God Jul från Tobago
Vi önskar alla en riktig mysig härlig Julafton! Vi njuter i fulla drag av att leva mitt i vår dröm 🙂
Margareta Veber
About Margareta Veber
Posts by Margareta Veber:
Familjer på Äventyr
Äntligen får vi berätta att vi skall vara med i Familjer på Äventyr! Det har varit super kul och utmanande att få besök av ett filmteam på olika platser.
När andra besättningar frågat vad vi håller på med så har Thomas glatt svarat att vi gärna vill få proffsiga semesterfilmer så vi har hyrt ett eget filmteam.
Nu hoppas vi såklart att ni kommer gilla våra ”semesterfilmer”
Den 10 januari kl 20.00 sänder SVT det första, av 6 avsnitt.
Imorgon seglar vi
För 16 år sedan seglade vi över Atlanten i vars en båt. Nu ligger vi i Mindelo och imorgon är vi på väg över Atlanten, igen.
Båten är nu inspekterad, städad, polerad, stuvad. Vatten finns på plats, mat finns på plats. Ny fiskeutrustning är köpt. Julsaker finns på plats, matteprov är gjorda. Snacket på bryggan är klart.
Imorgon klarerar vi ut och kl 12 seglar vi vidare mot nya öar, i Karibien. Vi drömmer om Tobago och nu är vi äntligen på väg dit. Ombord har vi en vadslagning om hur lång tid överseglingen kommer ta.
Margareta 14 dagar
Thomas 16 dagar
Per 17 dagar
Mathilda 14 dagar, kommer fram på kvällen
Troels 18 dagar
Om vi inte hörs innan jul så önskar vi er alla redan nu en riktig God Jul!
Triumf
En ensam hornfisk-stjärtfena hänger under vår solpanel. Den har hängt där i många år. Vi har fiskat i många år, utan att hornfisken fått sällskap.
I Marocko köpte vi ett nytt drag, en så kallad bläckfisk. Bläckfisken sitter på vårt fiskespö och nu när vinden inte blåser så kraftigt så har Margareta varit snabb med att släppa ut fisk linan på morgonen.
Det är eftermiddag och vi seglar från Sal mot ön São Vicente, på Cape Verde. Alla ombord håller på med sitt. Barnen har fått igång ett filmmaraton, Thomas vilar, Per läser och jag sitter och lyssnar på musik. Det är hög musik i öronen och jag har vandrat iväg längs den långa vägen av seglarminnen. Jag sitter och ler, sjunger med, minns och förundras över att jag hela tiden valt seglingen och stannat kvar i den. Det är här jag mår som allra bäst.
Jag glömmer inte bort min fiskestång, med jämna mellanrum tittar jag upp mot den men där är inget som rycker och drar i den. Det får väl bli soppa till middag, vi åt en super god pasta-sallad till lunch så soppa blir lagom till middag.
Solen bryter igenom molntäcket och vi slörar fram i 4-5 knop, jag tittar igen, och nu rycker det ordentligt i linan!!!! Av med musiken och annonsera för alla ombord att det finns fisk på kroken. Det tar inte lång tid förrän alla är på däck. Flytvästar på, Troels hämtar skärbräda, Mathilda filmar, Thomas och Per har till uppgift att få fisken ombord. Fisken är inte alls glad för att den har fastnat på vår krok, den stretar emot som bara den.
Sakta men säkert får Thomas den närmre Anna Lisa, det är en Guldmakrill, när den hoppar ser vi den gul-guldiga färgen. Den får bara inte hoppa av…
Tillslut ligger den på däck, 1-0 till familjen.
Bye, bye soppan – välkommen Guldmakrill stekt i smör med citron saft och salt.
Umberto utflykt
Båtar kommer och går på ankarplatsen i Palmeira, de flesta stannar två till tre dagar sen är de på väg igen. Vi har legat här i 10 dagar nu och först nu är vi redo för en heldagsutflykt på ön.
Vi har sprungit på Umberto några gånger på den lilla stranden där vi drar upp vår jolle. Umberto är alltid lika glad och hjälper gärna till att lyfta jollen, snacka med barnen och fråga om vi inte vill åka på utflykt. Till slut vill vi det, 10.30 blir vi hämtade och åker iväg i en pick up. Familjen Veber väljer att sitta ute på flaket. Den ljumma vinden fläktar skönt i våra ansikten och håret flyger bakåt när vi skumpar fram på jordvägarna. När Umberto vill berätta något för oss sticker han ut huvudet genom sidofönstret, hans glada ansikte tittar upp mot oss och på mycket bra engelska berättar han om ön.
Ett av de första stoppen blir vid ett ställe som kallas The Blue eye. När solen står högt på himlen och lyser ner i en grotta med vatten blir det en alldeles speciell blå färg i vattnet. Vi sitter längst fram vid kanten och långt där nere hör och ser vi vattnet. Det finns en tunnel ute från havet som går in till grottan, vill man ta sig in det hållet krävs det dykarutrustning. Vi sitter en lång stund och ser hur solen framkallar det blåa ljuset. Ljuset gör att vi kan se undervattensklipporna, det blir magiskt.
Vid detta stoppet finns även möjlighet för att bada. På väg ner mot badet så ser vi en stor flock delfiner utanför i havet. Vi kommer aldrig att se oss trötta på dem.
I kristallklart vatten kan man gå i, eller hoppa ifrån klipporna. Såklart vill delar av familjen hoppa från 5 meters klippan. Kan man dyka ner till 5 meters djup för att hämta verktyg så kan man väl hoppa från 5 meters höjd, eller hur Mathilda?
Vi njuter till fullo av det svalkande vattnet och av modet som båda barnen visar. De kliver upp på klipporna, Umberto räknar till tre och så hoppar de! Umberto som har hoppat och dykt här hela sitt liv stilar med sina dyk och applåderna låter inte vänta på sig.
Dagen bara fortsätter och fortsätter, upplevelserna slutar faktiskt inte förrän sent på kvällen när vi återvänder till Anna Lisa. Mathilda har ju blivit kompis med Mummy som bjudit hem oss på mat. Men mer om det kommer en annan dag.
Välkommen Per, nu drar vi
–Vi kanske borde dricka en kopp kaffe innan vi börjar handla, säger Thomas.
–Nej, det kan du glömma, nu skall vi komma igång så blir det mat på IKEA sen, säger Margareta.
–Du driver på oss bra idag, säger Per.
Vi skrattar och jag tänker att ja det är nog så som jag är. Nu har jag fokus på allt som skall hinnas med innan onsdag och i mitt huvud finns det en precis ordning om hur allt skall hinnas med. Kaffe paus innan handling finns inte med i min tidsplan.
Per hämtade vi i lördagskväll, på flygplatsen i Las Palmas. Per har tidigare varit ute och seglat i ett år med sin familj och vi känner Per väl. Thomas har intervjuat honom till sin bok Hold kæft og rejs, och historien om Per kommer med i den svenska boken som kommer ut under våren.
När vi låg på Graciosa så pratade Thomas med Per och vi erbjöd honom att segla med oss, det tog 14 timmar så var biljetten bokad och vi är så glada.
Tänk att få med en erfaren gast, som själv seglat med barn och som vi redan känner. Nu kan vi dela nattvakterna på tre och skulle någon bli sjuk så går världen inte under.
Båten är klar, den är packad med mat, vatten, disel och en glad besättning. Listor på var allt är stuvat är skrivna. Den sista säkerhetsutrusningen är köpt. Imorgon seglar vi mot Cape Verde, ön Sal, en sträcka på 800 distans som vi tror kommer ta ca en vecka, ge och ta några dagar.
Önska oss lycka till, så hörs vi när vi kommer till ett nytt land.
Mathilda och Annika skriver om en galen vecka
Denna veckan har varit galen!
Mathilda: Jag kände mig ganska ledsen när vi satt på flygplatsen och väntade på Per som ska följa med oss och segla över Atlanten. Min största önskan var att någon av mina kompisar skulle komma. Efter samtalet igår med mina närmaste kompisar hade jag tappat hoppet, det var ju bara 10 dagar kvar tills vi ska segla till Cape Verde, det här var sista chansen.
Annika: Det var ganska pirrigt att sitta på flygplanet till Mathilda. Jag hade saknat henne jätte mycket. Mathilda visste ingenting och jag hade lurat henne ganska bra om att jag inte kunde träffa henne. När jag var på väg ut från flygplatsen såg jag Margareta vinka, jag slängde alla mina väskor på marken och sprang fram till Mathilda som knappt såg mig. Jag trodde nästan inte mina ögon när vi sågs, det var galet.
Mathilda: jag tänkte lite på varför mamma ville att vi skulle göra svenska flaggor när Pär kommer från Danmark, men mamma sa att det var för att båten är svensk. Jag såg först inte Annika, jag hörde mamma skrika: ”Titta Mathilda, titta”. Jag tittade upp, WHAT drömmer jag? Vad händer? Det är inte sant!!!! Jag trodde verkligen att jag drömde. jag kastade mig runt hennes hals, jag var i chock, och jag grät,
”Jag trodde ALDRIG du skulle komma” snyftade jag <3
Denna veckan har vi fått göra mycket tillsammans och vi är tacksamma för denna veckan. Annika har bott på båten med oss och har fått lära sig att det inte är lika lätt och glammigt som man kan tro. Eftersom man bara får se när det är som bäst och lyxigast på sociala medier. Här i Puerto Mogan har vi sett, shoppat, fotat, badat, ätit och gjort allt man kan göra på semester.
Men vi har även besökt många andra städer ,byar och berg, Man får inte heller glömma att det finns ett Gran Canaria bakom alla turister, som vi också har besökt med hjälp av båt, bil och buss. Utan S/y Anna Lisa skulle vi inte få se Atlantens upplevelser där vi t.ex. fick se, valar större än båten, bada i 100 meters djup, snorkla, hoppa från båten in i ett turkost hav med färgglada fiskar.
Skrivet av Mathilda och Annika
Överraskningarnas överraskning!
Det är fredag förmiddag och vi har precis avslutat veckans skolarbete, nu är det höstlov, eller spöklov som vi kallar det.
Innan vi skall fortsätta med dagens projekt så ringer Linda Hammarberg på Skype, vi skall blir intervjuade av Linda som skriver för På Kryss. Det är alltid roligt att prata med Linda, hon har ju själv seglat med sin familj på deras S/Y Mary, i fyra år på världens alla hav.
Linda ställer frågor och alla i vår familj är med och svarar.
-Mathilda, vad saknar du mest? Frågar Linda
-Mina kompisar, jag önskar sååååå att de skulle komma och hälsa på mig!!!
Jag och Thomas kan knappt hålla oss för skratt, vi bara ler. Mathilda skulle bara veta.
I slutet på augusti ringde Annikas (en av Mathildas bästa kompisar) pappa och frågade om Annika fick komma och hälsa på under höstlovet. Annika skulle få flyga själv.
Vi hade väl tänkt att ha seglat vidare vid det här laget, men alltså, planer kan man ju ändra på.
Såklart att vi vill få besök, tänk att få ge sina barn en sådan upplevelse, överraskning.
För en överraskning skulle det bli, det ville Annika. Mathilda och Troels fick inte veta något, utan på flygplatsen skulle Annika bara komma!
Jag har gått här och funderat på hur vi skulle få barnen med ut på en tur till flygplatsen, utan att de skulle veta vad vi skulle där att göra. En tanke var att bjuda in till en skolutflykt, med en liten sväng inom flygplatsen.
Men ibland löser sig bara saker av sig själv.
Vi skall hämta Per, nästa lördag, som skall segla med oss över Atlanten. Till barnen sa vi att han skulle hämtas den 29 okt. För att Per skall känna sig välkommen fick barnen göra flaggor, Mathilda tyckte det var konstigt att vi gjorde svenska flaggor, Per kommer från Danmark, så Mathilda gjorde en extra flagga, en dansk.
Så stod vi där kl 11.00 på flygplatsen och väntade på Per…
Ett tu tre så kommer Annika promenerande ut, när hon ser oss kan hon inte hålla sig längre och springer mot oss, Mathilda och Troels ser först inte henne och de kopplar inte ihop vad som händer.
Barnen bara kramas och tårarna rinner, de tittar på varandra och kramas igen. Mathilda är så chockad så att hon inte säger så mycket till att starta med.
Så säger hon:
-Men Per då!
-Han kommer nästa lördag.
Annika har svårt att förstå att hon verkligen är på Gran Canaria nu och vi har svårt att förstå att den långa, lång hemligheten nu är verklig.
-Det är ju den allra bästa Annika som är här, säger Troels.
Vilken vecka det kommer bli!
Och Per hämtar vi på lördag, den 5 november, för sen bär det av ut på Atlanten.
Spöklov närmar sig
”Jag har fler kompisar, kanske finns de i en mugg”
Jag har suttit och förberett en så kallad Lappgömma på morgonen, innan alltför många på Anna Lisa är vakna. Nästa vecka är det Höstlov i den svenska skolan och det är absolut något som vår skeppsskola bör följa.
Jag älskar att spela på barns fantasi och se hur deras ögon glittrar. När jag är färdig med mitt lilla projekt slåss jag av tanken att mina barn dock är äldre nu, 9 och 12 år. Kommer de tycka att detta är tramsigt, eller kommer de haka på?
När de vaknar så ser de en ny grön lapp uppsatt i Anna Lisa, de läser och går igång.
Lite frågande i början, vad menar du? ”Ja, vad står det?”
Turordningen på lapparna gör att det är upp ur båten och ner i båten, Anna Lisa sjuder av aktivitet, och barnen samarbetar!
Så sitter där ett brev upphissat i fallet. Hade Troels inte hissat upp det ytterliggare så hade de nog fått ner det, lite lättare. Men han kommer på att de kan använda båtshaken, så de drar ner och Thomas hissar upp. ”Men pappa!!!”
Brevet kommer ner och de läser en inbjudan till Spöklov, och tro mig, det är en överraskningarnas Spöklov som vi går till mötes och de anar ingenting…..Det skall bli så kul!
Avsked
Vi seglade direkt från Graciosa till Gran Canaria, det innebar att vi hoppade över både Lanzarote och Fuerteventura. Det fanns såklart en anledning till att vi blundade för dessa öar och seglade förbi.
Våra härliga familjer hemma från Danmark, Spanien och Sverige hade meddelat att de ville komma och hälsa på oss.
I 4 intensiva dagar träffar vi farmor och farfar och Thomas bror Erik med familj. Barnens kusiner är jämnåriga och lyckan är total. Vi tillbringar all vår vakna tid på hotellet där familjen bor och vilken lyx, pool, duschar, badkar, god mat, promenader och alla samtal. Vi njuter!
Men så kommer avskeden. Vi vet alla att vi inte kommer ses förrän tidigast till nästa sommar, när vi åter behaga komma hem igen. Familjen är ledsna, vi är ledsna och all ork går ur oss. Vi ror ut till Anna Lisa och bara vilar, sover på soffan och samlar nya krafter.
Bara efter någon dag kommer så mormor och morfar, från Sverige, och lyckan är total igen.
Dessutom kommer Thomas kusin Karin på besök och hon bor hos oss på Anna Lisa. Vi har återigen så många omkring oss som vi tycker så mycket om. Det blir bad, promenader, utflykter, spel, mat, skratt och samtal.
Men så kommer avskeden och återigen går orken ur oss.
När dessutom nära vänner drabbas av sjukdomar så känner jag ibland att jag bara vill vara hemma, så vara nära, komma inom för att fika eller bara för att finnas där. Men vi kommer hem, till nästa sommar. Då är pengarna slut och alla därhemma lär få dras med oss, så håll ut, vi kommer tillbaka. Tills dess så skall vi njuta här och nu.
