Bequia

Vi är på Bequia, en vacker ö med fina stränder och trevliga människor. Om vi håller oss i utkanten av byn är vi även de enda utlänningarna. Det ger många spännande möten, och när min nya norska vän Axel och jag en natt besökte de lokala pubarna blev vi överösta med lokala upplevelser.

Men nu orkar jag inte längre. Jag har drabbats av tropik-trivialitet.

Jag har skrivit om det i Hold kæft og rejs, för tropik-trivialitet är också en anledning till att inte planera resan alltför detaljerat. Men tropik-trivialitet är inte nödvändigtvis en negativ sak, kanske snarare tvärtom.

När man sitter hemma på en blåsig novemberdag, med regnet piskande mot köksfönstret, verkar det omöjligt att man ska få nog av sandstränder, vajande palmer, färgglada hus och snorkling mitt i fiskstim. Men även det blir vardag efter ett tag.

Vardag
För närvarande är vi knappt i land, men tillbringar större delen av tiden på båten. Det är inte något dåligt. Jag har gjort små reparationer som jag har skjutit framför mig eftersom det alltid varit något i land som lockat. Jag lägger mycket tid på internet och på att skriva. Hela familjen är mycket tillsammans med vår vän-båt från Norge. Det är också givande, även om det inte är den lokala kulturen vi upplever. Omgivningarna är fortfarande vackra, även om de har blivit vardag så är det en bra omgivning för att göra vardagliga saker i.

Hej då till upplevelser
Nästa ö är St Vincent, kanske en av de mest spännande i Karibien? Många seglar dock bara förbi eftersom den har ett dåligt rykte. Den internationella flygplatsen öppnades för bara några månader sedan. Den har inte hunnit bli så friserad och trimmad som så många andra öar. Men hur många stränder behöver vi se? Hur många rev behöver vi snorkla på? Hur många små byar behöver vi vandra upp till?

Därför seglar vi nu förbi St. Vincent. Det är tropik-trivialiteten som gör det. Kanske ångrar vi det när vi kommer hem? Istället är nästa destination den för oss så välkända St Lucia. Det var här Margareta och jag träffades för 16 år sedan. Här ska vi visa barnen öns gröna inre, där jag i ett öde bananplantage hoppade av en buss. Vi måste återuppleva hur jag som Indiana Jones lyckades hitta Margareta inne i djungeln. Jag ska köpa bananer och hoppas att de kan förföra henne att ta ytterligare 16 år tillsammans med mig.

Bra att vi inte har planerat resan så detaljerat, för nu är tropik-trivialiteten bara ytterligare en upplevelse på resan.

Redan på morgonen ger jag upp, jag vet vad som är på gång, jag har migrän, det känns som om någon ständigt står och slår mig under höger öga. Detta har jag med jämna mellanrum hemma med, nu händer det inte så ofta. Hemma gick jag och jobbade ändå, nu gick jag och lade mig och sov i 2,5 dygn.

När migränen äntligen gav upp och orken vände tillbaka hade jag nog drömt om kanelsnäckor för det kändes helt realistiskt att baka kanelsnäckor på morgonen. Och gott blev det och det luktar så härligt med nybakat. Nu efter 1 dag så är där inte många kvar, nu får jag drömma om någon ny kaka 🙂

Vädret är ostabilt nu, det blåser massor och det kommer intensiva regnskurar med jämna mellanrum. Äntligen har vi fått till det med att samla vatten och alla i familjen har stenkoll på hur mycket vatten vi samlat in. 16 liter än så länge, det är i stort vad vi använder under  1 dygn och det är två dunkar mindre att släpa på inne från land.