Ett mail som bestod av en rad:
”Ert ankarspel är färdigt för avhämtning”
Om det fungerar eller inte framkom inte men vi kan planera in en avhämtning.
Thomas har gått och blivit sjuk, ont i öronen, ont i halsen och feber. Han är helt stilla och sover det mesta av dagen. Inte ens att en båt stod på grund idag kunde få honom engegerad, då är det illa.
Vi andra vi håller lördag, jublar över mailet och badar.
Vi lämnar Carriacou kl 07.00 på morgonen, det är redan varmt trots att det inte är så lång tid sedan solen gick upp. Det blåser friskt och när vi kommer fri från ön blir vågorna större och seglingen inte lika bekväm. Vi kan trösta oss med att avstånden inte är så långa, vi har 10 sm till Union där vi skall klarera in. Med en ljudsaga som kommer ur högtalarna i sittbrunnen klarar alla sig hyfsat bra.
Det blir bara ett kort stop på Union, när inklareringen är klar styr vi mot Tobago Cays. Där skall vi träffa våra Nederländska vänner, de seglar med tre barn ombord och vi trivs alla tillsammans.
Lite spännande och nästan otäckt är det att navigera in genom korallreven. Ekolodet går snabbt från 30 meter till 10, till 8, till 6 m för att sen åter stiga till 20 igen. Att segla bland grund och grynnor har vi gjort innan, men koraller gör enorma skador om man skulle gå på, jag ryser av bara tanken. Men solen står högt på himlen och vi kan tydligt se var gränserna på reven går. Vattnet är turkost och alldeles klart, det ser ut som om vi seglar i en pool.
Vi ankrar bakom våra vänner och blir direkt bjudna på kaffe, språket som pratas är engelska, så kan vi ju säga att dagens engelsklektion för barnen är ordnad.
Vi hinner utforska Tobago Cays lite, tyvärr blåser det kuling och trots att ankaret sitter ordentligt är det inte bekvämt ombord när allt hoppar och kränger i vinden.
Tillsammans med ”Grutte Grise”, som deras båt heter, bestämmer vi oss för att dagen efter segla den korta biten till Mayreau. Över turkosblåa vatten där sködpaddorna med jämna mellanrum tittar upp seglar vi 35 minuter västerut och lägger till i en väl skyddad vik, Salt Whistle Bay. Hur länge vi stannar här, det avgör vädret.
Mot Karibien?
I boken ”Mot Karibien?” kan du läsa mer om vår segling. Just nu ger vi den bort helt gratis.
Det blev bättre än vi kunnat drömma om. Det blev en överraskning precis som Annika ville och alla tre barnen hade en fantastisk, annorlunda vecka.
Såhär skrev tjejerna själva om sina upplevelser tillsammans
Vi är tillbaka på Carriacou för att hämta upp ankarspelet, trodde jag. Klockan är bara 11.00 när vi kommer in till mekanikern, vi hittar honom på hans vanliga plats i sin container till verkstad. Han tittar på oss och säger att han arbetat hela helgen men inte hunnit med vårat ankarspel. Vi är välkomna tillbaks kl 17.00, han skall bara sätta ihop alla tusen bitar igen.
Så från hopp till förtvivlan inser jag att vi inte ska segla vidare idag.
Vi åker iland för att få lite internet, det har kommit ett mail med en länk till barnens medverkan i Lilla Aktuellt.
Efterhand som vi pratar med den trevliga innehavaren av caféet fram kommer det att det imorgon är helgdag, The Independent Day. Det är alltså stängt imorgon sen beror det lite på hur mycket festande det blir om det är stängt 1-2 eller 3 dagar.
Hjälp! Nu kan vi snabbt räkna ut att allt är stängt imorgon, även hos tullen m.fl. och om vi skall klarera ut blir det övertidsersättning imorgon.
Det blir till att skynda på barnen, handla i en hast och köra ut till Anna Lisa. Nu blir planen att klarera ut oavsett om ankarspelet blir färdigt idag, knappast, eller inte.
Thomas åker för att prata med mekanikern igen, han har tyvärr haft annat och göra idag och imorgon är det helgdag, sen får vi se. Vi klarerar ut från landet Grenada och säger hej till St Vincent and the Genadiners. Mailadresser är bytta och vi skall hålla kontakt med vår mekaniker, om och när ankarspelet är klart får vi segla tillbaka hit. Avstånden är inte så långa så det skall nog gå. Imorgon seglar vi mot våra nederländska vänner, om nu inget annat inträffar.
Sedan ankarspelet gick i sönder har det känts tungt. Inte bara tungt att dra upp ankaret men mentalt. Det är en oro som gror över saker som går sönder, hur dyrt blir det och skall vi överhuvudtaget ordna allt nu, vi måste prioritera.
I lördags sa mekanikern att han behövde fram tills på måndag för att möjligtvis kunna fixa till det rätt bedrövliga ankarspelet. Vi gav oss genast iväg mot Sandy Island.
Sandy Island är ett naturreservat och de vill helst att man ligger vid bojar för att skona korallerna. Ankrar man själv ska man ändå betala avgiften på 25 ec dollar, att ligga vid en boj passar oss rätt bra just nu.
Här har vi avnjutit en heldag på stranden, för att boosta mig själv och familjen påminna oss om hur bra vi har det, kommer här utvalda bilder från dagens ö.
Sandy Island here we come! (eller inte) Klockan är halv elva och skolan är avklarad för idag. Flytvästar är på och allt är undanplockat, Thomas går fram för att ta upp ankaret, jag väntar vid rodret.
Inget ankare kommer upp, det händer ingenting när vi kör med fjärrkontrollen, det går varken upp eller ner.
Thomas mäter om det kommer ström fram och det gör det. Barnen försvinner snabbt ner igen, jag och Thomas går i ”tänk mode”.
Helt ärligt detta är inte min starka sida men jag kan ställa frågor till Thomas och jag kan lägga ut en vädjan på fb om att vi behöver hjälp.
Det går ingen nöd på oss här, ankaret sitter ordentligt. Trots att det blåst rätt ordentligt i några dagar nu flyttar vi oss inte. Och vi vet att vi kan få upp ankaret för hand, och motorn fungerar nu, men vi vill att vår utrustning skall fungera.
Snabbt får vi många svar från engagerade personer som vi känner och vi går igång. Jag läser upp för Thomas vad som skrivits och Thomas verkställer.
Det slutar med att vi monterar loss ankarspelet, ringer samtal hem till Sverige och får vägledning om hur vi skall gå vidare.
Det är en bedrövlig syn som möter oss när vi börjar få isär ankarspelets motor. Det har kommit in saltvatten, det är ärgat och motorn behöver mycket kärlek för att komma igång igen.
Några av skruvarna kan vi inte få loss själva så vi tar jollen in till varvet för att få låna verktyg. Den trevliga mekanikern tar hand om motorn och säger att vi kan komma tillbaka vid 18.00 ikväll, då har han tid att titta på den.
Nu sitter vi här och väntar, väntar spänt på om ankarspelet skall överleva.
Till alla er som hjälpt oss idag, här finns nybakad vaniljsockerkaka till er, kom gärna förbi och peppa oss lite i det inte alltid lika glamorösa långseglarlivet.
-Vi seglar snart, säger jag till Mathilda som börjat vakna till liv i sin koj. Troels ligger bredvid henne och blundar demonstrativt. De ligger med benen över varandra och har kommit till att sprkas.
–Du kan gå in och lägga dig i vår koj om du vill Mathilda.
-Nej, jag vill komma upp och vara med.
Det tar två minuter så kommer en mycket trött Troels också upp. Thomas tar upp ankaret och vi glider ut från St George på Grenada. En båt från Brasilien blåser i sin mistlur och vinkar glatt till oss.
-Skall vi sova på båten igen innan vi kommer fram.
–Nej, det är bara 35 sjömil, svarar jag.
Båda två spricker upp i ett leende, då är vi ju snart framme!
Det blåser bra men väl på rätt kurs så ligger vi i lä av ön och det slutar med att vi får köra för att komma framåt.
Solen strålar, regnet öser ner, det är vindstilla och det är kuling med vind snett framifrån.
Anna Lisa är inte van vid att vinden kommer snett framifrån, både båten och vi är vana vid vind som kommer bakifrån. Det blir lite obekvämt och båda barnen blir sjösjuka, båda kräker.
Skeppskolan håller stängt och i stället får vi föräldrar förmånen att sitta med vars ett kramigt barn hela dagen.
Nu är vi framme på Carriacou, Tyrell bay, Thomas har varit iland en sväng och är redan kär i ön, vi har ätit en välfötjänt middag och lugnet har åter lagt sig över Anna Lisa.
När vi kommer till Grenada skall vi…
Allt som vi inte har kunnat ordna på Tobago har vi stora förhoppningar om att få ordna på Grenada. Det är huvudsakligen reparationer på Anna Lisa som skall fixas. På Atlanten gick ett av undervanten sönder, en kardel gick av och vi höll noga koll på just det undervantet, samt alla de andra. Två autopiloter har också gått sönder och vi har funderat länge och väl på hur vi skall ersätta dem.
Lösningen finns här på Grenada, men är väldigt dyr.
Priset för undervanten bedömer vi som rimlig och därför beställer vi fyra nya, det känns tryggt att alla byts ut och det är bra att veta att de är bytade samtidigt.
Det där med autopiloten är klurigare, kan vi få oss själva att beställa en så dyr sak, har vi undersökt tillräckligt noga.
Under tiden vi funderar på detta skall den vanliga vardagen också fungera, barnen skall få sin skolgång, mat skall handlas och inte minst lagas. Ön skall utforskas och vi skall få tid över till att bara njuta.
På något sätt får vi ihop det. Nya undervant är på plats. Autopiloten kan vi få köpa från Watski, billigare än den säljs här. Känner vi någon om skall resa till Karibien, som vill ta med en autopilot?
Mat har vi fått varje dag och flera gånger har vi stannat upp och tänkt över drömmen som vi lever i. Vi sitter i sittbrunnen på kvällen med bara t-shirt på och får beskåda en solnedgång som färgar himlen i orange, gul, röd och rosa. Himmlen exploderar tillslut för att när solen snabbt sjunkit under horisonten övergå i milda gula, blåa färger.
Vi får vakna upp tillsammans och bara vara tillsammans vi fyra. Vi får tid att leka med surfingbrädan, bara vi fyra. Vi kämpar tillsammans vidare med allt det som gör långseglarlivet besvärligt men också helt underbart.
Vi har bytt ut projektämnet Bronsåldern mot en utflykt på Grenada som även kallar kryddornas Ö.
Chauffören stannar bilen och pekar ut på bananerna som hänger på träden, bredvid finns det papaya och mango, 10 meter längre fram pekar han på muskotnötter och mycket mer.
Troels har här fått koncentrera sig kring vårt besök på chokladfabriken. Det var något som fångade hans intresse och han lyssnade noga på vad guiden sa, på engelska. Jag har skrivit frågor till honom och Troels har letat svar, valt bilder och färgsatt sidorna. Varje sida har en färg som går att relatera till vad det handlar om.
Det är bara sista frågan vi inte är helt överens om, men Troels har hört det han har hört så han ger sig inte…
Trevlig läsning och trevlig helg
Vad betyder det att segla till Caribien
Dag 16
-åååhhhhh, vi kommer aldrig komma fram, säger jag.
Jag är trött på att segla, jag är trött på att må illa, kan denna dumma skiten bara ta slut. Skillnaden från när vi seglar långa sträckor som till Cape Verde och Canarieöarna till denna gången är att min kropp vänjer sig inte, jag slutar inte må illa. Jag åt nästan inget, och jag kände mig sjuk, inte bara förkyld eller feber utan sjuk på riktigt!
Fast på morgonen när jag vaknade så var Tobago en timme framför oss!!!!!! Det luktade starkt av blomster affär, och det var den grönaste ö vi varit på, pelikaner flög, vattnet slog mot paradisets strand.
Jag var sååååå lycklig, tyvärr så fattar inte dom flesta kompisarna där hemma hur stort det är (BTW så ska jag ha på mig röda byxor när vi seglar in i Skanörs hamn, för det får man har när man har korsat Atlanten) jag känner mig sååå stolt. Caribien is the place to be!
Nu har vi varit på Tobago i en månad, och det känns lika mycket som mitt hem i Skanör!
Vi hade en vardag, det kändes naturligt att åka in till stranden och att köra min familj in i land, hälsa på alla, och veta var jag skulle hitta allt jag behövde i affärerna.
Alla dessa människor jag träffat här, god mat, klimatet, och kan vi ta en minut att prata om hur man hälsar, man tar sin knutna näve och slår till den andras näve och säger ”yo man”.
När man frågar någon t.e.x:
-Har du varit ute och fiska idag? Då säger dom också ”ya man”
Vi träffar våra seglar vänner som vi först träffade i Marocko sen på Cape Verde! Holländarna/Grutte grize som har en tjej på 12, en kille på 10 och en till tjej på 9, så är det sjukt kul när vi faktiskt gör allt tillsammans!
Igår var vi på tur med dom till t.ex. en choklad-fabrik, fast det kommer Troels skriva om. Det är första gången vi har fått seglar vänner som vi följts med, jag och den största tjejen Meike har till och med sovit över två gånger!
Jag börjar till och med känna att jag vill segla genom Panama hem så att det tar 2 år till. Tänk att det var från att verkligen inte vilja segla till att segla vidare, jag älskar Caribien!
