Regnet öser ner, det blåser mycket, motorn fungerar inte och allt är skit…ELLER…
Vädret är lite ostabilt just nu, men vi ligger ju i hamn i en supermysig stad där allt som vi kan tänka oss finns att få tag på (utom motorhjälpen). Ja frågan är vilken historia ni vill höra?
Vi kastas mellan dessa två scenario och det blev extra tydligt för mig när vi satt i sittbrunnen, under vårt tält, och pratade med det danska paret på Fair. De är på väg ut i världen och har seglat i en månad. De har seglat över Biscaya och i den Engelska kanalen och det har vi aldrig provat och vi berättade om våra favoritställen som vi rekommenderar dem att besöka.
Så pratar vi om vad man kan råka ut för och då kom vårt motorproblem som vi hade på Tobago upp. Då kunde vi inte heller starta motorn och vi låg för ankar i Pirates bay med urladdade batterier. Stora svall rullade in i bukten och revet låg väldigt nära oss. Vågorna träffade stranden i ett öronbedövande dån och jag hade mardrömmar om att Anna Lisa skulle sluta sina dagar inne på stranden.
Tobago, favoritplats nr 1
Sittandes i sittbrunnen nu skrattar jag själv och säger: ”Så detta är rena lyxproblemet, vi ligger i hamn, vi kan koppla ström när vi behöver och här finns allt runt omkring oss”
Vi lägger till 00.45 i la Coruna, där är personal på hamnkontoret och han kommer glad och trevlig ut för att anvisa oss en plats. Barnen springer några varv på bryggan, helt uppspelta över att vi är framme, att det inte var dit vi hade tänkt oss spelar ingen roll. Det gör det inte för oss andra heller, det är en psykisk spänning som släpper nu. Oron och räknandet för diselåtgången är slut, vi ligger tryggt förtöjda utan några större missöden i kölvattnet.
Vi sätter oss därnere och går laget runt, hur har vi upplevt seglingen? Bara positiva ord kommer ur oss, det är en härlig stolt känsla som sprider sig ombord. Mathilda och Thomas kan inte vänta med att utforska staden så det försvinner ut i natten medan jag och Troels lätt kan krypa ner i vars en varm säng.
Sol i fina la CorunaTapas finns överallt
La Coruna är en underbar stad och vi är inte alls sugna på att ge oss iväg redan efter två nätter men om vi vill komma iväg på en bra väderutsikt så är det det vi måste. Till slut vinner förnuftet över hjärtat och vi börjar göra klart båten. Det är inte så mycket denna gången, städa undan, tanka vatten, byta olja på motorn och sist men inte minst, tanka disel.
Thomas startar motorn för att den ska bli varm, så oljan kan bytas, så går han iväg för att checka ut. Precis när han ska gå av båten är där ett högt tjutande ljud från kontrollpanelen. Thomas stänger motorn och öppnar till motorrummet. Det forsar ut vatten från kylsystemet…
Men vad är nu detta?? Varför?? Var exakt kommer det ifrån??
Hur många saker kan gå i sönder?
På bara några sekunder försvinner den där helt perfekta magkänslan för avsegling. Det är färskvattenkylningen som läcker, på två ställen. Den avmonteras, vi ringer våra motorkonsulenter, fam Anderson, där hemma och vi googlar. Längre än så kommer vi inte denna Midsommar. Jag skickar iväg Mathilda och Troels på uppdrag för att köpa glass till våra jordgubbar. ”Mamma, vi sprang hela vägen tillbaka så att glassen inte skulle smälta”
Midsommar på Anna Lisa
Under året som gått har jag lärt mig att hantera ändrade planer bättre. Jag orkar inte ens bli frustrerad över att vi nu står med en söndrig del igen. Ja, det är drygt och dyrt men det blir som det blir och det är som det är. Nu håller vi glass och jordgubbes paus och nästa gång vädret tillåter oss att segla norrut hoppas vi att vi är klara till det.
För precis 12 år sedan sa vi JA till varandra ombord på vår dåvarande båt, S/Y Sally
18 juni 2005, en fantastisk dag
För precis 1 år sedan landade jag och barnen i Barcelona för att segla ut i världen med Thomas ombord på vår S/Y Anna Lisa.
Nu har det gått 1 år till och vi firar den 18 juni ute på Atlanten någonstans, i skrivande stund tror vi att vi är på väg till England, för några dagar sedan var våra planer att segla till Spanien. Vi anpassar oss efter vädret och är nöjda med dit vi kommer, bara vi får en säker och trygg segling så kommer den 18 juni bli den bästa dagen, även detta året.
Här kommer en av de första filmerna som vi gjorde tillsammans när vårt äventyr började.
Pico/Azorerna Tillsammans med besättningen från danska Barolo och Holländska Grutte Grise tog vi färjan över till Pico. Vi fick en härlig utflyktsdag. Därefter handlade det om att samla ihop allt det som vi lärt oss. Eftersom vi var så många som var iväg satt vår familj inte i samma bil så informationen vi fick är inte helt den samma, däremot har vi kunnat berätta saker för varandra som bara den ena guiden berättat. Här har Mathilda och Troels sammanfattat en del.
Mot färjan, 6.30 på morgonen
Pico tillhör Portugal och ligger mitt ute i Atlanten Mathilda Pico är den yngsta ön den är bara 300,000 år gammal. Det bor cirka 15 000 invånare på Pico och halv delen av dom jobbar med vinodling.
Troels Ön Pico är en ö i Azorerna. Azorerna är en ögrupp i portogal mitt i Atlanten. Men tillbaka till Pico.
Pico är känd för sitt vin och valar. Pico har en vulkan som är aktiv men har intehaft utbrott på ungefär 250 år. Pico har även tre till vulkaner som inte är aktiva längre.
Lavasten Mathilda Det finns så mycket lavasten att det var svårt att odla så dom tog stenarna och la i högar. Sen tyckte dom att det verkade ganska smart att bygga väggar runt vindruvsplantorna, så det gjorde de. Alla stenar dom byggt med är så många så att om man lägger dom på rad så når dom två gånger runt ekvator. Dom druvorna som växer närmast stenarna blir sötast. Denna svarta lavastenen håller på värmen och ger dom näring.
Troels På grund av vulkanerna har Pico så många lavastenar så om man tar alla stenarna kan man ta dom 2 varv runt ekvatorn! Dom använde lavasten till att bygga hus på grund av att det höll på värmen och när det kom en jordbävning så rasade alla hus som var gjorda av cement men husen som var gjorda av lavasten stod där de stod.
Guiden sa att Pico hade ett berg hon sa också att hon inte trodde att det fanns något berg längre. Senare på dagen försvann lite av molnen och där fanns berget! Vi körde förbi det och såg en grotta guiden sa att det var Europas näst största grotta. Det fans massa pooler som man kan bada i dom var gjorda av lavasten och dom hade skapats av naturen.
Murar av lavasten
Vinodling Mathilda I nu tid så förstår dom även att om dom inte hade dom små stenväggarna så skulle druvorna var förstörda av vind och salt, för dom andra buskarna som växer fritt ser ut som om någon har klippt topparna på dom, fast det har ingen det är vinden och saltet. Dom söta druvorna är då också dyrast, om det är ett kilo söta druvor så blir det 3 euro, då måste man sälja många kilo för att leva på det. Portugal skickade en fredsgåva, vin, till Englands drottning för länge sedan men hon tyckte det var äckligt så hon skickade det vidare till Rysslands tsar och han tyckte det var super gott så han ville ha exakt det vinet varenda dag, så det var då Pico vinet blev känt.
Troels Dom hade också murar av lavasten dom har dom till att skydda vindruvorna som dom behövde till att göra vin. Dom har inte murarna för att skydda vindruvorna från vilda djur, det är för om man tittar på träden och buskarna så ser det ut som någon har klippt dom men det är vinden och saltet från havet som har ”klippt dem” så det är därför dom har murarna. Om det kommer en spricka i marken använder dom jord till att täppa igen marken och då kan man plantera en ny planta där.
När dom har gjort vinet så har dom vin förpackningen upp och ner i last utrymmet på grund av att annars blir korken torr och går i sönder. Frukter har ju fruktsocker och det har också vindruvorna. Så när man gör vin blir vinet sötare för ju mer socker vindruvorna har. Så man får bara 3 eur/ kilo vindruvor om det är mer en 13%socker.
En tapper vinplantaVinet lagras
Allmänt Mathilda När vi var där så var det väldigt dimmigt så man såg inte Portugals högsta topp/berg, men den finns på Pico.
Det finns 3 små byar på ön, vår guide tyckte att dom skulle bilda en lite större för dom bor så utspritt för att ön är så stor. Det betyder att det även finns 3 skolor för barnen. Alla hus är byggda i sten för att alltid när det är storm så är det bara cement husen som gått i sönder och inte sten husen. Men dom vill även att alla hus ska se likadana ut. Portugal har en massa öar här ute i Atlanten för att det kom en båt med upptäcktsresande från Portugal hit så då skickade dom hit massa folk som skulle bo här.
Valar Mathilda Man har alltid fångat valar på Pico både för att få kött, fett, olja, och även för att sälja det. Det är lätt att fånga valar mellan Fajal och Pico, för valarna simmar mellan öarna. Nu så fångar man inte valar längre men dom har många spännande museer. Vi lärde oss att valarna simmar 3 km ner till botten sen måste dom andas efter 45 min, vi lärde oss även att en blåval bebis dricker minst 350 l mjölk varje dag! Om man först kokar och sedan torkar köttet så kan man göra mjöl som blir djurfoder.
Troels På Pico fångade man valar fram tills 1980-talet sen slutade man och 2 år senare började man med val safari. En gammal valfångar fabrik är nu ett museum man kan titta på hur valar lever och hur dom fångade valarna. Man åt inte köttet man kokade köttet och fik olja som man använde till att få värme och ljus sen resten av köttet torkade man och gjorde till mjöl som djuren fik äta.
Ingen valfångst längre
Detta var vår text, hoppas ni lärde er något, mvh Mathilda & Troels
”När kommer vi kunna se Azorerna, mamma?” undrar Troels. ”Imorgon när du vaknar, för bergen är så höga så vi kommer kunna se dem på långt håll”
Jag går på mitt morgonpass kl 07.00, jag börjar med att titta på AIS.en och en helt annan bild än vad jag är van vid visar sig. Det finns land i närheten och vi är omgivna av sju andra båtar här ute på havet.
Jag går upp till Johan som ser glad och nöjd ut, jag tittar framåt, inga öar och jag tittar runt horisonten för att se fler båtar. Jag ser inga. Efter ihärdigt spanade får jag syn på ett par vita segel i horisonten. Spännande, här finns öar och båtar runt oss men jag kan inte se någon av dem.
Hoppas Troels sover länge för han lär bli besviken.
Solen strålar och vi gör med hjälp av segel och stöttande motor bra fart, jag sätter mig ner och bara njuter av tillvaron och vetskapen om att vi snart är framme. Men var är öarna? Jag förstår verkligen att de första upptäcksresande inte hittade alla öarna utan bara de mest västliga sten öarna som inte gick att bo på, tänk vilken besvikelse och tänk så nära de ändå var.
Som jag njuter av detta
Vi har 8 sjömil kvar när vi äntligen kan urskilja siluetterna av land. Då har redan våra mobiltelefoner skvallrat om att vi inte har långt kvar för uppdateringar från fb börjar trilla in och de första samtalen hem kan ringas.
Troels spanar efter land och valarLand i sikteDet är känslosamt att få ringa hem till sin älskade familj efter 19 dygn på Atlanten
Vi har sällskap av valar och delfiner. Vi ser valar på håll som sprutar vatten långt upp i luften och vi ser deras graciösa ryggar klyva vattnet. Vid ett av tillfällena kommer en stjärtfena flygande rakt upp i luften och stämningen är i topp ombord.
Vem klyver vattenytan?
Vi rundar piren till Hortas hamn, alla är på däck och det känns magiskt och stressigt. Vi är inte direkt ensamma här, båtar ligger ankrade, håller på att förtöja eller har precis blivit färdiga. Det är fullt vid den så kallade mottagningskajen men vi har pratat med våra danska vänner på Barolo och de har berättat att vi kan ligga utanpå en av de andra båtarna.
På väg in till skyddat vattenDanska flaggor som tillhör Thyra och Svanen
Bara det, ligga utanpå en av de andra båtarna? Det var längesedan vi upplevde att vi själva får segla in i en hamn och förtöja var vi vill, utan att personalen står och drar i våra förtöjningar.
Thomas säger strax innan vi seglar in ”hade jag varit dig hade jag testat att bogpropellern fungerar” Han säger det med kärlek i rösten, ingen av oss vill att det ska bli fel nu.
När vi närmar oss ser vi besättningar från de båtar som vi tidigare seglat med, de båtar som vi sporadiskt haft kontakt med över Atlanten. Vi förtöjer, utan problem, på sidan av en katamaran och sen kan vi kramas med varandra och alla dem som önskar oss välkomna.
Vilken stämning, massor av nordiska båtar, massor av folk som vi känner, kall champagne som ligger i kylen, varm färskvattens dusch inom räckhåll. När besättningen från Indigo och Resolut frågar om vi vill med upp och äta är det givna svaret JA. Lågtrycket som är på väg in över oss kan blåsa bäst det vill för vi är framme på Azorerna.
Ett stolt skepparpar som precis förtöjt i HortaVår målning på piren
Kan vi inte segla lite fortare? Den frågan ställer vi oss ibland. Efter att ha haft en hel Atlantensegling att reflektera över saker och ting så har jag kommit fram till att det är en väl medveten strategi vi seglar efter.
Vi vill ha en hel båt med oss hem och en hel familj som vill segla.
Meddelande från vår meteorolog, Johan Dahl, 11 maj. ”Lågtrycket kommer från NV och som det ser ut nu kommer det österut och det värsta håller sig norr om 30 breddgraden! Ni kommer ändå få S-SV vindar på 20-25 knop! Håller ni er söder om 30 breddgraden missar det värsta er! Fattar ni?”
Varje dag skickar vi meddelande via vår Delorme Inreach, 160 tecken kan vi skicka som mail eller sms. I mailet som vår ”meteorolog” får kan han öppna en länk där vår position, hastighet och kurs ses.
En del av säkerhetsutrustningen
Johan sitter sen och studerar vädret åt oss och vi får tillbaka ett svar som ovan, inklusive lite skvaller, när det får plats.
Vi ändrar kurs och styr rakt österut i tre dygn för att inte komma upp till 30.e breddgraden. Vi får massor av regn, en del vind men inget som känns obehagligt. Vi seglar med revade segel och gör 4-4,5 knops fart framåt. Det blir filmmaraton för barnens del och vi som kan sitter helst inne på trappan när vi har vakt, efter 15 minuter får vi resa oss upp för att spana runt hela horisonten. Det finns inga båtar här ute, det är vi, regnet och vinden.
Lågtrycket kommer
Vårt svar till Johan, 11 maj. ”Fattar! Visar T när han vaknar. Så skönt att våra meddelande fungerar igen!”
Jag står nere vid vårt navigationsbord och tittar på AIS.en, det är ett program som gör att vi kan se andra båtar som är i vår närhet. Däremot kan de inte se oss på sin AIS för vi sänder inte ut någon signal. Detta visas på sjökortet om vi zoomar ut visas hela världen. Om vi förtsätter rakt österut, istället för att styra upp mot Azorerna igen, tillräckligt länge kommer vi till Marocko, det känns väldigt tilltalande just nu.
AIS bild, vi är den röda ”båten”
Från Johan Dahl, 12 maj. ”När lågtrycket dragit förbi er någon gång på söndag kväll kan ni återgå till er nordligare kurs, om ni vill!”
Vårt svar till Johan, 13 maj. ”Det blåser fortfarande mycket med det har slutat regna. Det är vacker att se utsikten. Vindkraftverket har lagt av, hade annars kunna ge mycket ström. Trötta men allt väl. T”
Värmen från Karibien är ett minne blått
Vinden lägger sig till slut och solen kommer fram, vi styr mot Azorerna igen och jag är evigt tacksam över att vi klarat oss så bra. Båten är hel, alla mår bra och nu slörar vi med god fart rakt mot Azorerna.
Vi skriver i vår loggbok varje dag som vi seglar, vi skriver vår position, hur långt vi seglat det senaste dygnet och hur mycket närmare vårt mål vi kommit. Ibland kommer det med någon annan liten information, men inte mycket.
Allt annat som vi upplever skrivs i dagböcker och en del formas till blogginlägg och en del upplevelser ska bara lagras väl i minnet.
Atlantens fina färg och en tacksamhet över ett lugnt hav och en hel båt
En notering i loggboken kan se ut så här: *Lördag 6/5 2017 – Dag 4 12.00 Sol, blått hav, varmt. Revad stor och full genua. Position: 23°14.26 N 62°28.94 O Kvar till Azorerna: 1957 nm Närmare: 92 nm Dagsetapp: 116 nm Seglat totalt: 327 nm 23.30 Vi får en regnby med massor av vind över oss. När vi har revat är vind och regn borta igen.
På denna överseglingen kom jag på att jag och barnen kunde göra en bild-loggbok. Små händelser skrivs ner och sen får barnen rita bilder som passar till. Under seglingen har vi bilderna hängande uppe i båten för att kunna hålla ordning på dagar och upplevelser. Det blev som att vi gjorde vår egna kalender.
När vi seglar riktigt långt, 2 400 nm, så behöver vi ställa om klockan, det är 4 timmars tidsskillnad från St. Martin till Azorerna. Klockan skulle flyttas fram och det var inte så svårt att korta av någons vaktpass. När vi genomfört denna procedur två gånger och det fortfarande blev mörkt klockan 20.00 så bestämde vi att det passade oss rätt bra ombord, vi höll vår egna ”Anna Lisa tid”. För livet ombord så passade det bra med att mörkret kom kl 20.00, det är då första nattpasset går på och för dem som skall sova så underlättar det när det är mörkt, med lite tur kommer man ombord på första ”sömn tåget”.
Thomas pappa berättade för oss att när han seglade ombord på skeppen förr så ställdes klockan om varje dag. Klockan 12.00 skulle solen stå som högst på himlen och kaptenen ombord skulle äta lunch tillsammans med sina gäster. Det innebar att ibland ställdes klockorna om 23 min, ibland 17 osv.
Väl i Horta blev vi raskt av med de två sista timmarna som vi inte trollat bort på havet, så förutom att det kändes ovant att gå på land, få ta en varm dusch och äta en lång middag så kom mörkret inte förrän 22.00 och det skapade stor förvirring de första dagarna.
Vi kommer gående på jollebron, vi har varit på en liten utflykt under eftermiddagen och nu ska vi organisera oss så att alla kommer ut till sina båtar igen. Sofia och hennes två små barn har varit med oss idag och de ska få lift ut till sin båt Polonica. Det blir Thomas, Troels, Sofia och de två små barnen som åker ut först.
Jag och Mathilda sätter oss på den del av bryggan där det finns lite mer plats för Thomas att förtöja när han kommer tillbaka. Det är som Thomas sa tidigare under dagen ”att hitta en plats till att förtöja här är som att leta efter parkeringsplats i en storstad hemma.”
Här ligger en jolle, om man nu kan kalla dessa stora båtar för jolle. Tre personer arbetar hårt med att lasta ombord mat och dricka. Jag skrattar lite och går fram och frågar ”vilken middag som blir serverad ikväll?”
De skrattar också och säger ”här finns allt!” Och det tvivlar jag inte på.
Inköpen är lastade, gästerna kan komma
De berättar att båtens gäster kommer på fredag och att de ligger ankrade utanför med båten som är 70 meter.
Jag sätter mig med Mathilda igen och vi pratar om hur det ser ut när vi handlar och hur vi får ut det till båten.
Det är otroligt att en storm som utspelar sig långt bort från oss, ändå kan inkräkta så mycket på vårt annars rätt bekväma liv. Seglarna runt om oss pratar om svallen som skall rulla in, från norr, jag har svårt att föreställa mig hur det kommer se ut för när vi anländer till St. Martin finns det inte en krusning på havet, eller i ankarviken. De senaste veckorna har vi varit helt förskonade från obekväma ankarvikar och vi har börjat ta den lugna sköna nattsömnen för givet.
Visst gungar det lite extra på kvällen och jag går här och försöker hitta orsaken till allt som låter, vilken burk är det som ligger och rullar? Vilka koppar är det som går emot varandra? Är det verkligen våra fall som står och slår? Blir det inte värre än så här så klarar vi oss fint…
Natten blir minst sagt obekväm, inte bara för att det gungar men för att Troels bestämmer sig för att han också vill få plats i vår säng. Det är ju så mysigt, men det blir mer än mycket trångt.
Jag är uppe flera gånger och tittar runt oss, vi ligger där vi ska och än så länge ser alla andra också ut att göra det. Jag kan se att vågorna inne vid stranden bryter och dess vita skum kastas upp över sanden.
Tillslut är det ljust och vi sitter båda två ute i sittbrunnen och tittar på eländet, stora, stora vågor rullar in och lyfter båtarna utanför oss högt upp, sen försvinner de ner i vågdalen och vi kan bara se masten. Så blir det vår tur, upp och sen ner, lite beroende på om vi ligger med fören mot vågorna eller med sidan till så uppför sig Anna Lisa olika. Frågan är vad vi skall göra. Om vi ligger kvar här kan vi inte lämna Anna Lisa på hela dagen med rädsla för vad hon kan utsättas för och vilka konsekvenserna skulle bli om vi inte är ombord. Men är det bara någon timme till? Eller är det flera nätter till? Vi vet inte och vi velar. Här finns en lagun som man kan komma in i, jag spekulerar på hur vågorna beter sig i kanalen som man skall gå igenom.
På väg in mot lugnet
Jag hinner inte spekulerar mer för 08.55 börjar flera båtar röra på sig och vi inser att bron till lagunen öppnar kl 09.00. Helt plötsligt finns det inget tvivel kvar, vi ska in till det lugna vattnet!
Snabbt som bara den får vi ner bordet, bort med soltältet och allt annat löst som ligger där det inte ska ligga och vi kör mot bron.
Vi är många som vill gå in i lagunen och vågorna finns runt oss hela tiden. Den danska båten Drum är snett bakom oss, de kommer farandes på en surf och det ser helt overkligt ut, vi håller fast och så är det Anna Lisas tur att surfa.
När tre båtar gått under bron stängs den och nu blir förvirringen total, jag kan se det lugna, platta vattnet, det var ju så nära, varför gör de nu så här?
Svaret kom strax, en ambulans skulle passera, bron öppnar igen och vi får komma in.
Ny ankarplats
Lagunen är inte så charmig eller mysigt, vattnet ser inte så inbjudande ut att bada i och logistiken med att komma iland blir mer besvärlig, det tar nu 40 minuter med jollen. Men vi väljer att fokusera på att vi får sova lugnt och skönt och när stormens vågor lugnat ner sig flyttar vi ut till ankar bukten igen.
Ett av lagunens många vrakTroels kör tålmodigt i 40 minuter så vi kan komma ilandPå väg ut igen, efter någon dag
Vi lämnar Antigua kl 16, efter att ha tankat vatten, diesel, bensin och klarerat ut.
Mannen som jag betalar till säger ”Det har varit varmt idag” och jag kan bara hålla med. Där är ingen passat vind som blåser och solen har strålat från en blå himmel.
Mathilda styr Anna Lisa ut ur bukten och vi kommer ut på ett spegelblankt hav, inte en krusning, inga vågor. Barnen försvinner ner, de tror att de ska se film, men ack nej inte nu.
På kvällen visar naturen sin egen film för oss, ett otroligt vackert skådespel där färger skiftar, där havet klyvs av fiskar som flyr de större jagande fiskarna som vi bara kan spekulera på vilka de är. Konturera från Montserrat, Redonda och Nevis blir mörkare och mörkare och tillslut är det bara ljusen på öarna som vi ser.
Kärlek
Trots att det var stora protester från barnen över att inte få se film med en gång så är alla överens om att naturens film var väl värd att se. Tid till film blir det ändå, vi har en hel natt på oss och när klockan är 19 så är den sista strimman ljus borta, middagen är avslutad och disken klar. Det blir tyst på Anna Lisa och naturen runt oss är också tyst. Där är inga vågor som brusar eller ryter och där är inte heller någon vind som driver vindmöllan eller viner i masten. Det är bara tyst (om man kan bortse från motorn, och det kan vi)
