbaka på engelska, franska, arabiska och spanska, bestämmer han sig för att det är OK med pass utfärdade i Skåne. Även om han är allvarlig och att det inte råder någon tvekan om vem som bestämmer, så är det fortfarande många leenden och mycket skratt när myndigheterna är ombord.

Vi går upp i staden och försöker köpa mat innan den stora muslimska helgdagen i morgon. Vi kommer långt in i Medinan och när vi vill gå hem kan vi inte hitta tillbaka. En hamn kan man dock alltid hitta, man går bara nerförsbacke. Men innan vi kommer så långt, trampar jag på en glasskärva som går långt upp i foten.

På kort tid är min sandal fylld med blod, och röda fotspår bakom mig visar var jag har gått. Än en gång får Margareta reparera mig. Först nödtorftigt på gatan, efteråt ordentligt på båten där vi har alla verktyg.

Jag är så glad för Marocko och skulle vilja ha några souvenirer att ta med hem. En liten del av landet som kan påminna mig om de varma och vänliga människorna här. Nu har jag två: Ett ärr bakom örat och ett hål i foten.

”Det är en fruktansvärd plats det här”, säger mannen på den spanska segelbåten. ”Fiskarna här är oförskämda och ovänliga. Det finns ingen service här. Inget vatten eller elektricitet”.

Hos Watski kan du läsa mera om vårt besök i den Marockanska fiskehamnen Asilah

Vi har knappt hunnit förtöja vid den höga kajen i fiskehamnen i Tangier, när vi ser en pojke simma i hamnen. Han har kläder på sig och är inte långt från Anna Lisa. Vakten som leende tog emot våra förtöjningar, ropar till honom på arabiska. Har han trillat i vattnet? Kan han inte komma upp igen?

“Vi har en badstege på båten,” säger jag till hamnvakten. “Han kan klättra upp på den”.

“Nej,” svarar han. “Pojken har rymmt hemmifrån och försöker ta sig till Europa. Han vill ut till ett av fraktskeppen.”

Kvällen efter sitter vi i kajutan när vi hör rop och motorljud från en utombordare. Så stöter en ribbåt in i sidan på oss. Vi springer upp i sittbrunnen och ser en ung man i tjugoårsåldern som simmar bara några meter ifrån oss. Han håller en plastpåse med sina kläder i. Bredvid oss är hamnvakterna i en ribbåt.

Hela hamnbassängen är täckt av diesel, och det river i näsan. Troels har fler gånger sagt att han har ont i halsen, och ångerna sticker också i halsen på mig. Den unge mannen i hamnen glittrar av olja, och när han dras upp i vakternas ribbåt glider han i oljan han är indränkt i. Det är tydligt att han slår sig. Strax efter ser vi polisens blåljus på kajen.

Den unge mannen är en av Nordafrikas många ungdomar som hoppas på ett annat liv i Europa. Han försökte att komma ut till piren och därifrån ombord på en av katamaranfärjorna som ständigt går till Spanien, Frankrike och Italien. Jag undrar hur många dagar i fängelse hans misslyckade försök kommer att kosta honom? När vakterna kör iväg med honom, mot blåljusen på den motsatte kajen, hänger han med huvudet och tittar ner på sina bara fötter.

Kaos och kryddor

Trots de två erfarenheterna från hamnen känner vi oss aldrig otrygga här. Tvärtom. Däremot väcker det många frågor och vi får mycket att prata om.

”Välkommen, är det ditt första besök här?” hälsar folk på oss. ”Mitt land är också ditt land”, säger flera. ”Titta du bara, och sen går du hem och funderar”, säger mattförsäljaren. Taxichauffören lämnar bilen med fönstren öppna och nyckeln i tändningslåset, köpmannen får min telefon att fungera med det marockanska SIM-kortet vi har köpt.

I Medinan med sina smala gator och små butiker ropar de handlande efter oss med bra erbjudanden. Om vi skakar på huvudet och avböjer, fortsätter de inte, men ler och vinkar. En liten pojke tigger. Jag ger honom inga pengar, men han får en apelsinjuice jag just har köpt. Han tömmer den i tre klunkar och erbjuder i gengäld mig några kokta bönor han har inslaget i papper.

Vi får inte gå många meter på gatan innan vi bombarderas med intryck, färger, ljud och människor. Men först och främst har vi märkt en gästfrihet och mänsklig värme. Vilken tur att vi ska vara här så länge.