Det är en bedrövlig syn

Sandy Island here we come! (eller inte) Klockan är halv elva och skolan är avklarad för idag. Flytvästar är på och allt är undanplockat, Thomas går fram för att ta upp ankaret, jag väntar vid rodret.

Inget ankare kommer upp, det händer ingenting när vi kör med fjärrkontrollen, det går varken upp eller ner.

Thomas mäter om det kommer ström fram och det gör det. Barnen försvinner snabbt ner igen, jag och Thomas går i ”tänk mode”.

Helt ärligt detta är inte min starka sida men jag kan ställa frågor till Thomas och jag kan lägga ut en vädjan på fb om att vi behöver hjälp.

Det går ingen nöd på oss här, ankaret sitter ordentligt. Trots att det blåst rätt ordentligt i några dagar nu flyttar vi oss inte. Och vi vet att vi kan få upp ankaret för hand, och motorn fungerar nu, men vi vill att vår utrustning skall fungera.

Snabbt får vi många svar från engagerade personer som vi känner och vi går igång. Jag läser upp för Thomas vad som skrivits och Thomas verkställer.
Det slutar med att vi monterar loss ankarspelet, ringer samtal hem till Sverige och får vägledning om hur vi skall gå vidare.

Det är en bedrövlig syn som möter oss när vi börjar få isär ankarspelets motor. Det har kommit in saltvatten, det är ärgat och motorn behöver mycket kärlek för att komma igång igen.

Några av skruvarna kan vi inte få loss själva så vi tar jollen in till varvet för att få låna verktyg. Den trevliga mekanikern tar hand om motorn och säger att vi kan komma tillbaka vid 18.00 ikväll, då har han tid att titta på den.

Nu sitter vi här och väntar, väntar spänt på om ankarspelet skall överleva.
Till alla er som hjälpt oss idag, här finns nybakad vaniljsockerkaka till er, kom gärna förbi och peppa oss lite i det inte alltid lika glamorösa långseglarlivet.