Kan man gå via floder och kanaler från Sverige till Karibien? En minuts film från Charlotteville, Tobago:
I mitt flöde på sociala medier kommer det bilder på desserter, bakverk, maträtter. Det gör att jag sitter här och tänker på de saker jag inte kan få just nu. Men så ibland när det dyker upp ett recept så kommer jag på att jag nog kan få ihop det här på Anna Lisa också, för mat äter vi ju ändå varje dag.
Vi gillar att ha båten väl bunkrad med mat och andra artiklar som kan behövas i vardagen. Innan vi lämnade Sverige och senare lämnade Kanarieöarna handlade vi rejält, så mycket att det inte gick att få ner fler saker i alla stuvfack. Det var därför lite förvånande när ett av barnen för någon dag sedan sa att mjölken var slut i kylskåpet och jag då som vanligt sa att de kunde ta fram en ny under styrbord koj. De tittade och svarade att mjölken var slut…
När jag nu lyfter på luckorna ner till stuvutrymmena kan jag konstatera att det inte bara är mjölken som är slut, de flesta sakerna är nästan eller helt slut. Krossade tomater har vi dock supermånga kvar av…
Vi äter ungefär samma saker som vi gör hemma, bara det att en del av ingredienserna är utbytt mot något annat. Ombord har vi ett gasolkök med två lågor och en ugn. Med lite planering så kan vi laga allt, utom läckra efterrätter som skall frysas. Det som begränsar annars är, precis som hemma, fantasin.
En vanlig frukost här kan varieras mellan följande
*Mackor och flingor
*Gröt
*Nybakade bullar
*Pannkakor med frukt
*Ägg och bacon
Lunch
*Pasta pesto, favorit som banrnen brukar ordna
*Pølsehorn, dansk tradition
*Rester
Middag
*Kyckling, lätt att få tag på här
*Fisk, Thomas skjuter på revet, eller vi fiskar när vi seglar
*Köttfärssås, lassange, tacos, kan vi trolla fram med Corned beef
*Paj, med grönskaker och skinka, skinka på burk
*Mm mm mm
Idag behöver jag dock inte tänka på maten för den blir serverad hos SonSon där boksläppet för Slusshandboken skall hållas idag.
Vi vill gärna bjuda in dig till boksläpp för Thomas nya bok “Slusshandboken” som hjälper svenska båtägare att ta genvägen till Medelhavet via floder och kanaler (se evt pressmeddelande här).
Boksläppet är onsdag 18 januari hos Sonson Natural BBQ i östra delen av Pirates Bay på Tobago, där vi ligger för ankar just nu. Det kommer även vara en kort presentation av e-boken “Mot Karibien?” som vi har skrivit tillsammans (den ger vi faktiskt bort gratis som e-bok just nu)
Sonson Natural BBQ, Pirates Bay, Charlotteville, Tobago.
Slusshandboken är en totalt reviderad utgåva av Slusehåndbogen som i några år har funnits tillgänglig på danska. Den innehåller all information som kanalseglare behöver veta om vägval, slussning, förtöjning, avfendring, certifikat och hur man anropar på olika språk via VHF-radio.
Den nya svenska utgåvan inkluderar utöver kanalvägen till Medelhavet även kanaler i Sverige, Norge, Finland och Skottland samt information om kraven som skeppare och båt måste uppfylla.
Det är med kort framförhållning och det är långt borta, men vi hoppas ändå att många kan komma.
Slusshandboken
ISBN 9789198287042
Paperback
107 sidor
Pris: ca 149:- kr
Slusshandboken kan köpas tex hos AdLibris.
”Får jag också säga fan?” frågar Troels. Det var inte ordet ”fan” jag använde när det bröts av en liten skruv i motorn, vilket gjorde att den inte kunde startas. En speciell typ av skruv som det är omöjligt att få tag i på Tobago. Det var faktiskt ett mycket fult ord jag sa, och egentligen inte något barn ska höra. De får absolut inte använda det själv.
”Ja, när det kommer till motorn just nu, kan du säga fan”, svarar jag.
Det är allvarligt att vi inte kan få igång motorn. Bränningen har börjat braka in mot Pirates Bay i meterhöga vattenexplosioner. Om ankaret släpper nu och vi inte kan starta motorn, är det adjö till Anna Lisa och vårt äventyr.
”Kör runt och fråga de andra båtarna om de har en i reserv”, säger Margareta.
Jag diskuterar olika lösningar med besättningarna på de andra båtarna. Ingen har en banjo-skruv i reserv och tyvärr är det bästa förslaget ett flyg till Trinidad.
Sedan kommer jag över till amerikanen Billy. Dagen innan var vi ute och fiskade tillsammans, och jag vet att han har bra kunskap om motorer.
”En sådan skruv kan man enkelt göra själv”, säger han när jag berättar om mitt problem. ”Har du en skruv i rätt diameter ombord?”
Jag nickar. Vi har så många reservdelar, verktyg och skruvar ombord att jag kan reparera allt. Trodde jag.
”Har du en fil också?” fortsätter Billy. ”Det är bara att fila av gängorna på ena sidan av skruven. Så kan dieseln rinna igenom på sidan istället för genom den.”
Vår lilla jolle närmast planar tillbaka till Anna Lisa. ”Nu ska jag starta motorn”, ropar jag till Margareta och jag hittar skruvstäd, skruvar, fil och bågfil nästan innan jag har kommit upp ur jollen.
Tio minuter senare dansar jag en segerdans på akterdäck för att få Billys uppmärksamhet. Motorn brummar som den ska, och den startade på första försöket. Billy kommer omedelbart i sin jolle. Jag visar honom stolt min reparation, och han garanterar att det kommer att hålla.
Vi har lärt oss något viktigt av detta och när autopiloten gick sönder på väg till Kap Verde: Även om det verkar omöjligt, ska vi fortsätta att kämpa. Helt plötsligt finns det ändå en lösning.
Även om Anna Lisa är en segelbåt, är vi fortfarande mycket beroende av vår motor. Inte bara till framdrift vid vindstilla väder. Den kan också vara skillnaden mellan att förlisa eller överleva om ankaret släpper och vi går på ett rev. Till exempel det rev som pelikanerna sitter på mindre än 100 meter från där vi har ankrat.
Motorn går lyckligtvis bra, men den har haft lite svårt att starta den senaste tiden. Det är nog inget allvarligt och igår hade jag en stor längtan efter att återigen ha verktyg i händerna.
Jag löser problemet och avslutar med att lufta motorn. Så kan jag vara helt säker på att det inte är luft i dieseln som orsakar problemet. När jag drar åt skruven på bränslefiltret sker katastrofen. Bulten knäcks.
”Attans”, skriker jag (det var i själva verket mycket fulare ord jag skrek, men dem vill jag inte upprepa här).
”Vad händer?” Frågar Margareta som sitter i sittbrunnen.
Jag suckar djupt. ”Nu kan vi inte starta motorn överhuvudtaget.” Hälften av den trasiga bulten är fortfarande kvar på plats. Den andra hälften har jag i handen. Det är en speciell bult med ett hål i som det kan rinna diesel igenom. Inte något som du hittar i en järnhandel och ännu mindre på Tobago, som faktiskt inte har någon infrastruktur för båtar.
Jag väljer att inte släppa den frustration fri som trycker på baksidan av mina ögon. Jag måste helt enkelt lösa problemet. Omedelbart hoppar jag i jollen och kör in till byn. Butiken vid bryggan i Charlotteville har förvånansvärt många saker. Toalettpapper, pepparsås, säkringar, machetes och verktyg. Kanske har jag tur?
Min optimism har inte försvunnit även om jag kommer tomhänt ut ur butiken. Vi har varit i Charlotteville så länge att jag känner en del människor. Uppe på kullen, förbi den plats där vi hämtar vatten, och ännu längre upp än där damen med de nio barnen bor, finns alltid några killar som meckar med gamla bilar. De kanske kan hjälpa mig.
”En dieselmotor?” Den unge mannen ser uppgivet på mig, och jag förstår att det är bensin och inte diesel han har i blodet. Men han hämtar en 5 liters oljedunk. Han häller ut innehållet på motorhuven på en orange bil som troligtvis aldrig kommer att köra igen. Det rullar en hel rad av begagnade skruvar ur burken, men det finns inget som jag inte har på Anna Lisa. Och tyvärr inga hålskruvar.
”Doctors i Bellegarden”, säger han. ”De är de enda som meckar med dieselmotorer.” Han knyter handen till ett Karibisk adjö och jag går igen. Även om det nu går nedförsbacke är mina steg tyngre än när jag gick åt andra hållet.
Kanske kan jag ta färjan till Trinidad? Där finns det både varv och verkstäder. Eller kanske någon kan skicka en bult till Tobago? Charles inne i staden är på Trinidad en gång i veckan. Kanske han kan hitta en åt mig i Chaguaramas? Om det alltså går att få tag i en …
Vi hade bestämt att vi skulle vara en månad på Tobago, men pga en liten skruv kommer vi förmodligen att stanna lite längre.
”Haha, nej den fångar du aldrig något med”, säger den lokala som limer inne på stranden. Han arbetar på en restaurang i Charlotteville, men morgnarna tillbringar han på stranden i Pirates Bay.
Vi lyssnar annars mycket på vad lokalbefolkningen säger. Det är de som vet bäst hur det är här, så det skulle vara respektlöst att inte lyssna. Men precis som folk sa att vi inte kunde hinna fram till Medelhavet på en månad, är jag av en annan tro nu.
Jag har gjort en harpun på stranden av en bit tunn bambu, två fiskekrokar och ett gummiband. Killen har noga följt arbetet, men nu skakar han på huvudet när Mathilda, Troels och jag seglar ut till revet i jollen med min hemmagjorda harpun ombord.
Vill du se om harpunen fungerar? I så fall är det en två minuters film här:
”Vi kallar den för shoesole fish”, säger Nigel, en av de lokala, när vi sitter med varsin Stag-öl och limer vid bryggan i Charlotteville . ”De brukar bo under båtarna i viken.”
”Är de farliga?” frågar jag. Den attackerade både vår GoPro och mina tår när de kom i vattnet.
”Det upptäcker du.” Han ser ut över vattnet och undrar hur länge vi stannar?
”Men är den farlig?” insisterar jag. Det är inte den första ölen som jag dricker med Nigel och han har en irriterande förmåga att undvika att svara på frågor. Oftast känner jag nästan inte av det.
Han rycker på axeln, tömmer sin öl och sitter en stund med den tomma flaskan i handen. Så knyter han handen och slår den mot min som ett farväl.
Här är fisken åtminstone …
Lite sjösjuka, för lite sömn, ovana rörelser, en värld som väsnas och som är under konstant rörelse. I början är det förfärligt att segla långa streckor. Men kroppen blir van vid att sovåa lite i taget, sjösjukan försvinner och att det någonsin har varit hårt erinras endast av några rader i dagboken.
Efter 10 dygn på havet är det som att tiden försvinner. Den stannar inte bara. Den upplöses, pulvriseras och försvinner fullständigt. Självklart är det tider som måste passas när vi ska på vakt, men annars känns det som att vi svävar runt i en kapsel där tid och rum inte har någon betydelse.
Vi äter, vi sover, vi seglar, vi tänker, vi pratar, vi är i nuet. Jag har min älskade familj nära. Mer behövs inte i livet.
När GPS visar 500 sjömil kvar blir jag lite ledsen att seglingen håller på att ta slut. Jag skulle kunna fortsätta tusentals sjömil till. Dygn efter dygn. Livet på havet är enkelt att leva och det ger mening.
Men det går ju inte att beskriva i bara ett inlägg, så i stället kommer här lite bilder från seglingen över Atlanten. Det är ändå skönt att vara framme i Caribien. Vi har nått vårt mål.
För 16 år sedan var vi också på Kap Verde, men bara på en ö. Vi seglade därifrån med ett intryck som inte var så bra. Därför var det viktigt för oss att denna gången besöka fler öar – för att få ett mer rättvist intryck av landet.
Efter knappt en vecka är vi verkligen förtjusta! Så förtjusta att vi har fullt upp med att uppleva och inte hinner skriva om det. Men fota har vi gjort mycket!
Här hämtar alla vatten – också de som bor här.
Bakom dörren finns en skobutik.
Inte en strand vi badar ifrån, men den är utmärkt till att dra upp jollen på.
Cabo Verde – no stress!
Inga problem att träffa folk.
Ett lejon ryter i solnedgången. Ett par zebror dricker från ett vattenhål och en giraff sträcker benen och försvinner guppande bakom ett par av savannens träd. Afrika är bara 200 sm åt babord när vi i 5 knop seglar söderut mot öriket Kap Verde.
Nouadhibou, Mgueirinat, Nouakchott och Dakar. I mina öron låter det mer som ord i en magisk formel än städer på sjökortet. Mauretanien, Senegal och Gambia … Hur har de det i länderna vi passerar? Sitter där ett par på stranden som har kyssts för första gången? Drömmer de sig ut mot horisonten som vi själva gör?
I början av vår sju dagars segling från Puerto Mogan på Gran Canaria till Palmeira på ön Sal i Kap Verde, fanns det dock ingen ork för filosofiska tankar.
En fråga om överlevnad
”Börja med autopiloten”, säger Margareta. Jag kan knappt se henne i mörkret i sittbrunnen. Vinden får vågorna att ryta, och jag kan inte höra vad hon säger. Vi har seglat i två dagar från Gran Canaria och ett block på vindrodret har ramlat av. Arbetsställningen för att reparera det är upp och ner, ut över aktern på båten, och den fick min sjösjuka att bryta ut. Hela min middag har precis skickats i en tjock stråle ner i det mörka vattnet. Varför har vi gett oss ut på denna resa?
Vindrodret kan styra båten på en fast kurs med vindens kraft. Om vi själva ska styra båten hela vägen, i så många dagar, skulle vår ork snabbt försvinna. Även om jag är fastspänd med livlinan till båten, känns det alltför farligt att ha hälften av kroppen utanför aktern för att reparera den. När vindrodret gav upp satte jag på autopiloten i stället. Det är en elektrisk apparat som också kan styra, men av någon anledning fungerar den inte nu när vi så desperat behöver den.
”Börja med autopiloten”, säger Margareta igen och tar rodret. Hon måste använda mycket kraft, eftersom vågorna är stora. En liten stormfock drar oss framåt i över 10 knop när vi i mörkret surfar ner för vågbergen i den starka vinden. Anna Lisa klarar både vågor och vind bra, det är vi andra som lider av sjösjuka. Och nu även av oro: Är vi tvungna att styra själva de kommande 5-6 dagarna?
Jag hämtar verktygslådan och tar med autopiloten ner i salongen. Hur ska jag kunna reparera ett så komplext elektroniskt och mekaniskt instrument? I en mörk värld som gungar och är full av oväsen. Jag är rädd att skruvarna jag lossnar försvinner när jag lägger dem i en låda på det skakiga bordet i salongen. Autopiloten är helt ny och det finns fortfarande garanti på den. Men vad hjälper garantin när man seglar i den afrikanska natten i 18 m/s från nordost?
Efter en halvtimme har jag samlat autopiloten igen. Jag pressar ihop läpparna när jag går ut till Margareta, kopplar in sladden och provar om det fungerar. Elmotorns tickande ljud när den driver rorkulten från sida till sida för att parera vågorna, är så vackert som den första kopp kaffe på morgonen. Anna Lisa styr sig själv igen.
Njutning
Vinden mojnar långsamt efter några dagar. Vi sätter fler segel, och temperaturen stiger. Sjöbenen kommer, sjösjukan blåser bort och livet är inte längre bara en fråga om att äta, sova, hålla sig fast och hålla sjösjukan borta. Havet är milt. Margareta bakar bullar och Per gör äppelpaj. Mathilda tar morgonvakterna i sittbrunnen med Margareta medan Troels tar frivakten i kojen med mig.
En morgon när vi under sprayhoodens svalkande skugga dricker kaffe, visar en val sin rygg för oss. Omedelbart efter det kommer det två till. Till skillnad från delfiner som hoppar och dansar, kommer valarna långsamt upp ovanför vattnet. Ryggfenorna som ser alltför små ut på de gigantiska ryggarna, stiger graciöst upp och är synliga i något som känns som timmar, men i själva verket förmodligen bara är i några sekunder.
Vid middagstid fångar vi en liten dorado. Vi steker den i smör och äter den till lunch. På eftermiddagen tar vi fram gitarren och spelar låtar från vår ungdom.
De sista dagarna till sjöss vill vi ska fortsätta i en evighet. Det tre kilometer djupa havet är så blått som det är djupt. På kvällen färgar solnedgången molnen röda och vågorna rosa. Vinden är nästan helt borta, och i tre-fyra knop ritar vi en linje på vattnet som får stanna kvar i det nästan stilla hav. Med tre vuxna ombord turas vi hålla vakt och vi får en ordentlig natts sömn. Eftersom det nu också är tyst i båten, vaknar vi på morgonen utvilade och fulla av mod. Men det finns inte mycket att hålla utkik efter på vakterna. Vi möter inga andra båtar.
För att inte komma fram i mörker, tar vi ytterligare en natt till sjöss. Vinden är borta och vi går långsamt för motor de sista 75 sm. Några kacklande ljud i mörkret berättar för oss att vi inte är ensamma. Men om det är fåglar eller havsdjur kommer vi aldrig få veta.
Vi vet mycket väl att det är både tröttsamt och fruktansvärt att segla. Men bara de tre första dagarna. Sen får vi sjöben och seglingen vänder från överlevnad till njutning.
