“Håller ni fler föredrag?” är det många som frågar. Jo, det gör vi! Och det blir en intensiv februari med många föredrag i både Sverige och Danmark. I kväll är det i Svedala, onsdag 7 februari är det på båtmässan i Göteborg och på torsdag 8/2 i Säffle. Se alla våra föredrag här …
”Ett föredrag som trollband församlingen”. Så beskriver danska oceanseglingsklubben vårt föredrag i Köpenhamn. “Inte bara med en fantastisk historia om familjens årslånga resa, men också pga. den professionella prestationen”.
Vem hade idag kunnat tro att det var Mathilda som inte ville sluta på skolan och sticka ut och segla i ett år? Idag är hon den som pushar mest för att vi ska segla igen. Mathilda, som precis har blivit 13, hittade verkligen sig själv på resan. Hon har fått den, för en tonåring, så konstiga egenskapen att hon har självförtroende och tar ansvar. Ansvar för sig själv, för sin skola och även för Anna Lisa.
Kanske är det därför det är Mathilda som alltid är med på äventyr och det behöver inte vara så komplicerat.
”Ska vi sova under öppen himmel ikväll?” frågade jag Mathilda förra veckan?
Det var ganska kallt, men klockan halv tio rullade vi ut liggunderlag och sovsäckar på gräset och sov under oktober himlens stjärnor. Väckarklockan ringde 07.00, och med röda kinder kunde vi gå in och äta frukost.
Den här veckan gjorde vi det igen. Efter middagen byggde vi om vår Toyota Avensis combi till en husbil. Baksätet fälldes och vi rullade ut liggunderlag och sovsäckar igen – nu i bagageutrymmet på bilen.
Vi körde ut till en strand och parkerade mindre än 10 meter från vattnet. Den här gången var vi lite mer förberedda och hade te och en kvällskaka med oss. I månskenet satt vi och tittade över ett lugnt hav, drack te och mumsade på kakor. När vi blev trötta la vi oss till att sova i bilen.
På morgonen körde vi hem, duschade, åt frukost och gick till skolan och på jobbet.
Med dessa små, lite udda upplevelser får vi ett litet äventyr i vardagen. Det kräver nästan ingen förberedelse, vi kan göra det på vardagar och vi lever länge på den energin det ger.
Nu måste vi bara komma på vad vi ska göra nästa vecka …
Hur kommer man egentligen iväg på långsegling? Hur får man barnen att trivas? Hur gör man med skolan? Kan man fiska med harpun? Det och många fler frågor ger filmerna på tidningen På Kryss YouTube-kanal svar på.
Under vår segling har vi filmat till På Kryss. De är nu redigerat och finns på tidningens YouTube-kanal.
Antigua, april 2017:
”Får jag sitta här?” säger jag till de två gamla damerna som sitter vid ett bord och pustar. De har precis stängt sin bod där de har sålt second hand kläder för kyrkan. Den ena damen ler så att jag kan se att hon saknar alla sina framtänder. Hon pekar på bänken bredvid sig.
”Hur gick försäljningen idag?” Frågar jag.
”Not really bad.”
Jag ler eftersom det är vad alla säger på Antigua oavsett hur det gått: ”Not really bad.”
Nu undrar jag vad som hänt med damerna efter orkanen Irmas ilska. Eller familjen nere på stranden, som en söndag eftermiddag, bjöd mig på en drink under palmerna? Eller alla andra underbara människor som tar så väl emot oss långfärdsseglare? Undrar om de fortfarande har ett hus som kan skydda dem från regn och blåst? Undrar om de fortfarande säger ”not really bad”?
Jag har tänkt på hur man kan hjälpa de söta människorna som under vår resa har visat oss så mycket gästfrihet …
Mot Horisonten
Jag kontaktade ett antal långfärdsseglare och författare. Tillsammans skriver vi boken ”Mot Horisonten”, där öppnar vi skattkistan av spännande, inspirerande och fascinerande berättelser från de sju haven.
Hur är det att möta en storm i Medelhavet? Eller att runda Kap Horn i en liten segelbåt? Kan man segla över Atlanten med sina barn? Finns det gangsters i Karibien?
Alla bidrar utan betalning och vinsten från boken går till offren efter orkanen Irma i Västindien (på Mot Horisontens hemsida kan du se vem som bidrar – det är verkligen ett erfaret gäng!)
Vill du hjälpa till?
Boken är 100% ideell. Alla författare bidrar utan betalning, men det finns fortfarande kostnader för korrekturläsning, tryck, omslag, layout och marknadsföring. Känner du till ett företag som vill sponsra – så skicka dem den här länken. Finns det en plats i Stockholmsområdet som vill vara värd för boksläppet? Finns det någon som känner till en journalist? Eller vill du skriva om projektet på din egna blogg, Facebook, Instagram eller liknande?
I så fall finns det mycket mer information om Mot Horisonten på hemsidan. Du är också välkommen att kontakta mig på hej@thomasveber.se
Du gör en bra gärning – gå till Mot Horisontens hemsida och skriv upp dig till nyhetsbrevet.
”Kan du också segla?” frågar många Margareta. ”Eller lärde du dig när du träffade Thomas?”
Frågan är kanske inte så märklig med tanke på vem som mest står vid rodret vid in och utseglingar i våra hamnar. När segel- eller motorbåtar går in och ut är det vanligtvis mannen som styr. I Holland var det däremot mer blandat.
Varför är det så? Ingen har frågat mig om jag tar hand om barnen. Är det för att folk tar det för givet eller för att de tror att jag inte gör det?
Jag är starkare än Margareta. Det är därför mest jag som står på däck och bär av eller hoppar i land med förtöjningarna. Det är inte så mycket styrka som krävs för att kontrollera gasreglaget, så Margareta styr vanligtvis Anna Lisa. Vi vill båda två, men i svåra situationer är det klart bäst att Margareta styr.
Det var inte något hon lärde sig efter att vi träffades på St. Lucia för 16 år sedan. Det kunde hon redan.
Nu är det inte lång tid kvar innan vi seglar in i Skanörs hamn. Den 29 juli kl 15.00 hade vi tänkt komma till vår hemmahamn och det hade varit så kul om ni vill komma och fira det samt kramas med oss.
Efter 910 sjömils non-stop segling från La Coruna har vi kommit till den holländska ön Vlieland. Det är en konstig plats …
Hamnen är proppfull när vi kommer in, men det är inga problem. Från året som gått är vi vana vid att när vi kommer till en hamn får vi utpekat en plats. Sen är det personal på bryggan som nästan förtöjer båten åt oss. I vår första holländska hamn på denna resan, får vi förtöja själv. Lite primitivt, men ok …
Jag går upp på hamnkontoret. Det normala är att du tar med båtens registreringspapper, försäkringsbevis, pass för alla ombord och ibland även annan dokumentation. På Vliesland vill de inte se några dokument.
”Hur lång är båten?” frågar tjejen på hamnkontoret. ”Och hur många är ni ombord?” Av någon anledning frågar hon inte om hur många hästkrafter motorn har, vem som har ritat båten, materialet hon är byggd av eller antalet master. Hur hon kan beräkna priset för vår vistelse, utan denna viktiga information, är ett mysterium. Det ska ju alltid dokumenteras längre söderut.
Vi ser att sättet att transportera sig på i Nederländerna är med cykel. ”When in Rome, do as the romans” så vi hyr cyklar. När vi cyklar längs de vita stränderna och de gröna kullarna, hälsar jag på lokalbefolkningen som vi möter längs vägen.
”Hello”, ropar jag glad.
”Hallo”, svarar människorna tillbaka. Hallo?!? Vad har hänt med ”Alright, maaan” eller ”Hello sugar-honey”, som jag är så van vid att folk säger till mig?
EftermiddagKväll, sex timmar efter.
Holländarna är också otroligt inkonsekventa när det gäller landskapet. Utanför hamnen är det på eftermiddagen vatten ända bort till horisonten. Men på kvällen har den holländska landskapsarkitekten ångrat sig. Han har tagit bort vattnet och beslutat att det ska finnas land istället.
Det är verkligen en upplevelse att vara i det exotiska Nederländerna!
Det bästa sättet för mig att övervinna rädsla och frustration är bildligt talat att flytta mig från baksätet till framsätet. Att ta kontroll över situationen.
Min största rädsla på denna resan har varit att någon skulle ramla överbord i dåligt väder. Risken för att vi inte kommer att hitta personen igen i de stora vågorna är stor. Men i stället för att låta rädslan styra, har jag tagit kontroll över den. Vi har pratat mycket om vad vi ska göra för att undvika man-överbord situationer. Vi har även pratat mycket om vad alla ombord ska göra om det ändå händer. Dessutom har vi köpt utrustning som räddningsbojar och säkerhetslinor.
Det värsta är osäkerhet. Tänk om … Vad händer om … Angående man överbord är vi inte längre oroliga ombord på Anna Lisa, eftersom vi vet vad alla ska göra om det händer.
Nu har vi ett problem med motorns cirkulationspump. Det innebär att vi just nu inte kan segla över Biscayabukten och fortsatt hem. Jag kan reparera det själv, men behöver några reservdelar. De har skickats till oss hemifrån, och vi vet att de är i Spanien. Men var? Den frustration över att inte veta när vi får dem gnager på hela familjen. Vi har redan missat ett väderfönster över Biscayabukten. Just nu finns det ett till, men vädret håller inte för evigt.
Ska vi beställa andra delar lokalt? Reservdelarna kostar cirka 10.000, – kr, så det är inget vi bara gör. Men hamnavgifterna kostar också pengar för varje dag vi väntar. Hur vänder man frustrationen över post som inter kommer till att vara den som sitter bakom ratten igen?
Lösningen för oss var ganska enkel: Vi sätter oss bokstavligt bakom ratten. Vi accepterar situationen och att vi inte kan göra något åt den. Så vi hyr en bil och kör in i Galiciens gröna och böljande landskap. Vi hittar en liten stuga på Airbnb och vänder situationen till att det blir en upplevelse.
AirBnb är ett trevligt sätt att bo på.
Dag två på vår road trip ringer telefonen: ”Vi har ett paket här nu”, säger den spanska rösten. Vi vänder bilen, nu är jag redo att få olja på fingrarna.
Vi lämnar den mysiga hamnstaden Horta på Azorerna med det vi tror är en bra väderleksrapport. Planen är att vi i de 1250 sjömilen upp till Falmouth i England ska segla i utkanten av ett lågtryck, som ska ge oss fin vind hela vägen.
Vi betalar hamnavgiften, dricker en sista kopp portugisiskt kaffe, tankar diesel och seglar norrut mellan öarna Pico och Faial. Vi går väster om São Jorge och öster om Graciosa. De gröna öarna är vackra i solnedgången, den får husen att lysa som små vita fläckar på en målarduk. Delfinerna hoppar så ivrigt ur vattnet omkring oss, att de nästan slår huvudet i Anna Lisas peke.
Det är kallt på nätterna
Vi går plattläns i god fart, och den andra dagen seglar vi 145 sm. Det är inte ofta Anna Lisa seglar så snabbt. Så vänder vinden 90 grader, och innan vi hinner anpassa seglen till den nya vinklen dör den. Som tur är har vi diesel i våra många dunkar på däck, så vi kan köra 700-800 sm. Det är utan bekymmer vi startar motorn.
Thomas tankar morgon och kväll
“Pappaaa! Vi har sett fyra valar”, ropar Mathilda när jag kommer upp i sittbrunnen vid 11 om förmiddagen. “De var precis här”.
Havet är så platt som Öresund en fin sommardag. All dyning är borta och det är långt till horisonten. Vi har 730 sjömil kvar till Falmouth, det är ca sex dygn, och vi har diesel kvar till knappt fem. De nästa två dagarna är havet lika platt, och vi går för motor.
Så stilla, så stillaSyskonkärlek
Barnen är glada när vi kör motor, för det betyder att vi har massor av ström till deras datorer. Om de inte redan var det, är de nu mästare i både Sims och Minecraft. Margareta och jag njuter dock inte lika mycket. Vad händer om det inte kommer vind? Vi har inte tillräckligt med diesel till att köra hela vägen. Även om vi har mycket vatten och mat ombord, är tanken om att driva i veckovis inte så tilltalande.
“I morgon igen lugnt, troligtvis vindstilla, men ett litet lågtryck håller på att bildas vid Spaniens NO-kust.” Varje gång vi får väder från min pappa och Johan där hemma, är det alltid sammanfattningsvis, att det inte kommer någon vind. Så snart det kommer den minsta PUST stannar vi motorn. “Yes, nu seglar vi två knop”, tänker jag. Vanligtvis seglar vi minst 5 knop, men under omständigheterna är två knop också bra. Hela natten försökte vi att kryssa, och hade en genomsnittsfart på 1,5 knop. I den farten vill det ta ytterligare två veckor upp till Falmouth.
Vi kommer ingenstans
Vanligtvis är det mycket underbara väsen när vi seglar. Vågorna brusar, vattnet porlar förbi skrovsidan, inredningen knakar och tamparna knirkar. Nu är det helt tyst. Det är som om Anna Lisa svävar i rymden. Det är otrevligt stilla.
Vi kan använda vår sista diesel, och nästan komma upp i Engelska Kanalen. Men vad händer sen? Ska vi driva med tidvattnet i trafikseparationszonen i ett av världens mest trafikerade farvatten? Eller … Vi kan ändra kursen från nordost till sydost?
På Anna Lisa har vi alltid sagt, att vi föredrar att köra motor fram för dåligt väder. Men just nu är stilltje också dåligt väder, och La Corunas tapas och mysiga gator lockar. För inte att tala om de oändliga mängder diesel vi kan få ombord där …
Att säga upp sitt arbete och använda 15 månader på att segla runt ute i världen är inte längre något speciellt. Att skriva en bok om det är nästan tramsigt, för det är det så många andra som redan har gjort. Varför ägna tid på det?
Vi vill skriva den bästa seglarboken någonsin (vår redaktör blir satt i hårt arbete!).
Även om vi gör något som så många andra också har gjort, har vi ändå gjort det på ett annat sätt. Det berättar vi mer om senare, först vill vi fråga dig om något …
Vill du använda 9 sekunder på att svara på dessa tre frågor om seglarböcker/reseskildringar (det är helt anonymt)? Tack!
