Det blåser och blåser, alla seglare ligger och väntar på lite svagare vindar. När prognosen visade avtagande vindar i ca 24 timmar var det dags att segla iväg mot ”vår ö” St.Lucia.
Vi får fint sjölä av St. Vincents höga imponerande gröna berg och vi önskar att vi hade massor av tid så vi kunde ankrat i några av de öde bukterna.
Efter 16 års sparande och planering styr vi nu mot St.Lucia
När vi kommer fria från St. Vincent är det de stora vågorna som möter oss. Det känns inte alls lika imponerande, mest tråkigt och vi har 7 timmar kvar…
Mitt i ljudsagan som vi lyssnar på i sittbrunnen börjar fiskelinan låta, den rasslar ut i hög hastighet, vi hinner knappt bromsa den innan linan är slut. Wow, hur skall detta sluta…det kan ni se i filmen nedan.
Dessa härliga delfiner mötte upp oss precis utanför St.LuciaTroels och Mathilda får äran att hissa gästflagganAnkrade i Soufriere
När vi kommer till nya platser, ser vi fram emot att utforska dem. Det gör vi ofta genom att sätta oss in i den första bästa buss vi ser. Vi har ingen aning om var vi hamnar, men vi får sett platsen, pratat med de lokala i bussen, och det kostar en bråkdel av en guidad tur.
Vi seglar runt i Grenadinerna just nu och det är fantastiskt vackert. Vi har dessutom inte bråttom så vi kan stanna hur länge vi vill på de olika öarna vi kommer till.
Här kommer en kort film från en av våra seglardagar
Phantom, Flour, Lion, Puncheon, Squeezy, Sonson … Många av de nya vänner och bekanta som vi fått i Charlotteville har rätt häftiga namn. Jag har funderat på vad jag kanske själv hade kallats, om jag bodde i Karibien. Jag undrar om jag också hade fått ett coolt namn?
Till skillnad från de flesta andra problem, vi haft, löste detta emellertid sig själv.
”Capitana”, kallar Sonson när han kommer till Anna Lisa i sin fiskebåt och vill ha hjälp med att bära saker i land inne på stranden.
”Capitana”, ropar konstnären Maurice när jag går förbi bänken på stranden där han ligger och vilar sig på. ”Jag har länge velat ge dig en kokosnöt. Du kan dela den med Margarída”. Margareta har nämligen också fått ett karibisk namn, men det är inte så långt från det svenska.
”När du har druckit den”, fortsätter Maurice, ”kan du pressa sås från köttet och använda den till kyckling eller fisk.”
Jag tar kokosnöten med mig genom den lilla staden som hade verkat sömnig, om det inte var för att det alltid kommer hög reggae- eller soca-musik någonstans ifrån.
”Capitana”, hälsar Squeezy, den lokala trubaduren som skriver sin egen reggaemusik. ”Har du köpt en kokosnöt?”
”Nej, jag fick den av Maurice”, svarar jag. Alla känner varandra här.
Squeezy undersöker kokosnöten. ”När du har druckit det, kan du pressa köttet och få en god sås till kyckling eller fisk”.
Squezy spelar guitar, min kusin dansar med Maurice och jag hjälper med musiken:
Tanken på att lämna Charlotteville gör ont. Men att resa innebär också att man måste säga adjö många gånger. Men här gör det extra ont, för här har jag både fått ett namn och en kokosnöt som jag kan göra sås av när jag har druckit den tillsammans med Margarída.
”Haha, nej den fångar du aldrig något med”, säger den lokala som limer inne på stranden. Han arbetar på en restaurang i Charlotteville, men morgnarna tillbringar han på stranden i Pirates Bay.
Vi lyssnar annars mycket på vad lokalbefolkningen säger. Det är de som vet bäst hur det är här, så det skulle vara respektlöst att inte lyssna. Men precis som folk sa att vi inte kunde hinna fram till Medelhavet på en månad, är jag av en annan tro nu.
Jag har gjort en harpun på stranden av en bit tunn bambu, två fiskekrokar och ett gummiband. Killen har noga följt arbetet, men nu skakar han på huvudet när Mathilda, Troels och jag seglar ut till revet i jollen med min hemmagjorda harpun ombord.
Vill du se om harpunen fungerar? I så fall är det en två minuters film här:
”Vi kallar den för shoesole fish”, säger Nigel, en av de lokala, när vi sitter med varsin Stag-öl och limer vid bryggan i Charlotteville . ”De brukar bo under båtarna i viken.”
”Är de farliga?” frågar jag. Den attackerade både vår GoPro och mina tår när de kom i vattnet.
”Det upptäcker du.” Han ser ut över vattnet och undrar hur länge vi stannar?
”Men är den farlig?” insisterar jag. Det är inte den första ölen som jag dricker med Nigel och han har en irriterande förmåga att undvika att svara på frågor. Oftast känner jag nästan inte av det.
Han rycker på axeln, tömmer sin öl och sitter en stund med den tomma flaskan i handen. Så knyter han handen och slår den mot min som ett farväl.
Vi har tillbringat en halv månad i Marocko, vi har fått tusentals intryck med oss. Nu finns det en 2 minuters film med en bråkdel av alla intryck, men med mycket kärlek och stämning i från Marocko
Det är ingen hemlighet att vi gillar Mallorca, bra ankring, trevliga människor och fantastisk och varierad natur. Vi har satt ihop en liten film som ni gärna får kika in på 🙂
När vi glider ut från vår ankarvik i Spanien för att segla de 160 sm till Mallorca, är jag glad att de har lovat lagom med vind, 8-10 m/s.
Vi lämnar de vilda bergssidorna vid Cadaqués för full genua och stor. I 8 m/s surfar vi på vågorna och havet är mer blått än blått. Vi hade beräknat att seglatsen skulle ta 30+ timmar, men GPS’en talar om för oss, att det går fortare.
Det var inte planerat, att det skulle vara 22 m/s i byarna, och när både genua och storsegel är ersatte av en pytteliten stormfock surfar vi fortfarande i hastigheter upp till 9 knop. Troels blir sjösjuk, men sover som tur är hela natten.
Anna Lisa visar sig från sin bästa sida. När en bergsvägg av vatten kommer bakifrån och försöker ändra vår kurs från Mallorca till Italien, skakar hon snabbt vattnet av sig och pekar nosen mot Alcúdias sandstränder igen.
Vill du hänga med och se hur vi hade det?
PS: Det är Troels som har gjort den coola avslutningen. DS
