Kurs mot England, hamnar i Spanien

Vi lämnar den mysiga hamnstaden Horta på Azorerna med det vi tror är en bra väderleksrapport. Planen är att vi i de 1250 sjömilen upp till Falmouth i England ska segla i utkanten av ett lågtryck, som ska ge oss fin vind hela vägen.

Vi betalar hamnavgiften, dricker en sista kopp portugisiskt kaffe, tankar diesel och seglar norrut mellan öarna Pico och Faial. Vi går väster om São Jorge och öster om Graciosa. De gröna öarna är vackra i solnedgången, den får husen att lysa som små vita fläckar på en målarduk. Delfinerna hoppar så ivrigt ur vattnet omkring oss, att de nästan slår huvudet i Anna Lisas peke.

Vi går plattläns i god fart, och den andra dagen seglar vi 145 sm. Det är inte ofta Anna Lisa seglar så snabbt. Så vänder vinden 90 grader, och innan vi hinner anpassa seglen till den nya vinklen dör den. Som tur är har vi diesel i våra många dunkar på däck, så vi kan köra 700-800 sm. Det är utan bekymmer vi startar motorn.

“Pappaaa! Vi har sett fyra valar”, ropar Mathilda när jag kommer upp i sittbrunnen vid 11 om förmiddagen. “De var precis här”.

Havet är så platt som Öresund en fin sommardag. All dyning är borta och det är långt till horisonten. Vi har 730 sjömil kvar till Falmouth, det är ca sex dygn, och vi har diesel kvar till knappt fem. De nästa två dagarna är havet lika platt, och vi går för motor.

Barnen är glada när vi kör motor, för det betyder att vi har massor av ström till deras datorer. Om de inte redan var det, är de nu mästare i både Sims och Minecraft. Margareta och jag njuter dock inte lika mycket. Vad händer om det inte kommer vind? Vi har inte tillräckligt med diesel till att köra hela vägen. Även om vi har mycket vatten och mat ombord, är tanken om att driva i veckovis inte så tilltalande.

“I morgon igen lugnt, troligtvis vindstilla, men ett litet lågtryck håller på att bildas vid Spaniens NO-kust.” Varje gång vi får väder från min pappa och Johan där hemma, är det alltid sammanfattningsvis, att det inte kommer någon vind. Så snart det kommer den minsta PUST stannar vi motorn. “Yes, nu seglar vi två knop”, tänker jag. Vanligtvis seglar vi minst 5 knop, men under omständigheterna är två knop också bra. Hela natten försökte vi att kryssa, och hade en genomsnittsfart på 1,5 knop. I den farten vill det ta ytterligare två veckor upp till Falmouth.

Vanligtvis är det mycket underbara väsen när vi seglar. Vågorna brusar, vattnet porlar förbi skrovsidan, inredningen knakar och tamparna knirkar. Nu är det helt tyst. Det är som om Anna Lisa svävar i rymden. Det är otrevligt stilla.

Vi kan använda vår sista diesel, och nästan komma upp i Engelska Kanalen. Men vad händer sen? Ska vi driva med tidvattnet i trafikseparationszonen i ett av världens mest trafikerade farvatten? Eller … Vi kan ändra kursen från nordost till sydost?

På Anna Lisa har vi alltid sagt, att vi föredrar att köra motor fram för dåligt väder. Men just nu är stilltje också dåligt väder, och La Corunas tapas och mysiga gator lockar. För inte att tala om de oändliga mängder diesel vi kan få ombord där …