Holländska kanaler
Åska, regn och kuling…inte så lockande att gå tillbaka ut i Nordsjön igen. Som tur är så erbjuder Holland fin segling på kanaler och eftersom vi har slussmästaren själv med oss så är valet givet.
Holland
Sura barn
”Vet ni vad, imorgon ska vi prova att dags-segla, det var så längesedan vi gjorde det, det blir bara ett par timmar så är vi framme igen”, säger jag till barnen under eftermiddagen.
Inte sedan vi seglade från Antigua har vi bara seglat i några timmar. Istället har vi gett oss av och seglat minst i en vecka. 1000-2400 sjömil åt gången har vi seglat och jag ser fram emot att äntligen bara få ”semestersegla” i några timmar.
Reaktionen som jag får från barnen är jag inte alls förberedd på.
”Va, det är ju helt meningslöst!!! Menar du att vi först ska bli sjösjuka, komma fram till en hamn utan att vi kommit nämnvärt närmare Sverige?! Vad är meningen med det”
Barnen är mycket eniga och de sparar inte på sin vresighet.
Nu börjar ett mödosamt förklarande om att man behöver inte bli sjösjuk för vi ska inte ut i några vågor och det kommer finnas massor att titta på eftersom vi ska gå inomskärs. Barnen är sura.
Jag kryddar till situationen med att säga att de under hela seglingen, på ca 3 timmar, ska vara delaktiga med oss där ute. Det föll inte heller i god jord, ”får vi inte gå ner, får vi inte se film.”
Men skam den som ger sig, tillslut kom det ett erkännande ”det är en rätt najs segling” och innan vi visste ordet av var vi framme igen.
Vi kommer hem
Nu är det inte lång tid kvar innan vi seglar in i Skanörs hamn. Den 29 juli kl 15.00 hade vi tänkt komma till vår hemmahamn och det hade varit så kul om ni vill komma och fira det samt kramas med oss.
Vi ses snart!
Holland, en exotisk plats
Efter 910 sjömils non-stop segling från La Coruna har vi kommit till den holländska ön Vlieland. Det är en konstig plats …
Hamnen är proppfull när vi kommer in, men det är inga problem. Från året som gått är vi vana vid att när vi kommer till en hamn får vi utpekat en plats. Sen är det personal på bryggan som nästan förtöjer båten åt oss. I vår första holländska hamn på denna resan, får vi förtöja själv. Lite primitivt, men ok …
Jag går upp på hamnkontoret. Det normala är att du tar med båtens registreringspapper, försäkringsbevis, pass för alla ombord och ibland även annan dokumentation. På Vliesland vill de inte se några dokument.
”Hur lång är båten?” frågar tjejen på hamnkontoret. ”Och hur många är ni ombord?” Av någon anledning frågar hon inte om hur många hästkrafter motorn har, vem som har ritat båten, materialet hon är byggd av eller antalet master. Hur hon kan beräkna priset för vår vistelse, utan denna viktiga information, är ett mysterium. Det ska ju alltid dokumenteras längre söderut.
Vi ser att sättet att transportera sig på i Nederländerna är med cykel. ”When in Rome, do as the romans” så vi hyr cyklar. När vi cyklar längs de vita stränderna och de gröna kullarna, hälsar jag på lokalbefolkningen som vi möter längs vägen.
”Hello”, ropar jag glad.
”Hallo”, svarar människorna tillbaka. Hallo?!? Vad har hänt med ”Alright, maaan” eller ”Hello sugar-honey”, som jag är så van vid att folk säger till mig?
Holländarna är också otroligt inkonsekventa när det gäller landskapet. Utanför hamnen är det på eftermiddagen vatten ända bort till horisonten. Men på kvällen har den holländska landskapsarkitekten ångrat sig. Han har tagit bort vattnet och beslutat att det ska finnas land istället.
Det är verkligen en upplevelse att vara i det exotiska Nederländerna!
Förhandlingar mellan makarna Veber
16 dagars väntan i la Coruna är slut. Motorn är lagad och väderprognosen är till vår fördel, nu ska Biscaya korsas och helst ska vi komma en bit upp i den Engelskakanalen, ca 700 sjömil räknar vi med att segla. Vi kör för motor i några timmar innan vi får en fin halvvind, under kvällen kommer delfinerna och leker runt Anna Lisa och alla ombord är på gott humör. Det är otroligt hur snabbt vi faller in i rutinerna som vi har när vi seglar långt.
Troels kommer flygande upp när han vaknar förmiddagen efter, Anna Lisa har vågorna in från sidan och vi gungar fram och tillbaka.
”Jag vill hem”, Troels mår så dåligt och tårarna kommer krypande. Jag sitter bredvid honom och håller om honom och mina tårar kommer också fram. Jag hatar sjösjukan som drabbar barnen i början av alla seglingar.
”Jag förstår dig Troels, vi är på väg hem”. Vi sitter så i en kvart innan Troels kräks, mitt i allt elände så reflekterar Troels över hur stark magsyra är, det har han läst om i sin faktabok.
Vi sätter på en ljudbok och efter ytterligare en kvart säger Troels ”Jag är hungrig”.
Sjösjukan släpper greppet om honom och han går ner och lägger sig på soffan i värmen och lyssnar vidare på historien.
Redan efter tre dygn ser vi land igen, kanalöarna i Engelskakanalen. Thomas börjar genast fantisera över hur mycket vi skulle kunna uppleva där och jag får påbörja en hård förhandling om varför vi ska segla vidare. Denna gången ger jag mig inte, vi ska segla vidare och öarna finns kvar till en annan gång. Efter en titt på vädret kan jag konstatera att det vore dumt av oss att stanna i Dover som vi egentligen hade tänkt oss, nu ska jag bara få Thomas till att inse det med. Lite motsträvig är han men vi kommer överens om att det är bäst att fortsätta mot Holland.
Att segla i Engelskakanalen är inte så svårt, lite som att segla i Öresund. Vi håller oss utanför farleden, roligast är det såklart att ha strömmen med oss för då åker vi fram i 7-8 knop, maxar på 10,8 konp.
Vi har fin fin segling, mest medvind, men Nordsjön är så trafikerad, inte av segelbåtar men av fraktfartyg. Den ena separationsleden efter den andra ska korsas och det är sak på dagen, på natten ser det ut som vi seglar mitt inne i en storstad. Det är ljus överallt och de rör sig i hög hastighet.
Det är rätt stor skillnad på hur jag och Thomas upplever det här, jag ogillar det skarpt och är lättad när jag kan väcka Thomas och det är hans tur att gå på nattpasset. Thomas älskar det, spänningen, att det är mycket att hålla koll på.
Oavsett så mår alla bra och efter en vecka på havet med 910 seglade sjömil är vi framme i Holland.
Tre saker vi noterat under seglingen hit,
*Vi har seglat på blått hav i ett år – nu är havet grönt
*Att komma till Tobago luktade som en blomsteraffär – Engelskakanalen luktade gammal tång
*Vi har seglat i ett hav fullt av djurliv – efter Biscaya ser vi inga djur alls. (Fast vi ser söta sälar utanför Vlieland)
