Förhandlingar mellan makarna Veber

16 dagars väntan i la Coruna är slut. Motorn är lagad och väderprognosen är till vår fördel, nu ska Biscaya korsas och helst ska vi komma en bit upp i den Engelskakanalen, ca 700 sjömil räknar vi med att segla. Vi kör för motor i några timmar innan vi får en fin halvvind, under kvällen kommer delfinerna och leker runt Anna Lisa och alla ombord är på gott humör. Det är otroligt hur snabbt vi faller in i rutinerna som vi har när vi seglar långt.

Troels kommer flygande upp när han vaknar förmiddagen efter, Anna Lisa har vågorna in från sidan och vi gungar fram och tillbaka.

”Jag vill hem”, Troels mår så dåligt och tårarna kommer krypande. Jag sitter bredvid honom och håller om honom och mina tårar kommer också fram. Jag hatar sjösjukan som drabbar barnen i början av alla seglingar.

”Jag förstår dig Troels, vi är på väg hem”. Vi sitter så i en kvart innan Troels kräks, mitt i allt elände så reflekterar Troels över hur stark magsyra är, det har han läst om i sin faktabok.
Vi sätter på en ljudbok och efter ytterligare en kvart säger Troels ”Jag är hungrig”.
Sjösjukan släpper greppet om honom och han går ner och lägger sig på soffan i värmen och lyssnar vidare på historien.

Redan efter tre dygn ser vi land igen, kanalöarna i Engelskakanalen. Thomas börjar genast fantisera över hur mycket vi skulle kunna uppleva där och jag får påbörja en hård förhandling om varför vi ska segla vidare. Denna gången ger jag mig inte, vi ska segla vidare och öarna finns kvar till en annan gång. Efter en titt på vädret kan jag konstatera att det vore dumt av oss att stanna i Dover som vi egentligen hade tänkt oss, nu ska jag bara få Thomas till att inse det med. Lite motsträvig är han men vi kommer överens om att det är bäst att fortsätta mot Holland.

Att segla i Engelskakanalen är inte så svårt, lite som att segla i Öresund. Vi håller oss utanför farleden, roligast är det såklart att ha strömmen med oss för då åker vi fram i 7-8 knop, maxar på 10,8 konp.

Vi har fin fin segling, mest medvind, men Nordsjön är så trafikerad, inte av segelbåtar men av fraktfartyg. Den ena separationsleden efter den andra ska korsas och det är sak på dagen, på natten ser det ut som vi seglar mitt inne i en storstad. Det är ljus överallt och de rör sig i hög hastighet.

Det är rätt stor skillnad på hur jag och Thomas upplever det här, jag ogillar det skarpt och är lättad när jag kan väcka Thomas och det är hans tur att gå på nattpasset. Thomas älskar det, spänningen, att det är mycket att hålla koll på.

Oavsett så mår alla bra och efter en vecka på havet med 910 seglade sjömil är vi framme i Holland.

Tre saker vi noterat under seglingen hit,
*Vi har seglat på blått hav i ett år – nu är havet grönt
*Att komma till Tobago luktade som en blomsteraffär – Engelskakanalen luktade gammal tång
*Vi har seglat i ett hav fullt av djurliv – efter Biscaya ser vi inga djur alls. (Fast vi ser söta sälar utanför Vlieland)