I säkerhet?

I sakerhet

“What are you looking for?” Frågar en ung lokal man med vit t-shirt och en guldkedja runt halsen. Jag går runt en natt i de mörka gatorna i St George, Grenada med min nya nederländska vän Robert, eller “Dutchman”, som han kallas i Västindien.

“Vi letar efter en plats att dricka en öl på”, svarar jag och är förvånad över att det enda liv på gatorna är kackerlackor som springer bort när vi kommer. St George är, trots allt, huvudstaden.

“Där.” Mannen pekar på en grön dörr femtio meter bort. “Där är ni säkra.”

En av gästerna i baren som på dagen har en fantastisk utsikt över hamnen, visar sig vara polis. Han upprepar att vi är säkra. Det gör en av de andra gästerna också när han skålar med sin 60% Woodman-rom. Vi stannar länge eftersom vi har några intressanta samtal med både gäster och ägaren. Det slutar med att vi är inbjudna till middag dagen efter (men det är en annan historia).

När baren stänger fortsätter vi ner för den mörka gatan. Vi faller i snack med några ungdomar framför ett mörkt hus, som borde ha rivits för flera år sedan. Det finns inte ett enda fönster som är helt. Lukten av marijuana, eller ganja som de kallar det, är som ett dåsigt täcke över de sex killarna och två tjejerna.

“We are the niggers of the street”, säger den ena och knyter handen. Det är så man hälsar på varandra här, så det är inte något som skrämmer mig. Atmosfären är dock något hårdare än hos polisen i den lilla baren. Vartannat ord som sägs är en svordom, och även om jag inte är känslig är det nästan så jag rodnar när jag hör dem prata.

“Du är säker här”, fortsätter killen som är i mitten av tjugoårsåldern. Det står New York på kepsen, men jag tvivlar på att han har pengar att resa dit för.

“Stinkin´ moron”, ropar han, och det får en kortklippt svart kille att visa upp sig i mörkret. Han drar en vit kylbox efter sig över asfalten. Han är bartendern i deras svartkrog, lådan är fylld med öl och rom som kyls av is.

Robert och jag köper varsin öl och börjar pratar med killarna. Vi är fortfarande ute på gatan, med ryggen mot hamnen, där fiskebåtarnas blinkande lampor lurade oss att tro att det var fest. Killen med kepsen drar upp en flaska rom ur kylboxen. “Ni köper väl denna till mig och mina boys?”

“Nej, det gör vi inte.” Robert och jag är helt överens om svaret.

“Vi skulle kunna ha en street fight”, säger killen med kepsen. Jag undrar om han verkligen menar det, eller om han bara försöker vara tuff. Utan att behöva diskutera det, är Robert och jag dock eniga om, att det är bättre att vi går vidare.

StGeorge2
Har vanligtvis inte kameran med på natten, men så här ser det ut dagtid.

Stämningen är mycket bättre när vi går över kullen till Esplanaden, den andra delen av St George. Vi hittar en annan svartkrog på gatan, här är det inga svordomar.

“Du är helt säker här”, säger en svart flicka i 20-årsåldern till oss. Hon doftar parfym och klänningen är så tajt att vi nästan inte vågar titta på henne.

“Varför säger alla så?” Frågar jag. “Har vi anledning att vara oroliga?”

Hon skrattar så jag nästan smälter och rinner ut genom mina tunna flip-flops. “Nej, nej. Grenada är ett bra land. Du kan vara trygg hos oss.”

Vi får lite fler intressanta samtal i den mörka gränden. Även om vi är på en liten fattig palm-ö, är befolkningen mycket kunniga om vad som händer i världen. Efter ett par öl tackar vi nej till att följa med dem vidare ut på staden. I stället går vi till hamnen där jollen ligger för att ta oss till våra ankrade båtar.

Bakom oss hör vi springande steg som ekar i den tomma och svagt upplysta gatan. Det är tjejen. Hon saktar ner när hon kommer ifatt oss, hon går först i tystnad.

“Jag har långt hem”, suckar hon och drar lite i klänningen. “Jag ska helt till St. Davids. Jag har inga pengar till bussen.”

“Vi kan ta med dig i jollen över till den andra sidan av bukten,” säger jag. Jag ger av princip aldrig pengar till folk jag inte känner. “Så kan du spara några kilometer.”

Hennes ögon är vidöppna när vi hjälper henne ner i jollen. Hon sätter sig på durken medan Robert och jag sitter på kanten som vanligt.

“Jag kan inte simma”, säger hon med en röst som har förlorat all självsäkerhet.” Jag har aldrig varit i en båt tidigare. Kan den sjunka?”

Efteråt talade Robert och jag om, att vi hoppas att våra egna döttrar inte kommer göra samma sak som tjejen från St Davids: Köra bort med två helt främmande män. Men lyckligtvis är det bara våra fäders instinkter som får oss att vilja hjälpa henne.

“Du är helt säker här”, säger jag och ler åt de numera ombytta rollerna. “Det är en bra båt. Du är trygg här med oss. ”

Vi sätter av henne på snabbköpets jollebro längst inne i lagunen. Själva fortsätter vi i mörkret mot ankarljusens vita stjärnor.

St. George är en trevlig stad.
St. George är en trevlig stad.


Mot Karibien?

I boken “Mot Karibien?” kan du läsa om vår segling. Just nu ger vi den bort helt gratis.

Hämta boken här.