Snart är det dags för oss att segla de 800 sjömil till Kap Verde. Hos Watski kan du läsa lite om hur det känns som en hel sommar på ett höstlov.
Fram tills vi seglar tar vi över tidningen På Kryss Instagram-konto igen. Häng med på förberedelserna där.
Jag drar jollen långt upp på stranden, så att tidvattnet inte senare ska stjäla den, och börjar långsamt gå genom sanddynerna. Jag går barfota för hela Graciosa är som en stor strand. Vit korallsand fläckat med knähöga torra buskar och hålliga lavastenar utspridda som chokladströssel på en mjukglass. Tre svarta berg, rester från öns vulkaniska barndom, stiger upp ur sanden. Bortsett från de geologiska monument som gör Graciosa synlig på långt håll, är ön platt som hemma.
Tre kilometer bort kan jag se den lilla vita staden som pressas in i sanden. Det bor 600 personer på ön, men här är inte ett öga. Tystnaden är bullrig. Bränningen på stranden hörs inte längre. Inte heller några motorer, skrikande människor, musik eller skrammel. Endast vinden viskar i mitt öra och en liten fågel som gömmer sig i en taggig buske vågar störa med ett enkelt pip.
Jag börjar gå mot staden, fortfarande barfota för sanden är så fin att det känns mjukare än en handvävd marockansk matta. Det är som att komma in i en vilda-västern-stad, även om det inte är hästar som står utanför salongen, men dammiga Land Rovers. Gatorna mellan husen är fortfarande täckt med finkornig korallsand. Bara nere vid hamnen, där färjan förbinder ön med verkligheten, finns ett litet område med asfalt, där det känns trevligare att ha sandaler på fötterna.
Kontrasten är enorm från Marockos liv, buller, dofter, ljud och färger. Det var bra att vi i fyra dagar till havs fick sinnena ner till en normal nivå. De fyra dagar till sjöss innebär dock också att min kropp inte vill sova när vi går till sängs. Den är redo att ta ännu en nattvakt under stjärnorna.
Jag sitter i mörkret i sittbrunnen. Även här är intrycken nertonade. Var det inte en tysk båt för ankar bredvid oss? De har uppenbarligen inget ankarljus. Jag kan inte ens se dem som en kontur i mörkret, även om jag vet att de ligger mindre än 50 meter bort. Den andra handfull båtar som ligger här syns inte heller. Endast ankarlanternerna i masttopparna visar att vi inte är helt ensamna. Mörkret är lika orörd som tystnaden. Det ger fred i kroppen att vara här. Tänk att Kanarieöarna också kan vara så.
En vecka av tystnad, följt av 32 timmars hackig motorgång på ett lugnt Atlanterhav, då är vi i Arguineguin på Gran Canaria. Nu är sanden på stranden svart, i motsats till natten som är full av ljus. Fiskebåtar, danskar, svenskar och norrmän, souvenirbutiker, parasol, menyer med bilder och masser av erbjudanden om bussresor till alla hörn av ön. En annan och helt annorlunda Kanarieø. Men inte sämre av den anledningen.
De andra seglare i hamnen i Rabat vinkar adjö till oss. Lotsbåten går framför oss ut ur floden. När vågorna blir för stora vänder den röda ribbåten tillbaka till hamnen, men vi fortsätter, ut på djupt vatten där sjön är snäll mot oss. Vi sätter segel och Anna Lisa börjar långsamt att sätta tänderna i de 475 sm vi ska segla.
Ljus i natten
”Thomas, vill du komma ut och hjälpa mig?” Klockan 22 drar Margareta mig ur mina drömmar och ut i mörkret i sittbrunnen. Mathilda och Margareta har vakten och jag förstår deras förvirring. På det svarta havet finns nästan lika många ljus som stjärnor på himlen ovanför oss. Det är som en julgran, för korrekta lanternor är inget fiskarna i Marocko vet något om. Vita, röda, gröna, blinkande, fasta och projektörer. En fiskebåt ligger ganska nära oss och de skriker på arabiska. Vi ändrar kurs 90 grader och det verkar lugna fiskaren.
Jag är irriterad på mig själv. Vi är 12 sjömil från kusten. Jag trodde att det var tillräckligt för att undvika fiskebåtarna och deras nät. Resten av natten är det som en slalom mellan blinkande röda, vita och gröna ljus. När vi passerar Mohamedia tillkommer även två tankfartyg och en bogserbåt och förvirringenär total.
Jag hör hur bogserbåten flera gånger med desperation i rösten anropar fiskarna. ”Du är mycket nära mig. Jag drar en flytdocka med en 600 meter lång kabel i vattnet. Jag har svårt att manövrera.”
Jag ser bogserbåten på AIS och håller ett par sjömils avstånd. Hoppas att fiskarna också gör det.
Kuling
Vi visste att det skulle komma, så vi var beredda. I ett dygn surfar vi på stora vågor med endast ett litet försegel. Jag hade trott att jag skulle vara lite rädd för de stora vågorna och 15-16 m/s vind, men Anna Lisa är en säker båt. Det känns aldrig obehagligt.
Troels tittar på GPSen: ”38 timmar till vi är framme? Det är inte så mycket. Jag går ner och sover, så är det endast 28 timmar kvar när jag vaknar. ”
Sådan var stämningen ombord. Även om vinden hela tiden försökta att slita min keps ifrån mig, så var det bara ett lugnt porlande av vatten när vi låg i kojen.
Vindstilla
Vinden dör och lämnar en irriterande dyning efter sig. Vi måste gå för motor. Det gör ingenting, för då kan vi verkligen se delfinerna som bjuder upp Anna Lisa till dans. Hela dagen, endast avbruten av små pauser, har vi delfiner som simmar runt fören.
La Graciosa
Vi läser böcker, lyssnar på podcasts, pratar, sjungar, spelar, tittar på film och äter och sover. Tiden försvinner och vi är framme. De första dagarna var tuffa och kännetecknades av trötthet, men sedan vande kroppen sig till den skakiga tillvaron och att bara sova ett par timmar åt gången. Det blev trevligt och jag kunde lätt fortsätta några flera dagar.
Ankarkättingen skramlar ur klyssen. Vi backar med motorn så att ankaret grävs ner i sandbotten. Sedan tystnad. Vi är framme.
För de flesta är Kanarieöarna bara några timmar i flygplan. När man har seglat hit inser man att det inte bara är runt hörnan.
En stolt känsla bubblor i Margareta och mig. Barnen ser också ganska nöjda ut. En viktig milstolpe på vår resa har uppnåtts. Efter 2940 sjömil har vi kommit till Kanarieöarna.
Det tar tid att segla här i Marocko, eftersom vi vid varje avgång måste gå till tullen, hamnkontoret och polisen. När vi kommer till den nya hamnen, måste vi återigen på flera formulär i den nya staden informera tullen, polisen och hamnmyndigheterna om Anna Lisa:s längd, bredd, färg, antal motorer, byggår, om skrovet är tätt, masthöjd och en hel del annan information som jag inte ens bryr mig om. De ska också veta våra födelsedatum, födelseort, vad vi arbetar med, adressen hemma, e-post, telefon hemma, i vilken stad vi har hämtat våra pass och en hel del annan information. I de marockanska städer som vi har varit i vet de mer om oss och Anna Lisa än kommunen hemma gör.
När vi kommer till Rabat, går vi uppför floden Bou Regreg och in i hamnen. Naturligtvis får vi också här hitta en penna och fylla i många formulär. I väntan på polisen och tullen fyller jag i papper till hamnkontoret. När det är klart går jag upp i sittbrunnen. I det samma öppnar Mathilda dörren från toaletten. Den skarpa kanten träffar mitt öra där det fäster mot huvudet. Dörren skär in mellan örat och huvudet när jag rusar förbi. Det gör ont, men jag fortsätter mina sysslor.
”Det blöder”, ropar Mathilda.
Troels ser förskräckt ut och försvinner in i förpiken. Han gillar inte att se blod och det kommer mycket av det. Margareta kommer och tar kommandot. ”Mathilda, hitta en sax. Thomas sitta ner.” Med självhäftande strips sätter hon mitt öra tillbaka på plats. Det är förmodligen inte så illa som det först verkade. Troligtvis kommer det att sitta kvar på sidan av huvudet, där jag mest av allt vill ha det.
”Mr. Veber”, ropas det från den flytbrygga vi väntar vid. Margareta är ännu inte klar med reparation av mitt öra, och det är tullen som nu är här. Jag håller på mitt öra, och tull-tjänstemannen kommer ombord. När han är borta med mitt klotter på sitt formulär kommer polisen. Vi sätter oss ner till bordet i salongen, polisen har inte bara ett formulär som tullen hade.
Medan vi håller på med pappersarbetet i Anna Lisa:s kajuta hör vi en duns och ett repande ljud. Jag går tillbaka upp i sittbrunnen, undviker dörren till toaletten, och träffas av nosen av en knarkhund. Den skakar och sätter alla klorna i teaken. Det är tydligt att den inte vill vara ombord på Anna Lisa. Tre nya polismän försöker att driva hunden framåt utan framgång. De ber om ursäkt och bär hunden i land igen.
Polisen i salongen stannar lite längre. Det är problem med våra pass. De är utfärdade av ”Polismyndigheten”, men ett av dem är utfärdat av ”Polismyndigheten i Skåne”. Naturligtvis har han sin yrkesstolthet och i Marocko är det mycket viktigt vart, inte av vem, våra pass är utfärdade. Vi förklarar att de alla är utfärdade i Skåne, och efter några samtal fram och tillbaka på engelska, franska, arabiska och spanska, bestämmer han sig för att det är OK med pass utfärdade i Skåne. Även om han är allvarlig och att det inte råder någon tvekan om vem som bestämmer, så är det fortfarande många leenden och mycket skratt när myndigheterna är ombord.
Vi går upp i staden och försöker köpa mat innan den stora muslimska helgdagen i morgon. Vi kommer långt in i Medinan och när vi vill gå hem kan vi inte hitta tillbaka. En hamn kan man dock alltid hitta, man går bara nerförsbacke. Men innan vi kommer så långt, trampar jag på en glasskärva som går långt upp i foten.
På kort tid är min sandal fylld med blod, och röda fotspår bakom mig visar var jag har gått. Än en gång får Margareta reparera mig. Först nödtorftigt på gatan, efteråt ordentligt på båten där vi har alla verktyg.
Jag är så glad för Marocko och skulle vilja ha några souvenirer att ta med hem. En liten del av landet som kan påminna mig om de varma och vänliga människorna här. Nu har jag två: Ett ärr bakom örat och ett hål i foten.
”Det är en fruktansvärd plats det här”, säger mannen på den spanska segelbåten. ”Fiskarna här är oförskämda och ovänliga. Det finns ingen service här. Inget vatten eller elektricitet”.
Hos Watski kan du läsa mera om vårt besök i den Marockanska fiskehamnen Asilah
Vi har knappt hunnit förtöja vid den höga kajen i fiskehamnen i Tangier, när vi ser en pojke simma i hamnen. Han har kläder på sig och är inte långt från Anna Lisa. Vakten som leende tog emot våra förtöjningar, ropar till honom på arabiska. Har han trillat i vattnet? Kan han inte komma upp igen?
“Vi har en badstege på båten,” säger jag till hamnvakten. “Han kan klättra upp på den”.
“Nej,” svarar han. “Pojken har rymmt hemmifrån och försöker ta sig till Europa. Han vill ut till ett av fraktskeppen.”
Kvällen efter sitter vi i kajutan när vi hör rop och motorljud från en utombordare. Så stöter en ribbåt in i sidan på oss. Vi springer upp i sittbrunnen och ser en ung man i tjugoårsåldern som simmar bara några meter ifrån oss. Han håller en plastpåse med sina kläder i. Bredvid oss är hamnvakterna i en ribbåt.
Hela hamnbassängen är täckt av diesel, och det river i näsan. Troels har fler gånger sagt att han har ont i halsen, och ångerna sticker också i halsen på mig. Den unge mannen i hamnen glittrar av olja, och när han dras upp i vakternas ribbåt glider han i oljan han är indränkt i. Det är tydligt att han slår sig. Strax efter ser vi polisens blåljus på kajen.
Den unge mannen är en av Nordafrikas många ungdomar som hoppas på ett annat liv i Europa. Han försökte att komma ut till piren och därifrån ombord på en av katamaranfärjorna som ständigt går till Spanien, Frankrike och Italien. Jag undrar hur många dagar i fängelse hans misslyckade försök kommer att kosta honom? När vakterna kör iväg med honom, mot blåljusen på den motsatte kajen, hänger han med huvudet och tittar ner på sina bara fötter.
Trots de två erfarenheterna från hamnen känner vi oss aldrig otrygga här. Tvärtom. Däremot väcker det många frågor och vi får mycket att prata om.
”Välkommen, är det ditt första besök här?” hälsar folk på oss. ”Mitt land är också ditt land”, säger flera. ”Titta du bara, och sen går du hem och funderar”, säger mattförsäljaren. Taxichauffören lämnar bilen med fönstren öppna och nyckeln i tändningslåset, köpmannen får min telefon att fungera med det marockanska SIM-kortet vi har köpt.
I Medinan med sina smala gator och små butiker ropar de handlande efter oss med bra erbjudanden. Om vi skakar på huvudet och avböjer, fortsätter de inte, men ler och vinkar. En liten pojke tigger. Jag ger honom inga pengar, men han får en apelsinjuice jag just har köpt. Han tömmer den i tre klunkar och erbjuder i gengäld mig några kokta bönor han har inslaget i papper.
Vi får inte gå många meter på gatan innan vi bombarderas med intryck, färger, ljud och människor. Men först och främst har vi märkt en gästfrihet och mänsklig värme. Vilken tur att vi ska vara här så länge.
På kvällen, när temperaturen sjunker under 30 grader, flyttar folk ut på gatorna. På platserna sitter folk och pratar. Ungdomarna i t-shirt och shorts på én bänk, de gamla i skjortor och långa byxor på en annan bänk.
Jag har bloggat på Watskis hemsida om underbara Sydspanien.
Klockan 9.00 ringer klockan in till dagens första lektion i skeppsskolan. Det är fredag och det är den tredje dagen på höstterminen. Den första entusiasmen hos eleverna har lagt sig lite, men skeppsskolans lärare Margareta undervisar fortfarande med full entusiasm. Det smittar trots allt av sig på eleverna.
Mathilda skall skriva och Troels skall räkna. Båda barnen skall idag även ha gymnastik och därför kommer gymnastikläraren. Gymnastikläraren börjar med klassens pojkar och därefter blir det klassens flickors tur. De som skall sitta med sina böcker stannar i båten under tiden. Efter gymnastiken ingår det såklart dusch.
Det var mina två första lektioner på skeppsskolan. Den andra lektionen blev lite mer proffessionell än den första, men det är väl med lärare som med allt annat: Ju mer erfarenhet man får desto bättre går det.
”Naturen är så vacker som Andalusien i maj”, skrev Columbus till kung Ferdinand och drottning Isabella när han fann det nya landet i 1492. Allt han skrev hem till det spanska kungaparet jämfördes med Andalusien. Och nu är vi här, även om de flesta säkert känner södra delen av Spanien som Costa del Sol.
Mallorca har med sitt klara vatten, sina många ankarvikar och rika djurliv fått en stor plats i våra hjärtan. Det var bra att vi kunde vänja oss av med ett par stopp vid Ibiza och Formentera innan vår långa seglats hit.
Det är ingen vind, och vi kan inte gå de 300 sjömil för motor, så efter några timmar hissar vi segel. Vi har tillräckligt med tid. Om seglatsen tar tre eller fyra dagar betyder ingenting. Det ger en bubblande känsla av frihet i magen, att ha så mycket tid framför sig. Normalt räknar vi med att segla i 5 knop, men nu glider vi ut på det blåaste hav man kan tänka sig i bara tre knop. Med vinden i ryggen ser vi Ibizas höga berg försvinna i havet bakom oss. Jag går ner för att sova middag, så jag kan hålla mig vaken på nattvakten, men snart blir jag väckt av stor aktivitet på däck. Det är lika mycket aktivitet i vattnet.
”Delfin!” hojtar Mathilda flera gånger och jag hoppar ur kojen. I kalsonger, med solen värmandes på ryggen, ser jag några delfiner simma runt Anna Lisa. Bredvid oss. Nedanför oss. Framför oss. Det är som om de skrattar. ”Kan ni verkligen inte segla snabbare?”
Nästa gång jag ligger i kojen och hör ropet om delfin, är det en delfinmor med en unge som kappseglar med oss. De är lika nyfikna på vilka vi är som vi är på dem. Det är som något ur den barnbok om Anja och Pelle jag jobbar på för tiden. Förutom att det i boken är fiktion och detta är verklighet. Det påminner mig om att vi nu lever drömmen. När jag tittar på Troels och Mathilda, som båda lyser i kapp med solen över mötet med våra nya vänner, lyser jag också av glädje.
Senare kommer havssköldpaddor, som med långsamma slag med sina stora fenor, simmar på ytan. Så ar det flygfisk. I stim flyger de ut från en våg för att sväva bort till den nästa. Senare kommer stora fiskar som jagar strax under Anna Lisa. Även om vinden nu har ökat, och vi seglar 6-7 knop, är de fortfarande överlägsna. Som torpeder på en meter i längd kommer de blixtsnabbt bakifrån, passerar oss och försvinner ner i det djupa blå igen. Är det dorados? Eller tonfisk? Jagar de något som Anna Lisas mörka undervattenskropp sätter igång? Vi står alla på akterdäck och ser fascinerade på de snabba fiskarna.
En vinflaska rullar runt i kölsvinet. Duns duns. När vi seglar med vinden bakifrån är det utan krägning. Å andra sidan rullar vi hela tiden från sida till sida. Även om vi har kojskydd, uppspänt tyg som hållar oss fast i kojerna, är det svårt att hitta en bekväm ställning att sova i. Duns duns, fortsätter vinflaskan. Genuan fladdrar en stund, och sedan fylls den med luft. Spinnakerbommen som håller genuan utspänd, ger sig i fästet på masten. Klick. Klick. Vattnet porlar förbi skrovsidan några centimeter från mitt huvud. Sen är det tyst en minut. Kroppen slappnar av och jag somnar nästan. Då ger en våg Anna Lisa ett ordentligt slag. Vattnet porlar igen förbi skrovet och vinflaskan rullar igen. Duns duns. Jag orkar inte att gå upp för att flytta på den. Jag sträcker armen till den andra sidan av kojskyddet där Troels sover. I sömnen kommer hans ena ben tillbaka till mig.
Kung Neptunus har testat Troels. Flera gånger högg han till med sin treudd, och det fick Troels att kräkas många gånger. Han ropade av frustration ut över havet, och Margareta och jag fick ont i magen av att se honom så. Men just nu har Troels vunnit över Neptunus. Han har både ätit och somnat.
Det fick havets konung att välja sitt nästa offer. Jag. Även om jag inte kräks så många gånger som Troels, är jag fortfarande utmattad, och innan jag vet om det, har jag sovit bort andra dagen av vår fina seglats. Den dagen tar Margareta det stora lasset med utkik och matlagning. Men det hjälper att sova. När natten kommer är jag frisk och kan ta en sju-timmars vakt. Kung Neptunus har slutat attackera mig, och plötsligt är vi i Andalusien.
Den konstgjorda hamnen Almerimar, och husen som har kommit till omkring den, fanns inte när Columbus seglade ut strax väster om där vi är nu. Det är förmodligen inte här, vi kommer att leta efter Andalusiens skönhet, men hamnen har ändå sin egen charm. Hamnavgiften är som i Sverige, så några dagar här har vi råd med. Vi frossar i sötvatten – både till Anna Lisa och till oss själva. I morse var Mathilda i land. En lapp med orden ”jag springer en runda” låg kvar på bordet. Margareta har sett mer av staden än vi andra, och Troels tar ibland en liten promenad på hamnen. Vi är inte beroende av jollen.
Vi saknar vårt liv för ankar, men det har också sina fördelar att ligga i hamn.
Båda barnens skola hemma och båtskolan börjar i morgon. Detta innebär att skolans lärare Margareta var tvungen att använda dagen i dag för att förbereda sig. Ikväll ska barnen i säng tidigt, för kl. 9 börjar skolan, och man måste vara där i tid.
Det är svårt att skilja stjärnorna från ankarljusen i masttoppen på de andra sex båtarna som ligger i viken. Klockan är 04.50 och det är fortfarande två timmar tills solen går upp. Det känns nästan kriminellt att sätta på pannlampan för att kunna se ankarspelet och kättingen som går åtta meter ner till botten.
Denna gången har vi inte lyckats få tillstånd till att sova över på ögruppen Cabrera, som ligger söder om Mallorca. Det är ett naturreservat och det är starkt begränsat vad man får göra där, vart man får gå i land, promenera och fram för allt antalet båtar på samma tid. Men den cruising permit vi har fått, tillåter oss åtminstone att vara där från en timme efter soluppgång tills en timme innan solnedgång. För sju år sedan fick vi tillstånd till fyra dagar, och det var en av resans höjdpunkter.
Det är helt vindstilla och det ger oss en lugn gång för motor ut i havet och mörkret. Cabreras bergstoppar smälter ihop framför oss när solen äntligen kliver upp, och det får de 14 öarna till att se ut som en enda.
“Det var en stor fisk,” säger Poul plötsligt. Vi springer alla bort till sidan där Poul sitter, och en delfin i samma storlek som vår jolle hälsar på oss med sin ryggfena. Sen simmar den under Anna Lisa för att kolla på kölen. Det är en bra början på en tur till öarna som är kända för sitt klara vatten och fina djurliv. Solen klättrar helt upp över horisonten, och tittar på månen som fortfarande inte har slutat sitt nattpass. Det röda morgonljus gör, att det nu inte bara är i minnet vi ser Cabrera som rosenrött.
Delfinen kommer upp till ytan igen. Den håller lite koll på oss, och försvinner sen i några minuter. Så håller den på i en halv timme. Den försvinner och vi står nästan utan att andas, tills den igen bestämmer sig för att vi får se den.
När vi har fångat en boj nedanför en av Cabreras bergstoppar, stänger Margareta motorn, och det blir alldeles tyst. Trots att det ligger en del båtar som har fått tillstånd till att sova över, så hörs de inte. Det är inga utombordare på gummibåtar till eller från land. Det är ingen som badar och skriker av skratt. Inga vågskvalp. Ingen musik från strandcaféer. Bara tystnad. Vi står alla och njuter. Det är som lugnet omkring oss också tränger in i själen. Ingen ombord säger något. Ingen vill förstöra tystnaden.
Redan vid första årtaget i jollen in mot den lilla hamnen, som omges av en handfull låga vita hus, känner jag hur lyckan sköljer genom kroppen och helt ut i stortån. Tänk att en plats kan få kroppen till att reagera så. Jag glömmer vår önskan om att stanna i flera dagar och gläds i stället över att vi har hela dagen här. Det är inte bara naturen under och över vattnet, det är också hela stämningen. En av de finaste platserna vi har varit på.
