Anna Lisa slåss ur kurs och vattnet forsar ner i sittbrunnen. Vi har stängt av in till kajutan, så att vattnet inte kan fortsätta in i båten …
Oberoende av varandra har vi båda skrivit om seglingen över Atlanten, och vad som hände när vi inte helt kunde undvika ett lågtryck. Margareta skrev om det här på vår blogg för ett par dagar sedan.
Hos Watski har jag skrivit om ”På lågtryckens motorväg”.
Vi har lämnat St. Martin och går norrut förbi Anguila och vidare ut genom sundet mellan Dog Island och Prickly Pears. Vågorna kraschar mot klipporna på de små öarna och de stiger flera meter upp i luften som en isländsk gejser
”Wow”, ropar Johan.
”Vågorna kommer helt från Europa”, säger Margareta och då är vi ute på öppet hav.
Jag har skrivit lite om de första dagarna på Atlanten på Watskis hemsida.
19 dygn och 2450 sjömil. Vi är framme! Vi har seglat över Atlanten för tredje gången och är nu i Horta, Faial, Azorerna.
Det har varit många stora naturupplevelser, utmanande segling och många vackra stunder. Det har också varit obehagliga och även skrämmande tillfällen, och de kommer vi kanske att berätta om sen. Först måste vi slappna av och samla kraft igen.
Vi måste naturligtvis upp på Peters Cafe Sport. Här har seglare i årtionden träffats och berättat historier från de sju haven. Jag kommer att fira min födelsedag på denna legendariska plats och vi kan nu även själv bidra med historier från vår senaste segling.
Allt gott från Anna Lisa.
Mot Karibien?
Följ med ombord på Anna Lisa på kanaler i Europa, i storm i Medelhavet, när utrustningen går sönder vid Afrika och även när seglingen är så underbar att allt är glömt igen…
Vi har fortfarande många hundra sjömil kvar innan vi är på Azorerna, men jag har skrivit lite om förberedelserna hos Watski.
Om några timmar börjar vi vår cirka tre veckors segling, Karibien – Azorerna och Europa.
Vi känner långt ifrån att resan eller äventyret går mot sitt slut, trots att vi inom några veckor närmar oss vårt hemmavatten igen. Vi har en av de största upplevelserna framför oss när vi åter ska korsa en ocean. Det finns fortfarande oanvända gästflaggor som ska hissas och efter Azorerna har vi inte bestämt en fast rutt hem.
Vår besättning Johan har redan spridit glädje ombord under några dagar, båten är full av god mat, gitarren är stämd och väderprognosen ser underbar ut.
Äventyret börjar snart!
Vattnet i Low Bay på Barbuda är turkost när hela besättningen hoppar i. Ständigt ändrar det färg till nyanser av blått och tillbaka till turkost efterhand som de små ulliga molnen glider förbi solen med passaten. Minneskorten i kamerorna blir snabbt fulla.
”Var det inte ok med lite sjösjuka för att komma hit?” frågar jag Mathilda när hon simmar mot mig.
”Det var det verkligen”, säger hon. Trots att hon bara är 12 år är hon kanske den mest kreativa och bästa fotografen ombord. Om någon som kan njuta av färgerna och stranden så är det Mathilda.
”Det var nästan värt det”, säger Troels när han får samma fråga. Men han skrattar ändå och hans ansikte lyser upp lika mycket som korallsanden på stranden bakom honom. När han får en lång tur på surfbrädan, som vi bytte med Sonson nere på Tobago, är han också övertygad.
Vi utsätter Mathilda och Troels för en del svårigheter. De blir uttråkade, blir blöta, kalla, sjösjuka och utmattade. De lär sig att livet är svårt och ibland skit. Men de lär sig också att om du kämpar och är uthållig kan belöningen efteråt vara stor. Och belöningen är ännu större när man inte bara har fått den, men har varit tvungen att kämpa för att uppnå det.
Barracudan vi fångade strax innan revet på Antiguas sydkust är en 75 cm lång mördarmaskin. Det är inte många här som är rädda för hajar, men om det finns barracudor under båten är det ingen som badar. Det är ett farligt rovdjur med centimeter-långa vassa tänder som vi nu har i sittbrunnen. Men kan vi äta den? Vi tänker oroligt på den nederländska båt som fångade en liknande barracuda nere på Tobago. De fick den mycket obehagliga magsjukdomen ciguatera. Fisk som äter vid korallreven, speciellt rovfiskar, kan samla upp giftet ciguateratoxin. Barracudan är det absolut sista djuret i näringskedjan, så risken för att bli sjuk är större med just den fisken.
När jag ser en av de lokala promenera i en gul regnrock inne på stranden i ankarbukten, antar jag att det är en fiskare. Jag måste in och fråga honom.
Mannen i regnrocken är kvar i vattnet framför ett lila skjul under några palmer. Bakom skjulet är ett par gamla surfbrädor och en motorbåt ligger slängd i skogen.
”Normalt ska du inte vara rädd för ciguatera här”, säger fiskaren som heter Alex. ”Dessa fiskarna fångade jag på revet i går.” Han visar mig ett dussin red snappers och papegojfisk som ligger i en hink. Vi talar lite om fisket här, och han pekar ut på sin fiskejolle, och visar den plats han brukar fiska på. ”Men om du är orolig”, fortsätter han, ”så ta din barracuda med in på stranden när du ska rensa den. Släng inälvorna där uppe”, säger han och pekar på några palmer och buskar några meter upp på stranden. ”Så kommer myrorna. Myrorna gillar inte gift och undviker fisken om den är giftig. Om myrorna kommer till den, är den ok.”
Vi pratar lite till, men jag är angelägen att komma tillbaka till Anna Lisa och få rensat barracudan. Alex håller näven mot mig och jag slår min egen knytnäve mot hans till avsked. Fisket skapar ett band mellan oss.
”Jag ska ut igen i eftermiddag”, säger Alex som det sista. ”Du kanske vill följa med?”
Myrorna hjälper
Fler tropiska regnbyar tvättar saltet av Anna Lisa. Det finns goda skäl att ha en regnjacka på som Alex har. Men till slut klarnar det, och en hink med avfall från barracudan kommer med i jollen in till land.
Kommer myror också fram i regn? Just nu regnar det inte, så vi hoppas att de fortfarande vill hjälpa oss. Vi vet dock inte vilken del av fisken myror föredrar, så lite tarmar, lever, fiskens dråpliga huvud och en liten bit filé läggs på platsen som Alex pekade ut. Det går inte länge innan några små myror börjar att sniffa på fiskens avfall. En katt håller ögonen på oss på distans. Kanske Alex gjorde det också, för han kommer och studerar resterna av fisken.
”Det är en ung barracuda. Det är inga problem med den. Och se alla myror … ”
”Men myrorna kryper inte på fisken”, svarar jag, fortfarande lite orolig efter att ha läst om plågorna man måste ta sig igenom om man får ciguatera.
Alex pekar på ett gäng två millimeter långa myror som ivrigt löper fram och tillbaka mellan tarmarna och ett hål i marken. ”Den är helt ok, man!”
Barracudan var kanske den mest välsmakande fisk vi har fångat hittills. Den gav mig också en fisketur, en att dricka öl med på stranden och kanske början på en ny vänskap. Det är en super bonus.
Mot Karibien?
I boken ”Mot Karibien?” kan du läsa mer om vår segling. Just nu ger vi den bort helt gratis.
Vi kör länspumpen ibland. Bara för att vara säkra på att båten inte läcker. Om vi överfyller vattentanken kommer det lite färsk vatten i kölsvinet – det måste naturligtvis också ut.
När jag nyligen pumpade var det vatten i båten. Det var länge sedan vi tankade och vattnet som kom ut var salt. Var kommer det ifrån? Från den hårda seglingen där fören ibland begravs i vågorna? Från motorn? Från en skrovgenomföring?
Jag kör motorn. Den är tät.
Jag kontrollerar alla genomföringar. De är torra.
Dagen efter pumpar vi igen. Ungefär två liter havsvatten kommer ut. På natten har jag mardrömmar om att båten är fylld med vatten. Från livflotten ser jag hur Anna Lisa försvinner i havet. Aktern sticker i ett ögonblick upp som Titanic. Sedan försvinner hon.
Det är bara en liter eller två om dagen. Det är ingen kris just nu, men läckan måste hittas. Det kan bli värre.
Barnen spelar basket i land och Margareta och jag undersöker kölsvinet igen. Var är det torrt och var är det fuktigt?
Slutligen lokaliserar vi läckaget till bogpropellern. Kanske är det bara en packning? Säkert inget allvarligt och förmodligen inte svårt att fixa. Men det går inte att fixa så länge Anna Lisa ligger i vattnet, så imorgon måste hon på land. Vi har tur. Bara en sjömil bort finns ett varv.
Mot Karibien?
I boken ”Mot Karibien?” kan du läsa mer om vår segling. Just nu ger vi den bort helt gratis.
Senast jag tog ett bad i sötvatten var den 1 december. Det är tre och en halv månad sedan, strax innan vi seglade över Atlanten. Sedan dess har personlig hygien endast föregått i havsvatten.
Det är en stor lyx att kunna starta varje morgon med att dyka i havet. Jag saknar verkligen inte en dusch med färskvatten, men lyxen vi hade på St. Lucia var nästan överflödig.
Jag vill använda vår segling till ett karriär-skifte. Mitt mål är att kunna leva av att skriva när vi kommer hem. Därför använder jag också en hel del tid på detta och på att arbeta. Det kräver internet och arbetsro. Båda delar är något som kan vara svårt att hitta på en 30 fots segelbåt.
Lösningen denna gången var både enkel, billig och kul för alla ombord.
Capella Marigot Bay Resort är ett exklusivt hotell som många av oss bara kan drömma om att få komma till. Det kostar ungefär 7000:- kr pr natt. Många rum har en privat pool, och totalt finns det 43 pooler på hotellet. I priset ingår också ett väl fungerande wifi, som annars kan vara svårt att hitta i Karibien. Resortet har en egen brygga där super yachts ligger sida vid sida med 60+ fots katamaraner.
Det är inte något som passar för en långfärdsseglares budget. Om man inte har en liten båt. För 200:- natten har vi fått förtöja Anna Lisa här. Direkt från bryggan har vi fri tillgång till alla anläggningens utbud av pooler, barer, bad, gratis drinkar, rena handdukar och gym. Och fram för allt snabbt internet. Inte det sämsta stället att skriva, hålla Skype-möten och arbete.
Nästan alla långfärdsseglare diskuterar ström och laddning när de träffas. Det är ett evigt problem att ha tillräckligt med ström för all utrustning ombord. På Anna Lisa har vi inga problem med detta.
Hos Watski har jag skrivit ett lite mer tekniskt inlägg om laddning och strömförbrukning.
